Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
Malmbrytning under jord med användande av
djupa spränghål.
I Teknisk tidskrift av den 3 mars förekom en
artikel, som behandlade användningen av djupa
spränghål vid malmbrytning under jord. I en artikel av
L. H. Bergman i Canadian Mining Journal, november
1940, sid. 739 och följande, framläggas en del
intressanta synpunkter på denna fråga.
Man skulle kunna tro det vara en oekonomisk
metod att borra djupa spränghål i stället för de vanliga
korta hålen, beroende på de mycket höga
kostnaderna per meter för sådana hål. I Kanada räknar man
t. e. med att dessa hål kosta från 4 till 14 kr. per
meter i direkta utgifter, och i Sverige bli de ju ofta
dyrare, beroende på att våra bergarter äro mera
svårborrade. Det högre priset per meter borrhål
uppväges dock av så stora ekonomiska fördelar i
andra avseenden, att det trots den höga
borrningskostnaden per meter hål ofta visar sig ekonomiskt
fördelaktigt att borra djupa spränghål.
Det visar sig nämligen vid lämplig ansättning av
de djupa spränghålen, att man kan få berget väl
sönderskjutet, även om man använder stora
försättningar och stora avstånd mellan hålen. Antalet
borrmeter per ton brutet berg blir därför mycket mindre,
än om man borrar små hål, och borrningskostnaden
per ton berg blir låg. I gruvor med lättskjutet berg
har man fått berglossningar av ända upp till 45 ton
per meter borrhål. Berglossningen per kilo
sprängämne blir även i motsvarande grad hög.
Vid borrning av djupa spränghål kan arbetet i
gruvan vanligen anordnas så, att borrningen kan
fortgå ostörd av sprängning och lastning. Man kan
även borra ett flertal djupa hål utan att behöva flytta
borrmaskinen. Man kan vanligen färdigborra stora
malmkroppar i förväg, innan skjutningen börjar.
Härigenom blir det möjligt att samtidigt arbeta med
ett flertal borrmaskiner, varför man alltid lätt kan
kinna med borrningen, hur fort än utbrytningen av
malmen sker.
Vid borrning av hål med ett djup av upp till 10
meter borrar man ofta med hammarborrmaskin.
Djupare hål borras i allmänhet med diamantborrmaskiner.
Speciellt användes diamantborrning i hårda
bergarter. Små, lätta borrmaskiner användas för detta,
och borrkronorna utföras säj citt’ de borra ut större
delen av hålets sektion, varigenom man slipper
förlora tid på att taga ut kärnor.
För att man skall kunna utnyttja fördelarna med
de djupa borrhålen fordras, att de ansättas på
lämpligt sätt. Man bör därför först lägga in hålen på en
skiss över den malmkropp, som skall brytas, på ett
sådant sätt att man får en tillräcklig längd på
borrhålen för att rymma den mängd sprängämne, som
behöves för att skjuta sönder berget. Därvid måste
man se till, att sprängämnet blir jämnt fördelat i det
berg, som skall skjutas ned, så att icke vissaA delar
få för litet sprängämne, vilket skulle resultera i att
man fick stora skut eller icke alls kunde skjuta loss
berget.
Hålen utsättas och borras därefter i enlighet med
ritningen, varvid man noga får ge akt på att avvikel-
ser i hålens riktning från vad som bestämts
sorgfälligt undvikas. På ett djup av 25 meter betyder
nämligen varje avvikelse på en grad i riktningen en
avvikelse av 0,43 meter.
När man skjutit ett par salvor, kan man i
allmänhet med rätt stor säkerhet avgöra, vad man bör
använda för försättning, hålavstånd, håldiameter och
sprängämne för att uppnå bästa resultat.
I allmänhet borras hålen så, att de alla ligga i en
yta, som är parallell med den fria bergytan. De
kunna antingen borras parallella, i vilket fall varje
del av hålen får lika mycket berg att skjuta bort, eller
också radierande. I Teknisk tidskrift av den 8 mars,
Bergsvetenskap, sid. 17 och följande, visas exempel
på båda dessa metoder. Om borrhålen ansättas
radiellt, är det givetvis ej nödvändigt att ladda dem
alla ända upp, utan laddningen sker så, att
sprängämnet blir möjligast jämnt fördelat inom den borrade
delen av malmkroppen.
Vid borrning av radiellt ställda hål minskas i
allmänhet kostnaderna för tillredningsarbeten och
förflyttningar av borrmaskinerna avsevärt, medan man
å andra sidan måste borra mer hål per m3 brutet berg,
än om man sätter hålen parallellt. Vilken metod som
ger de lägsta brytningskostnaderna, får man räkna
sig till i varje särskilt fall. Vilket slags sprängämne
som skall väljas för skjutning av långa spränghål,
beror framförallt på bergets karaktär, på hålens
an-sättning och på hur väl sönderskjutet man vill ha
berget. I allmänhet ge kraftiga sprängämnen en
stor berglossning, medan brisanta sprängämnen ge
väl sönderskjutet berg. Vad för slags sprängämne
som skall användas, får avgöras efter praktiska prov
i varje särskilt fall. I normala fall har en vanlig
40 % dynamit visat sig lämplig.
Laddningen av djupa hål är givetvis mer
tidsödande än laddningen av korta. Lämpligen använder man
en laddstake av något hårt träslag. Laddstaken
utföres i sektioner, som fästas ihop medelst en böjlig
skarv. Är det fråga om laddning av i det närmaste
vertikala hål, kan man använda sig av en lina, som
i änden är försedd med en trähylsa fylld med bly eller
någon annan metall. Man kan även genom ett rör
blåsa in dynamitpatronerna med komprimerad luft,
men enligt denna metod kan dynamiten ej packas,
vilket är en stor nackdel, då dynamitpatronerna
dessutom ej få vara större, än att de kunna passera
genom laddningsröret. Man tvingas därför att borra
hål med stor diameter för att få in tillräcklig mängd
sprängämne.
Dynamitpatronernas diameter väljes så stor som
möjligt, och patronerna skäras som regel upp för att
underlätta packningen, åtminstone om berget är helt,
så att man ej riskerar att patronerna fastna i hålet
vid laddningen. Då borrningskostnaden blir en av
de största utgiftsposterna vid brytning av berg med
hjälp av långa borrhål, är det av vikt att hålen
utnyttjas så mycket som möjligt, dvs. att så mycket
sprängämne som möjligt packas in i dem.
Hålen laddas i allmänhet upp till någon meter från
12 april 1941
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
