Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kel, kobolt, volfram, molybden och vanadin, äro i
an-rikningstekniskt hänseende av helt olikartad
karaktär.10
De viktigaste manganminer.alerna, pylolusit,
psilo-melan och braunit, äro på grund av jordig konsistens
ofta svåra att anrika. Anrikningstekniken spelar
därför för närvarande föga roll för manganmalmernas
tillgodogörande. Utländska anläggningar för
flotation av dels manganspat,11 dels pyrolusit12 finnas
beskrivna. I Sverige anrikas hårdare manganmalmer
med fördel i Långbans våtmekaniska anrikningsverk.
Större delen av vårt manganbehov kommer dock från
manganhaltiga järnmalmer. Manganet uppträder där
vanligen i knebelit, mangangranat och andra
mangan-silikater, medan järnet oftast är huvudsakligen
bundet till magnetit.
Vid magnetisk anrikning avlägsnas
manganminera-leri från de magnetiska koncentraten. Försök att med
flotation tillvarataga manganmineral ur omagnetiskt
avfall ha utförts, men resultaten äro hittills ej särskilt
goda. De erhållna koncentraten torde på grund av
höga kiselsyrehalter vara föga begärliga.
Våra skiktade mangansilikatmalmer äro ej heller
ur anrikningssynpunkt särskilt tilltalande på grund
av malmmineralens låga mangan- och höga
kiselsyre-halt. De anrikningstekniska möjligheterna att
förbättra vår manganförsörjning bero därför på de
metallurgiska möjligheterna att behandla de
lågprocentiga koncentrat, som det vanligen kan bli
fråga om.
Krommalm kan anrikas våtmekaniskt, vilket sker i
ganska stor utsträckning, ehuru icke alltid med
an-rikningstekniskt sett goda resultat. Inom landet äro
ju som bekant inga nämnvärda kromitförekomster
kända.
Nickel framställes huvudsakligen av
kopparkis-magnetkis-pentlanditmalmer. Samtliga dessa sulfider
äro lätt floterbara och det möter inga svårigheter att
av sulfidfattiga nickelmalmer framställa koncentrat,
där nickelhalten i förhållande till råmalmens halt
stegrats i ungefär omvänd proportion till totala
sulfidhal-ten. Det har däremot visat sig oväntat svårt att
genom flotation separera de olika sulfiderna från
varandra. Detta gäller särskilt separation av pcntlandit
från magnetkis. I regel anrikas därför endast malmer
med relativt lågt sulfidinnehåll.
Våra mest kända nickelmalmsförekomster utgöras
av små utsöndringar i basiska bergarter. De enskilda
tillgångarna äro i regel för små för att motivera byg
gandet av anrikningsverk. En föga beaktad typ
utgöra de nickelförande fahlband. som finnas på några
ställen i vårt land. De nickelförande malmareorna
kunna där vara mycket stora, men sannolikt äro
nickelhalterna långt under det lägsta ekonomiskt möjliga
minimivärdet, som väl för närvarande torde utgöra
ungefär 1/3 %. Vissa kobolthalter lära även
förekomma samtidigt.
En del magnetiska anrikningsförsök med svenska
10 Betr. dessa malmer hänvisas till H. Carlborg, Världens
krommalmstillgångar, J. K. A. 1929, Världens
manganmalms-tillgångar, J. K. A. 1929, Världens nickelmalmstillgångar,
J. K. A. 1929, Världens molybdenmalmstillgångar, J. K. A.
1929, Världens vanadinmalmstillgångar, J. K. A. 1930,
Världens volframmalmstillgångar, J. K. A. 1930.
11 Cuban Manganese Co„ Min. Ind. p. 699, 1938.
12 Zerbissia, Grekland, Min. Ind. p. 415, 1938.
malmer finnas publicerade, där en viss separation av
pentlandit från magnetkis påvisats.13
Våra nickelmalmers struktur är för övrigt högst
varierande. En del, t. e. Ruda och Kleva, utmärkas
av grovkornig pentlandit, medan den i andra
förekommer som en fin inväxning i magnetkis. I en av
fyndigheterna synes pentlanditen icke ens kunna
påvisas, utan vi ha troligen att göra med en verklig
nickelhaltig magnetkis.
Kobolt förekommer oftast i lätt floterbara
sulfid-mineral.14 Vanligen äro dock koboltsulfiderna så
intimt inväxta i andra sulfider, i regel svavelkis, att
kobolthalten medelst anrikning endast kan stegras till
det värde, som motsvarar värdmineralets. Flera av
våra sulfidmalmer äro svagt koboltförande, och i
Rönnskär torde koboltutvinning numera ske på
metallurgisk väg.
Volframmalmerna innehålla huvudsakligen
vol-framit, FeW04, och scheelit, CaW04, som
malmmineral. Dessa utmärkas bägge av hög sp. vikt och
anrikas vanligen våtmekaniskt.15 På grund av stor
sprödhet föreligger ofta risk för slamförluster efter
nedkrossningen. Flotation av volframmalmer har
delvis av denna anledning försökts med växlande
resultat. Dessa malmer äro alltid lågprocentiga, varför
volframproduktionen helt bygger på anrikning.
Endast en volframproducent finnes för närvarande
i Sverige, Kommanditbolaget J. M. Berglund & Co.,
som vid sina anläggningar i Yxsjö huvudsakligen
använder våtmekanisk anrikning.
Molybdenmalmerna innehålla molybdenglans, MoS2,
som malmmineral. Vanligen äro MoS2-halten mindre
än 1 %, vilket medför att malmernas utnyttjande utan
anrikning är fullkomligt uteslutet. Molybdenglans är
den mest lättfloterade sulfiden. Den dominerande
producenten är Climax i U. S. A. med en
årsproduktion av ca 10 000—15 000 ton MoS2, motsvarande 3/4
av världsproduktionen. • Rågodset torde ligga i ca
0,3 % MoS2. På senare tid ha de stora amerikanska
koppargruvorna börjat tillvarataga den låga
MoS2-halt, som råmalmen innehåller. Molybdenglansen
flo-teras tillsammans med kopparn. Sedan xantat och
andra samlare i det gemensamma koncentratet
förstörts genom värmebehandling kan molybdenglansen
floteras till 95 % MoS2 och < 0,5 % Cu.
MoS2-halterna i rågodset understiga i vissa fall 0,01 %,
men utbyten på 75 % ha ändock uppnåtts.
Sveriges MoS2-behov har helt tillfredsställts genom
import. Inom landet finnas ett flertal
MoS,-förekom-ster, men sedan Uddgruvan vid Grängesberg bröts
på 1920-talet, bar ingen molybdenglansproduktion
förekommit. De flesta av våra förekomster äro små
och oregelbundna.
Vanadin produceras dels från egentliga
vanadin-malmer, främst de peruanska, dels från vanadinhaltiga
järnmalmer. De tyska doggermalmerna hålla t. e.
0,18 %, Lothringens minetter ca 0,12 % V205.
Många av våra järnmalmer äro vanadinhaltiga.
13 G. Lindroth, Teknisk tidskrift 1920.
14 överingenjör Palén har påpekat för mig att kobolt
övervägande förekommer i arsenikmineral: koboltglans, CoAsS,
glaukodot, (FeCo)AsS, speiskobolt, CoAsj. Sulfiderna,
lin-neit, C03S4, koboltpyrit, C0S2, sychdymit m. fi. äro mera
sällsynta.
15 Jfr E. Rothelius, Huvuddragen av volframmineralens
och volframmetallens historia. Blad f. Bergshandt. vänner,
p. 141—178, 1928.
6
11 jan. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
