Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
Redaktör: ERNST J. A. ROTHELIUS
HÄFTE 1 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 11 JAN. 1941
INNEHÅLL: Den moderna anrikningstekniken och dess betydelse för de inhemska kemiska och
metallurgiska industriernas råvaruförsörjning, av Fredrik Mogensen. — Notiser.
Den moderna anrikningstekniken och dess betydelse
för de inhemska kemiska och metallurgiska
industriernas råvaruförsörjning.
Av FREDRIK MOGENSEN.1
Med anrikning avse vi ett förfaringssätt,
varigenom en blandning av olika beståndsdelar på
mekanisk väg uppdelas i flera produkter med olika
sammansättning. Anrikningstekniken arbetar vanligen
med malmer eller andra fasta mineralblandningar som
ursprungsmaterial, och anrikningsprocessen avser då
att med största möjliga utvinning ur dem framställa
ett eller flera tämligen monomineraliska koncentrat.
En råvara i en fyndighet består i regel av en eller
flera beståndsdelar, som i ett visst avseende äro
värdefulla, medan de övriga i detta avseende äro
värdelösa eller skadliga. Sedan råvaran passerat ett
anrikningsverk, kan man räkna med att
slutprodukten dels är rikare på värdefull substans och innehåller
mindre mängder skadliga föroreningar, dels även har
mindre tonnage. De bägge förstnämnda
egenskaperna göra den mer begärlig för efterföljande kemisk
eller metallurgisk behandling, den sistnämnda gör
den lättare att transportera. Tack vare
anrikningsprocessen är man alltså i mindre grad än förut
hänvisad till fyndighetens ursprungliga halter. Man är
även mindre beroende av att myndigheterna ligga
nära de industrier, som de skola fournera. Detta
har fört med sig att de kemiska och metallurgiska
industriernas allt högre grad överflyttat arbetet med
fyndigheternas tillgodogörande på anrikningsverken,
så att industrierna själva få alltmera koncentrerade
och lättbearbetade råvaror till sitt förfogande.
Härigenom blir slutprodukterna billigare, vilket beror på
följande faktorer:
1. Anrikningen är i många fall billigare än
motsvarande kemiska och metallurgiska processer.
2. Anrikningen har Oftast bättre förmåga att
avskilja skadliga beståndsdelar än de nyssnämnda
processerna.
3. Anrikningen har medfört en omvärdering av
fyndigheter, så att förut värdelösa förekomster blivit
brytvärda. Stora, lågprocentiga fyndigheter kunna
nu tack vare låga brytningskostnader leverera råvaror
billigare än små och rika,
i Föredrag vid Svenska teknologföreningens avd. för Kemi
och bergsvetenskap sammanträde den 8 nov. 1940.
En förutsättning för anrikning är att rågodset är
heterogent och låter uppdela sig i partiklar av olika
sammansättning. Anrikning är alltså icke möjlig om
de efter krossning erhållna partiklarna ha samma
sammansättning. Detta kan dels inträffa om rågodset är
homogent, dels om dess olika beståndsdelar ha
ungefär samma halt av värdefull substans.1 Som exempel2
härpå visar fig. 1 en oolitisk järnmalm från
Fyle-dalen.
Malmen är heterogen, men beståndsdelarna äro
varandra anrikningstekniskt sett ganska lika och
bestå till övervägande del av mineral med 30—40 %
Fe. Man skulle kunna tänka sig en uppdelning i olika
mineral, men dessa skulle då få ungefär samma
järnhalt, Någon järnanrikning skulle på det sättet ej
åstadkommas, men däremot erhålla produkterna olika
silikat- och karbonathalt. Jag har med detta icke
berört fyledalsmalmernas anrikbarhet.
Vissa fyndigheter utmärkas av extremt liten mine-
1 Partiklarna ha alltså med avseende på denna samma
sammansättning.
2 Hänsyn har då icke tagits till det värde, som
karbonat-halten kan ha. Bilden enligt A. Hadding, S. G. U. Ser. C.
nr 376, fig. 11 1933.
Fig. 1. Oolitmalm, Fyledalen.
11 jan. 1941
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>