Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 27 dec. 1941 - Hårdmetalltillverkningens utveckling, av H. Wolff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig’. 1. Exempel på några hårdmetallprodukter framställda enligt nya
förfaringssättet.
visade sig lämplig för framställning av stenar för
dragning av relativt tjocka volframtrådar, vilka av
tekniska skäl dragas med ganska låg hastighet;
däremot var materialet obrukbart vid dragning av tunna
volframtrådar.
Man kom dock snart underfund med, att materialet
hade en vida större betydelse för framställning av
spånavskiljande verktyg, sedan det visat sig möjligt
att med bibehållna hårdhetsegenskaper även uppnå
tillfredsställande mekanisk hållfasthet.
Det gällde sedan att utarbeta ett förfaringssätt för
framställning av lämpliga former av sinterlegeringen,
och även här kunde man utan vidare återgå till den
klassiska metoden vid tillverkning av volframtråd.
Man framställde sålunda av metallpulverblandningar
lämpliga pressbitar, försintrade dessa vid en sådan
temperatur, att de fingo ungefär samma konsistens
som stelnat gips, och av detta lätt bearbetbara
material skar, svarvade och filade man ut godtyckliga
formkroppar, dimensionerade med hänsyn tagen till
krympningen vid den följande färdigsintringen. För
en masstillverkning är detta förfarande givetvis rätt
omständligt, och Krupp von Bohlen, vid vars verk
i Essen man för första gången upptog tillverkning
av hårdmetallverktyg i större skala, kallade
betecknande nog detta förfaringssätt "konfekttillverkning"
och hårdmetallfabriken "min karamellfabrik". De
olägenheter, som voro förknippade med nyssnämnda
metod, kvarstodo i huvudsak även sedan Diener
infört det verkligt eleganta förfarandet med
tryck-sintring. Principen därvid är den, att man fyller
ett kolrör e. d. med pulverblandningen, sluter röret
i vardera ändan med en passande kolstav och låter
en elektrisk ström passera blandningen under
samtidig sammanpressning. De genom trycksintring
framställda formkropparna äro visserligen
utomordentligt täta, enär hjälpmetallen pressas in i alla
porer, men å andra sidan äro de mycket spröda. Genom
en efterföljande värmebehandling kan dock denna
sprödhet något motverkas.
Förutom materialets sprödhet har dock detta
förfaringssätt andra nackdelar, användningsmöjligheten
är inskränkt till geometriskt enkla formkroppar, och
formen måste varje gång förnyas. Det viktigaste
användningsområdet för detta förfarande är
dragstens-tillverkning. På grund av sintringsprocessens snabba
förlopp har det härvid visat sig möjligt
att framställa stenar även av sådana
legeringar, som ha lägre kolhalt, än vad som
motsvarar karbiden WC, och som vid
normal sintring skulle uppkarboreras.
I Amerika har man på senaste tiden
fullkomnat förfarandet därhän, att ca 100
stenar per minut framställas i en automat.
Därmed har början gjorts till
massframställning av åtminstone en
hårdmetall-produkt.
Hårdmetall har redan nu fått en
synnerligen mångsidig användning för
framställning av olika produkter, men om dessa
skola komma till allmän nytta måste man
sträva att i väsentlig grad nedbringa
tillverkningskostnaderna. Trots
utgångsmaterialets höga pris, ha huvudkostnaderna
särskilt för de mera komplicerade
formkropparna hittills legat i arbetslönerna.
Ett land, som har relativt höga arbetslöner, kan därför
svårligen konkurrera med andra länder på
hårdmetallområdet, såvida det inte äger egna
förfaringssätt, som medge lägre framställningskostnader.
Efter omfattande undersökningar har det lyckats
A.-b. Hammarbylampan att utarbeta ett förfarande,
som möjliggör masstillverkning av de flesta även rätt
komplicerade skär-, fräs- och borrverktyg (se fig. 1)
med stor precision och till överkomliga priser. Av
patenttekniska skäl kan här ej närmare redogöras för
det nya förfaringssättets detaljer. Såsom i det
föregående nämnts, ha formkropparna hittills framställts
Sälj ett t den önskade formen utarbetats ur ett stycke
försintrad hårdmetallblandning. Då den försintrade
hårdmetallen nödvändigtvis blott har en mycket ringa
hållfasthet, kan denna formgivning i intet fall ske i
automater utan måste företagas för hand, varvid
minsta fel kan göra hela arbetsstycket obrukbart.
Dessutom uppstår vid bearbetningen ett
pulverformigt avfall, som är mindre värdefullt än det färska
hårdmetallpulvret. Den väsentligaste fördelen med
det nya förfarandet cir^ ätt arbetsstycket framställes
direkt i den önskade formen utan att något
materialavfall förekommer. Härtill kommer, att produkterna
till följd av den speciella tillverkningsmetoden få en
ytterst jämn struktur och häri skilja sig avsevärt
från tidigare hårdmetallprodukter. En kropp, som
framställes medelst sintring av finkorniga pulver, blir
alltid mer eller mindre porös. Ju mindre denna
porositet är i ett hårdmetallverktyg, desto högre är dess
kvalitet.
Pressar man fina pulver, särskilt hårda
metallpulver, till kompakta stycken, åtgår största delen av
den erforderliga kraften till att övervinna friktionen
inom pulvret. Då friktionen inom pressformen är
särskilt stor vid väggarna, fördelas presstrycket ej
likformigt över hela pressbiten, utan tätheten hos
pulvret tilltar kontinuerligt från pressverktygets
väggar mot centrum av pressbiten, och till följd härav
uppstå lätt sprickbildningar och ojämn porositet vid
den påföljande sintringen. Pressar man t. e. en
cylinder, händer det ofta vid sintringen, att en koniskt
formad bit lossnar ur den yta, som är vänd mot
presskolven. Yid det nya förfarandet åstadkommes
förtätningen inte genom en tvångsmässig
sammanpressning av pulvret med användande av höga tryck utan
550
20 dec. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
