Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 29 nov. 1941 Skyddet för sjömännens liv - Problemet livbåten och dess utsättning, av Axel Welin - En brist — och ett välkommet initiativ, av Ture Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
gel är att samtliga båtmanövrer skola antecknas i
fartygets loggbok, ävensom att, i de fall då en
manöver ej ägt rum inom föreskriven tid orsaken härtill
måste angivas.
"A fair chance of being drowned!" Ja visst — så
har det under alla tider varit för våra sjömän och
kommer alltid att förbli så länge vikingablodet driver
dem ut till havs. Ha de nu börjat tycka att det blivit
väl mycket av det goda, så beror detta säkerligen
i övervägande grad på den lömska form riskerna
numera tagit; mot väder och vind kämpar man med
största frimodighet.
Sympati och deltagande från snälla människors
sida stå dessvärre lamslagna när explosionerna trasa
sönder fartygskroppen. Det kräves andra tag, och
fråga är om icke tiden är mogen för sjömannaskap
och teknik att under gemensamt förtroendefullt
arbete söka sig fram till en bättre lösning av problemet
"skyddet för sjömännens liv" i alla dess olika faser
än man hittills lyckats uppnå.
Författaren av denna artikel står i
tacksamhetsskuld till ingenjör G. Ewards, verkställande direktör
i Aktiebolaget Welin, för praktiska råd och urval av
bildmaterialet.
En brist — och ett välkommet initiativ.
Av redaktör TURE RINMAN.
I diskussionen kring den fas av sjösäkerheten, som
består i god livbåtsberedskap både vad materielen och
personalen beträffar, har såväl under fredstid som
sedan krigsutbrottet i anmärkningsvärd grad med
tystnad förbigåtts den allvarliga brist, som ligger i
livbåtsbesättningarnas ofta mycket otillfredsställande
vana vid hanteringen av små båtar i allmänhet och
seglandet av små, öppna båtar i synnerhet.
Det förefaller som om man här i landet i
allmänhet vore obenägen att tillmäta bristen på vana och
kunskaper i det hänseendet nämnvärd praktisk
betydelse, och om saken i något sammanhang föres på
tal, visar man vanligen föga förståelse för skillnaden
mellan å ena sidan det mått av båtvana, som står
att inlära vid livbåtsövningarna, och å andra sidan
den till sitt väsen helt annorlunda båtkänsla, som
uppkommer efter flitigt begagnande av smärre och i
sina rörelser livligare båtar.
Att emellertid denna egenskap hos
båtbesättningarna är av inte ringa betydelse, och att bristen
därpå kostat många människoliv under det nu pågående
kriget, finnas otvetydiga belägg för. Förhållandet
kan på ett slående sätt styrkas genom en utredning,
som företagits i Storbritannien.
Chefen för Board of Trades livbåtsinspektion
förelade förra vintern denna myndighet en på en
omfattande utredning baserad rapport, i vilken han
mycket kraftigt underströk faran av bristande
båtvana hos livbåtsbesättningarna. Han uppehöll sig
därvid i ett avsnitt speciellt vid de otillräckliga
kunskaperna i att handskas med öppna båtar under segel
och belyste sina synpunkter med en rad exempel på
skeppsbrutna besättningar, som gått förlorade därför
att båtarna kantrats vid segling i hårt väder.
Inte heller bland den svenska handelsflottans
krigsförluster torde dylika exempel saknas. Ett sådant
kan lämpligen andragas.
I sjöförklaringen över sänkningen av en svensk
ångare skildras hur fartyget sänktes medelst
artillerield, sedan de två livbåtarna satts i sjön med hälften
av besättningen i varje. Yid tillfället rådde gott
väder, varför båtarna satte segel och i sällskap styrde
i riktning mot närmaste kust, seglande för halv vind.
Efter fem timmars segling började vinden friska, och
sikten försämrades genom låga moln och regnbyar.
Vindstyrkan ökade oavbrutet, och vid midnatt rådde
styv kultje, och sjön gick grov. De två livbåtarna
voro stundtals ur och stundtals i sikte av varandra
ännu i två timmars tid. Då vinden ytterligare
tilltog, nödgades den ena båten bärga segel och stäva
sjön till strax före klockan 8 på morgonen, då man
kunde fortsätta mot land. Den andra livbåten hördes
icke mera av, men då man sista gången såg den
mellan midnatt och klockan 2 på morgonen, förde
den segel, och vid ett senare tillfälle tyckte man sig
på avstånd skymta ett segel, som förmodades tillhöra
den sedermera helt försvunna båten. Så småningom
framkom, att ett annat fartyg passerat en vattenfylld
livbåt, som konstaterades vara den saknade.
Några bevis för att båten verkligen befann sig
under segel, då den vattenfylldes, finnas inte, och
inte heller några belägg för att en eventuell
kullsegling skett som följd av otillräckliga kunskaper i
småbåtssegling — det säger sig självt, att klara
bevis av den arten äro närmast otänkbara, och att man
i deras ställe får röra sig med sannolikheter. Hur
än förhållandet i detta speciella fall må ha varit,
utgör det dock ett gott exempel på det slag av
situationer, som kunna kosta många liv därför att vårt
sjöfolk yrkesmässigt utbildas till fartygsfolk och
icke båtfolk.
Det är odisputabelt, att den moderna, maskindrivna
sjöfarten fört med sig vissa utbildningsproblem
beträffande sjöfolket, som äro svårlösta och som under
normala tider kanske inte göra sig så påminta, att
de föranlett några större ansträngningar att få en
lösning till stånd. Sjöhandelskriget har emellertid
gjort dem så mycket mera brännande.
Det är ett välkänt förhållande, att en man med ett
livs erfarenheter i större fartyg, vare sig det rör sig
om maskindrivna eller seglande sådana, blott
därigenom icke blir nämnvärt användbar i småbåtar.
Detta är något helt naturligt. Sjömanskap i ett
fartyg är helt väsensskilt från småbåtsvana. Under
segelsjöfartens tid kommo emellertid fartygens båtar
till praktisk användning i betydligt större utsträck-
498
15 nov. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
