Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
REDAKTÖR: ERNST J. A. ROTHELIUS
HÄFTE 7 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN. 12 JULI 1941
INNEHÅLL: Sintermetaller, deras användning, framställning och egenskaper, av dr-ing. H. Unckel. —
Notiser. — Föreningsmeddelanden.
Sintermetaller, deras användning, framställning
och egenskaper.
Av dr-ing. H. UNCKEL, Finspong.
Pulvermetallurgien sysslar med framställning av
kompakta metallstycken utgående från
pulverformigt material och använder sig av metoder, som länge
voro kända inom keramikens område. Svårigheten vid
uppnåendet av den för platinasmältning nödvändiga
höga temperaturen ledde till den av W. H. Wolleston
år 1829 beskrivna framställningsmetoden, bestående i
kall hoppressning och påföljande behandling av
fin-kornigt platinapulver. Samma metod kom senare till
användning för framställning av kompakta stycken
av de svårsmälta metallerna volfram, molybden, tantal
och i de senaste decennierna för tillverkning av de
moderna hårdmetallverktygen. Dessa sistnämnda äro
ett typiskt exempel på de speciella fördelarna, som
sintringsmetoden erbjuder. Volfram- resp.
molybden-karbidkornen sammanbindas genom ett "kitt" av t. e.
kobolt. Man erhåller därvid en kombination av
karbidernas hårdhet med hopbindningsmetallens seghet.
I andra fall är pulvermetallurgien på sin plats när
det gäller att framställa en komposition av metaller,
som är omöjlig eller svår att erhålla på smältväg. Som
exempel må nämnas kompositioner av volfram med
koppar eller silver för elektriska kontakter, som
förena volframmetallens egenskaper att icke bilda
gnistor vid kontaktbrytningen med kopparns eller silvrets
goda elektriska ledningsförmåga. Ett ytterligare
exempel är kombinationen av koppar med grafit, ett
material, som användes till kolborstar vid elektriska
maskiner. Det skulle vara förenat med stora svårigheter
att i smält koppar med spec. vikt 8,9 blanda en större
kvantitet grafit med spec. vikt 2,3 och ändå uppnå en
jämn fördelning. Pulvermetallurgien löser denna
uppgift mycket lätt. Likaså är det icke möjligt att på
vägen över smältan frambringa en porös metallkropp
med en önskad storlek och fördelning av porerna.
Porösa metaller, framställda genom sintring av
metallpulver, hava redan fått en vidsträckt användning
som självsmörjande lagermetaller. Den porösa
metallen genomdränkes med olja, vilken kapillärt hålles
kvar i porerna samt sipprar ut i den mån den
förbrukas. En annan karakteristisk tillämpning av
sintrings-metallurgien representeras av slipskivor, bestående av
diamanter, som inbäddats i en grundmassa av
koppar-eller hårdmetallegering.
I vissa fall, där en vanlig gjutningsmetod i och för
sig är användbar, kan sintringsförfarandet erbjuda
särskilda fördelar. De på grund av sina överlägsna
mekaniska egenskaper använda
järn-nickel-aluminium-legeringarna för permanenta magneter äro
svår-gjutbara. Dessutom är en efterbehandling endast
möjlig genom slipning. Framställning på sintringsvägen
av de pulveriserade komponenterna undviker dessa
nackdelar och leder till en betydligt finare
kornstorlek och därmed till större hållfasthet. Man lär i
Amerika även prova sintringsmetoden för framställning av
järn- och stålföremål för massfabrikation i syfte att
inbespara efterbearbetning.
De som utgångsmaterial använda metallpulvren
framställas enligt olika metoder och hava allt
därefter något olika egenskaper. Järn, koppar,
aluminium kunna på rent mekanisk väg genom stampning
eller slagning maskinellt malas sönder till ytterst fint
pulver, som består av små blad med en kornsfcorlek
ned till 1 ß-. Ingå flera komponenter i den avsedda
legeringen krossas med fördel en spröd förlegering
istället för de ofta sega rena metallerna. Andra
metoder gå ut på en sönderdelning av den smälta
metallen, antingen kringröres livligt den stelnande smältan
eller också sönderpiskas den smälta metallen genom
ånga eller komprimerad luft till ytterst fina droppar,
som stelna i luften. Detta förfarande tillåter också
en viss reglering av kornstorleken. Mycket vanlig är
den elektrolytiska framställningen av metallpulver
t. e. av kopparpulver. Man bedriver elektrolysen med
hög strömtäthet under omröring av badet. Den
utfällda metallsvampen rives lätt sönder till ett fint
pulver. Detta pulver har spetsig, taggig form, som gör
det mycket lämpligt för sintermetoden. Ädelmetaller
överföras lätt i pulverform genom kemisk fällning ur
saltlösningar. Likaså utvinnes tennpulver genom
utfällning exempelvis ur tennklorid med zinkspån. Vissa
metaller med låg kokpunkt såsom zink kunna direkt
ur gasfasen nedslås i pulverform. Även ett mycket
rent nickelpulver framställes genom upphettning och
sönderdelning av nickelkarbonyl. En annan metod
består i reduktion av de finpulveriserade oxiderna vid
så låg temperatur, att ingen sammanklibbning av
pulvret inträffar. Kornstorleken är beroende på den
12 april 1941
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
