Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Automobil-och Motorteknik
i blodet. Detta är en punkt av stor praktisk
betydelse, enär sagda förhållande innebär, att blodets
koncentration av CO—Hb vid en viss CO-koncentration
i inandningsluften hastigare når högre värden om en
person befinner sig i kroppsarbete eller utsättes för
avkylning eller uppvärmning, än i vila (se fig. 2).
Det framgår således av det sagda, att
koncentrationen av CO i blodet blir beroende först och främst
av koncentrationen av CO i andningsluften, därjämte
av andningsluftens syrehalt, som ju normalt är
tämligen konstant, samt slutligen av ventilationens
storlek och blodcirkulationens hastighet. Vid
elimineringen av CO från blodet gälla naturligtvis samma
lagar-0011 det omvända förhållandet, som jag skall
återkomma till i samband med dryftandet av frågan
om koloxidförgiftningens behandling.
Allt efter koncentrationen av CO—Hb i blodet
variera de akuta förgiftningssymtomen och
förgiftningsgraden, men med rätt stora individuella variationer.
Jag återger här en tabell, som hämtats ur ett arbete av
amerikanaren Henderson, som åskådliggör relationen
mellan CO-mängden i blodet och
förgiftningssymtomens framträdande (tab. 1).
Tabell 1.
mättnad
av blodet Svmtom
med koloxid
: 0- -10 % Inga.
10- -20 % Inga i vila. Vid ansträngning tillkommer yrsel, hjärtklappning och dyspne.
20- -30 % Huvudvärk kan
uppträda i vila. Vid ansträngning tryck över pannan. Lätt huvudvärk.
j 30- -40 % I vila huvudvärk i pannan el. nacken, pulsstegring,
hjärt-klappn. illamående. Vid ansträngning tillkommer yrsel, svartnande för
ögonen, ev. kollaps.
40- -50 % Samtliga symtom mer accentuerade,
illamående, kräkningar, omtöckning, ökad kol-
lapsbenägenhet.
50- -60 % Coma med ökad andning och pulsfrekvens.
60- -70 % Coma med långsam puls och låg
andningsfrekvens, eventuellt mors.
70- -80 % Respirationspares och mors.
Låt oss då ställa den frågan: i vad mån kan
uppkomsten av de sjukliga förändringar och symtom, som
karakterisera den akuta och kroniska
CO-förgiftning-en förklaras på grundval av det här anförda. Den
huvudeffekt av anormala CO-mängders upptagande i
kroppen, som framgår av det sagda, är en nedsatt
förmåga hos blodet att leverera syre till kroppens
vävnader, alltså en anoxämi, en minskning av det
arte-riella blodets syrehalt. Ett bekant faktum är nu, att
särskilt vissa vävnader i kroppen äro ytterst känsliga
för en minskad syretillförsel — framför allt då för
mera höggradig sådan minskning, men även för en
mindre sådan om tillståndet drager ut i längden eller
återkommer mera frekvent under längre perioder.
Analogt förhållande finna vi exempelvis vid mera
höggradig blodbrist, samt — åtminstone i viss mån —
vid vistelse i höjdklimat. Liksom i senare fallet finna
vi ofta vid koloxidförgiftningen en stegring av de
röda blodkropparnas antal och hämoglobinhalten till
anormalt höga värden, möjligen som uttryck för en
ändamålsenlig regulatorisk process.
I stort sett torde de symtom och sjukliga
förändringar som känneteckna koloxidförgiftningen, såväl
den akuta som den kroniska, kunna anses som en
direkt följd av den bristande syretillförseln. Som jag
tidigare framhöll äro olika vävnader i organismen i
rätt olika hög grad känsliga för en insufficient
syretillförsel. Det centrala nervsystemet, hjärna ocli
ryggmärg, hör i detta avseende till de mest känsliga
vävnaderna. Såväl vid den akuta som vid den kroniska
koloxidförgiftningen är det också just i dessa organ,
framförallt i hjärnan, som man påträffar de mest
uttalade och betydelsefulla anatomiska förändringarna.
Under förutsättning att någon tid förflutit mellan
förgiftningen och dödsfallet, finner man här praktiskt
taget regelbundet uppmjukningar av hjärnsubstansen,
blödningar och andra förändringar. Har längre tid
förflutit mellan förgiftningen och dödsfallet —
intervallet uppgår för en del beskrivna fall till flera år —
kan ärrvävnad eller hålrum uppkomma. Ofta äro
dessa hjärnförändringar lokaliserade till viktiga
hjärn-centra, särskilt ofta till linskärnan.
Anmärkningsvärt är slutligen att de sjukliga processerna synas
kunna progrediera och mynna ut i kroniska sådana,
detta även om den skadliga noxen i fortsättningen
elimineras. Ett annat organ, i vilket ävenledes
förändringar ej sällan uppkomma är hjärtmuskeln.
Bortfaller koloxidexpositionen återbildas dessa
förändringar vanligen inom tämligen kort tid.
När man går igenom litteraturen på detta område,
får man nog det intrycket att den insufficienta
syretillförseln icke endast kan vara orsak till
förändringarna utan att därjämte en direkt eller indirekt annan
giftverkan får tänkas medverka. Denna fråga är av
stort teoretiskt intresse, men den inverkar ej heller
föga på vår uppfattning om den akuta och kroniska
koloxidförgiftningens natur från praktisk synpunkt.
Koloxid räknas som bekant till de för människan
mest giftiga gaserna. Då nu kol- och vedgas
innehålla omkring 20—30 % koloxid, var det uppenbart
att en ej oväsentlig risk för koloxidförgiftning måste
föreligga vid gengasdrift, särskilt i dåligt ventilerade
garage och verkstäder. Som jämförelse kan nämnas,
att förbränningsgaserna efter bensin innehålla blott
ca 6 % CO. På grund av sin färg- och luktlöshet, den
rena koloxiden är dock ej fullständigt luktlös utan
ger en svag ZöTclukt, är koloxiden särskilt förrädisk.
Då frågan syntes oss synnerligen aktuell och
betydelsefull påbörjade Almgren, Wretlind och jag i
oktober förra året en undersökning, vars första resultat
framlades vid Svenska föreningens för invärtes
medicin sammanträde den 1 december 1940. Jag återger
här ett försöksprotokoll från denna undersökning
(tab. 2). Inalles undersöktes 126 personer, flertalet
arbetare vid garage och bilverkstäder. Av dessa 126
uppgåvo ej mindre än 77 st., att de hade mer eller
mindre påtagliga sjukdomssymtom. En abnorm
trötthet, särskilt mot arbetsdagens slut, slöhet- och
likgiltighet, huvudvärk, sömnlöshet voro de symtom som
flertalet klagade över. Huvudvärken var i viss mån
karakteristisk, lokaliserad till pannan och
tinningarna, i form av tryck och ej sällan förbunden med
bult-ningar i tinningarna. En del angåvo spontant, att
de på senare tid blivit lättretliga, irritabla. Några
omtalade, att de förmärkt en påtaglig intolerans för
alkohol. Denna senare uppgift återfinner man f. ö. i
flera tidigare arbeten över koloxidförgiftningen och
1? april 1941
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
