- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Allmänna avdelningen /
490

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 29 nov. 1941 Skyddet för sjömännens liv - Livräddningsanordningar ombord å handelsfartyg, av Hjalmar Sjöholm - Problemet livbåten och dess utsättning, av Axel Welin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskri ft

lagd utanför den s. k. spärren och sålunda ej anlöpt
Sverige, torde dock ej hava haft tillfällen att utrustas
med sådana dräkter.

Förmedelst dessa livräddningsdräkter hava redan
ett antal människoliv blivit räddade. Fig. 6 visar den
s. k. Mörnerdräkten.

Livbojar och livbälten.

Bland de övriga livräddningsanordningar, som
finnas ombord å fartyg, må i detta sammanhang
nämnas livbojar och livbälten. Dessa anordningar
kunna dock endast vara av värde vid förhållandevis
korta uppehåll i vattnet. De skola vara av viss
föreskriven konstruktion och typ samt tillverkade av
kork eller annat godkänt material. Yarken bojar
eller bälten få vara beroende av uppblåsning medelst
luft före användningen.

Radio.

För fartyg utanför krigszoner är radion givetvis
ett mycket värdefullt medel för tillkallande av hjälp
vid inträffad sjöolycka. I krigszoner kan däremot
radions värde i detta hänseende ifrågasättas,
åtminstone under vissa förhållanden. Det har nämli-

gen visat sig att fartyg, som på kallelse skyndat till
torpederat fartygs hjälp, självt blivit utsatt för
tor-pedering.

Det har allvarligt övervägts att förse livbåtar och
flottar med vissa radioanordningar och det har
pågått och pågår fortfarande undersökningar i detta
syfte. Skall en sådan radio få någon räckvidd av
betydenhet erfordras en rätt så hög antenn. Försök
har gjorts med olika slag av antenner, varvid man
bl. a. sökt föra upp antenn medelst drake.
Resultaten hava emellertid ännu icke blivit sådana att frågan
kan anses tillfredsställande löst. Man får ej heller
i detta sammanhang bortse ifrån att om en livbåt
förses med radio och förmedelst densamma utsänder
nödsignaler -och positionsuppgifter, så kunna dessa
signaler och uppgifter upptagas av en i närheten
befintlig u-båt, som eventuellt skyndar till platsen för
att därstädes invänta och torpedera tillskyndande
fartyg.

Vad ovan sagts är givetvis endast en kortfattad
redogörelse för handelsfartygens
livräddningsanordningar. Jag hoppas likväl, att den kan tjäna som en
viss orientering för dem, som äro intresserade av
denna synnerligen viktiga fråga.

Problemet livbåten och dess utsättning

Av AXEL WELIN.

I.

En erfaren börsmäklare i London avrådde en gång
en klient att placera penningar i ett företag som
sysslade med uppfinningar inom livräddningsområdet till
sjöss, och gjorde detta i följande kategoriska ordalag:
"Inte en penny — företag av det slaget gå alltid i
kvav; kasta då lika gärna penningarna direkt i sjön
— resultatet blir detsamma och missräkningen mindre
irriterande."

En liknande hopplös inställning finner man alltför
ofta, och medgivas måste tyvärr att få detaljer i ett
fartygs utrustning ha färre sympatisörer än den
stackars livbåten. Såväl i anskaffning som underhåll
kostar den pengar, och detta utan möjlighet att själv
intjäna en slant; den tar upp värdefullt utrymme, ökar
vikten av fartygets överbyggnad och har — visser-

Fig. 1.
Belägg-ningsknape av
gammal typ.

Fig. 2 och 3. Beläggningsknapar av nyare
utformning.

ligen endast av den tanklösa okunnigheten —
understundom rentav betecknats som ett synbart bevis på
fartygens ringa sjövärdighet. Lägger man härtill det
sannolikt välgrundade yttrande som en gång när
saken kom på tal fälldes av en gammal erfaren
sjökapten, att "det ängsligaste ögonblicket i en befälhavares
liv är när han på ett sjunkande fartyg måste giva
order om båtarnas utsättning", då kan man förstå att
saken är allvarlig, även om man samtidigt måste dra
på munnen åt dr Johnsons bekanta yttrande att "en
sjöresa är som att befinna sig i fängelse with a fair
chance of being drowned."

På grund av de växlande och ständigt olikartade
förhållanden varunder sjöolyckor inträffa erbjuder
problemet "livbåten och dess utsättning" så
oberäkneliga svårigheter, att dessa — ej minst hos sjöfolket
— alstrat en nästan oövervinnelig misstro till
tekniska försök att förbättra attiraljen. Och dock kan,
i likhet med legendens tuva, en liten detalj om den
är opraktiskt utformad, välta hela lasset. Som ett
särdeles belysande exempel härpå må följande tjäna:

Redan en mansålder tillbaka i tiden hade man i
enstaka fall börjat utbyta de primitiva
beläggningsknapar varmed rundjärns dävertarna sedan hedenhös
vanligen försetts (fig. 1) mot dylika utformade enligt
fig. 2 och 3. Ehuru denna enkla förändring visat sig
i ej ringa grad underlätta livbåtarnas nedfirning,
halden till dags dato icke helt förmått undantränga de
förstnämnda, vilka dock odisputabelt utgjort
begynnelsen till mången katastrof.

Att under dylika förhållanden den urgamla
rund-järnsdäverten med sina oviga, för att ej säga farligt
självsvåldiga rörelser, fortfarande i avsevärd omfatt-

490

15 nov. 1941

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941a/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free