Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
Fig. 2. Alunskiffern» utbredning i Närke, enligt Josef Eklund 1939.
delen procentuellt störst, i Östergötland inskränker
den sig till en delvis smal zon omkring ytterkanterna,
i Kinnekulle till skifferterrassen. Beräknat på
samtliga områden synes uppskattningsvis 25 % vara fri från
silurbetäckning, och i dessa delar har skiffern
partiellt icke sin fulla mäktighet, beroende på
denuda-tion av de övre lagren.
Area > 4 %-ig skiffer Ber. oljeinnehåll
Kinnekulle ....... Närke ........... Östergötland ..... 50 km2 106 „ 500 „ 500 mill. ton 1 800 „ 6 000 „ 25 mill. ton 85 „ 250 „
Ur S. Berghs senaste sammanställning rörande
verksamheten vid Flottans skifferoljeverk.
Kinnekulle, anföras nedanstående analysdata för den i
verket ingående skiffern (1) och för skiffer från
Yx-hult, Närke (2).
Kol % .............. i 13,8 2 17,7
Väte % ............. 1,5 2.0
Svavel % ........... 6,7 6,8
Aska % ............. 76.0 72,7
Vatten % ........... 1,5 1.3
Värmevärde cal/kg . .. .. . 1 600 2 050
Olja enl. analvs % .... 4,3 5,4
Spec. vikt ........... 2,3 2.2
Skifferns kvävehalt utgör omkring 0,35 %.
Norge.
Den i omgivningen av Oslofjorden förekommande
alunskiffern lär vara alltför fattig på bitumen för att
kunna användas. Däremot har Norge ett mindre
olj eskifferlager, som tillsamman med kollager av
bogheadtyp är inlagrad i sandsten av jura-ålder å
östra sidan av Andöen, den nordligaste av
Lofoten-öarna. Förekomsten är relativt obetydlig och synes
ännu vara ofullständigt undersökt. Liksom kolet
måste den brytas underjordiskt.
Estland.
Den mycket omtalade estländska oljeskiffern, även
kallad kuckersit efter den ort, där den upptäcktes för
omkring 150 år sedan, utbreder sig från trakten av
Baltischport i Y till ryska gränsen i Ö och
fortsätter in i Ryssland. Den är emellertid i väster
mycket tunn, i trakten av Reval blott få cm, men tilltager
i tjocklek mot öster. Där den brytes, N och NO om
Pejpus, har den en mäktighet av max. 3 m, varav
dock 25—35 % utgöras av inlagrade kalkstensskikt.
Estland har egentligen två bitumenförande lager, ett
undre, motsvarande vår alunskiffer, representerad av
dictyonemaskiffer, vilken är 4 m mäktig och går i
dagen i själva kustbranten. Den håller dock blott
ca 3 % olja. Däröver följer glaukonithaltig
sandsten och kalksten samt ren kalksten, i vilken senare
kuckersiten är inlagrad. Då lagren stupa sakta åt
söder, går kuckersiten i dagen 3—15 km söder om
kustbranten och kan där brytas i dagbrott, men blir
snart mot söder täckt av kalksten, som tvingar till
underjordsbrytning. Man beräknar den f. n. kända
brytbara arean till 120 à 130 km i Y—O och 15—25
km i N—S med ett innehåll av 5 à 6 milliarder ton
skiffer och bortåt 1 milliard ton olja.
Kuckersiten är den rikaste f. n. brutna oljeskiffern
i världen. Värmevärdet varierar mellan 2 700 och
3 700 cal/kg. I prov, som synes någorlunda motsvara
den för destillation tagna skiffern, visar analys enligt
Fischer 26 % olja. Såsom genomsnitt för flötsen
uppgives: organiskt flyktigt innehåll 41 %, kol i
koksresten 10 %. aska 49 %. Utbytet vid destillationen
utgör 18—20 % råolja. Denna är icke paraffinhaltig,
13 sept. 1941
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
