- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Bergsvetenskap /
48

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

gaseii och därjämte fått fylla i med tillskottsvärme,
alstrad genom bränning av råskiffer eller ved. För
den lågprocentiga alunskiffern med dess relativt
stora kolåterstod i koksen kunde emellertid detta
icke leda till ekonomiskt resultat. Ekonomien skulle
väsentligt förbättras, om koksen kunde effektivt
utnyttjas och därvid gasen utvinnas för ekonomisk
exploatering. Saken belyses kanske bäst genom
några siffror för värmevärdets fördelning på
produkterna vid destillationen. För koksen, oljan och gasen
förhålla sig respektive siffror ungefär som 50 : 25 : 20.
Uppgiften att utnyttja koksen löstes av Bergh på det
sättet, att den stora retorten ersattes av ett flertal
mindre, som sammanfördes i grupper om fem stycken
med en gemensam värmekammare, placerad
omedelbart under de nedtill öppna retorternas mynningar.
I värmekammaren förbrinner den från
retortmynning-arna utfallande heta koksen, och den därvid alstrade
värmen visade sig tillräcklig både för
destillationsprocessen och för alstrande av den vattenånga, som
behövs för processens genomförande. En nödvändig
förutsättning är vidare, att skiffern nedkrossas till
en styckestorlek under 30 mm. Förfaringssättet
kan sägas innebära att det tjocka destillationsskiktet
i de stora retorterna uppdelas på ett flertal tunnare,
varvid koksens strålande värme kan effektivt
utnyttjas. Destillationen enligt Berghs system tillgår
alltså på så sätt, att skiffern inmatas i ca 2,5 m långa
retorter. Den möter under nedsjunkandet allt högre
temperatur, från 100° vid övre till 500° vid undre
mynningen. Under passagen avdrives först fukt,
därefter olja och gas, varefter den heta koksen nedfaller
i värmekammaren och antändes av där mötande luft.
För att förhindra lufttillträde till retorten samt för
att i densamma fördela värmet och skydda
oljeångorna från sönderfall insläppes genom ett rör i den
öppna nedre mynningen vattenånga, som alstras i
lågtrycksångpannor, anbragta vid sidan av
retorterna.

Metoden utprövades 1922 i en försöksugn vid Klara
gasverk, därefter i större skala vid Kinnekulleverken,
vilkas ägare, brukspatron O. Jönsson, blivit
intresserad av saken. 1924 påbörjades en större anläggning,
det blivande försöksverket, omfattande 2 block med
28 aggregat om 5 st. retorter. För anläggningen
hade ett manufakturlån på 200 000 kr. erhållits av
Jönsson. Den togs i bruk 1927, men sedan driften
varit i gång någon tid, måste den av brist på medel
nedläggas.

Emellertid hade vid denna tid Marinens intresse för
saken väckts. Efter försöksdrift, verkställd genom
Marinförvaltningen och
Ingeniörsvetenskapsakade-mien 1930, och sedan oljan visat sig lämplig vid prov
på jagare, gick Marinförvaltningen in för planen på
en oljeanläggning i beredskapssyfte, fungerande
tillsvidare i liten skala. Planen mötte emellertid kraftigt
motstånd, och det var trots tvenne avstyrkanden
från Ingeniörsvetenskapsakademien — dock med
reservation från flera ledamöter — som projektet
godtogs av riksdagen 1932, sedan förslag till inköp av
Skifferverkan och dess egendom inlämnats av Kungl.
maj:t. Försöksverket har sedan dess varit igång
intill n. v. tid och fungerat väl samt lämnat goda
olje- och bensinprodukter. Gasen har utnyttjats till
kalkbränning. Driften har dragit en kostnad av
80 kr. per ton olja, varvid vinsten från kalkugnen

och avkastningen från egendomen icke inberäknats i
priset. Produktionen har hittills varit inriktad på
produkter, lämpade för marinens behov, varför
råoljan toppas och delas upp i trenne fraktioner, lätt,
medeltung ocli tung olja. De båda senare användas
som brännolja för Marinens fartyg, den medeltunga
kan även användas i dieselmotorer och
tändkulemoto-rer. Den lätta oljan kan användas i motorer av olika
slag, särskilt sådana av hesselmantyp.
Procentsiff-rorna ha varit 70 % tung, 20 % medeltung och 10 %
lätt. Utbytet av gas med ett värmevärde av 5 000 kcal
har hållit sig vid 45—50 nr pr ton.

Försöksverksamheten har även varit kombinerad
med utredning rörande det rationellaste utnyttjandet
av oljan och gasen. Kracknings- och
hydreringsför-sök ha sålunda utförts, likaså experiment för att ur
gasen utvinna svavel och svårare kondenserbara
oljefraktioner, s. k. gasbensin och gasol. Resultaten
komma att tillämpas vid det nu färdigbyggda
oljeverket av 1941. Vid beräkning av de försöksvis
erhållna resultaten har det visat sig, att det ekonomiskt
bästa utbytet vid stordrift erhålles, om oljan förädlas
genom krackning eller hydrering.

Som bekant anslog urtima riksdagen hösten 1939
medel till uppförande av en större anläggning för
Marinförvaltningens räkning å Kinnekulle.
Byggnaden påbörjades i april 1940. F. n. är verket
färdigbyggt och väntas snart sättas igång. Kostnaden
torde ha rört sig omkring 9 à 10 mill. kronor inkl.
vattenledning från Vänern, svavelverk,
arbetarbostäder m. m. Man avser att utvinna olja samt svavel ocli
gasbensin ur gasen, varefter den återstående gasen
utnyttjas för kraftalstring.

Efter krigsutbrottet har ett allmännare intresse för
oljefrågan börjat göra sig gällande även inom kretsar
som tidigare ställt sig reserverade mot saken. De
vägar man valt ha emellertid icke slagit in på samma
kurs som hållits av Marinförvaltningen. I maj 1940
beslöt Kungl. maj:t på grund av skrivelse från
Ingeniörsvetenskapsakademien samt utlåtande från
Kommerskollegium och Industrikommissionen att
tillkalla fyra sakkunniga för att utreda frågan om
vidare nybyggnad av oljeverk. Dessa — bland vilka
Marinförvaltningen icke var representerad — antogo
benämningen 1940 års skifferoljesakkunniga.
Kommitterade föranstaltade med anvisade medel (130 000
kr.) en försöksanläggning vid Lanna i Närke enligt
den av A.-b. Industrimetoder utarbetade
konstruktionen, den s. k. estniska ugnen. Tidigare försök hade
utförts i Stockholm i liten skala. Om driftsresultaten
föreligger ännu intet offentligt meddelande. I den i
Estland använda konstruktionen torde vissa
modifikationer ha vidtagits; sålunda synas de utvändiga
elementen ha ersatts av rör inlagda i ugnen utmed dess
sidor samt ventilationen ha ändrats till horisontellt
kretslopp av gaserna genom vagnarna i stället för
som tidigare i Estland vertikalt. Däremot har man
ännu inga uppgifter, att man lyckats lösa den ur
ekonomisk synpunkt fundamentala frågan om
koksens utnyttjande för uppvärmningen. Den i Estland
använda tunnelugnen krävde eldning med
generatorgas eller de permanenta gaserna från destillationen
eller med olja.

Under slutet av 1940 beslöt riksdagen på grund av
proposition beviljandet av 15 mill. kr. för uppförande
av ännu ett stort oljeverk, vilket på grund av resul-

48

14 juni 1941

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:25:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941b/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free