Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
I Sverige synes beteckningen "fallande i fält" först
hava använts av Axel Erdmann, nämligen i
beskrivningen över Dalkarlsbergs järnmalmsfält 1856.
Vid samme författares skildring av Tunabergsfältet
1848 säges däremot om en av dess utpräglat
långsträckta malmformer ("De Besche’ska gruvan")
endast, att "man med skäl skulle kunna likna denna
gruvas malmförande med en flackt liggande,
sväfvande malmstock".
Om beteckningens fortsatta användning i svensk
gruvvetenskaplig litteratur är att anteckna O. F.
Kugelbergs beskrivning till geologiska kartbladet
Hellefors 1864; A. E. Törnebohms, bladet Malmköping
1865; David Hummel, bladet Eriksberg 1867; Edvard
Erdmann, bladet Nyköping samma år. Särskilt
anmärkningsvärda äro de försök som under detta skede
gjordes att klarställa fältstupningsbegreppet,
nämligen av Anton Sjögren i avhandlingen "Om
malmlagers fältstupning" 18752 och i samme författares
handbok "Kort handledning i svenska
gruvbrytningen" 1878 liksom i G. L. Wetterdahls "Populär
lärobok i gruvbrytning" av samma år.
Det vetenskapliga intresset rörande våra
malmförekomster var vid denna tid mera inriktat på frågan
om järnmalmernas uppkomst och endast i mindre
grad på de problem, som sammanhöra med
fältstup-ningen. Anton Sjögren gjorde emellertid ett mycket
intressant inlägg rörande fältstupningens uppkomst,
därvid tillämpande en idé, som förut framförts av
von Groddeck, nämligen antagandet, att
malmbildningen primärt haft formen av en långsträckt
sedimentbildning, som senare genom höjning
(veckningen) kommit i ett diagonalt läge i förhållande till
stryknings- och stupningsriktningarna. Törnebohms
påpekande i Persbergsbeskrivningen av hur man till
följd av veckning av en fältstupande malm kunde
komma att förväxla en veckaxelriktning med den
egentliga (ursprungliga) fältstupningen var av vikt
genom att påvisa veckaxelbildningens betydelse för
problemet.
Under den i vårt land på 60—70- och 80-talen i
snabb takt fortskridande geologiska kartläggningen
vidgades i hög grad kännedomen om berggrundens
byggnad och sammansättning och därmed även
betingelserna för en framgångsrik behandling av fält
stupningsproblemet. Men först i samband med
utvecklingen av den s. k. tektoniska geologien erhöllos
för behandlingen fasta utgångspunkter. Det är den
norske forskaren H. Reusch, som främst har
förtjänsten härav. I sitt stora arbete "Bömmelöen og
Karmöen" (1888)3 framlade Reusch ett betydande
antal klara sakförhållanden rörande bergsbyggnaden
inom en veckningsregion med i hög grad komplex
men dock tydbar sammansättning. Den
utomordentligt väl illustrerade framställningen visade, att den
kaledoniska bergskedjeveckningen i detta
(västnor-ska) område bearbetat (tektoniserat) en berggrund av
arkeiska graniter, gnejser och kambrosiluriska
(delvis fossilförande) sediment samt grönstensgångar
jämte stora mängder lava- och tuffbildningar.
Sträcknings- och veckningsstrukturer hade därunder
kommit till en rik och mångskiftande utbildning, och
det framgick, att de i fält visade ett påtagligt sam-
2 Geol. fören :s förhandl 2 (1875), 438—450.
s Norges Geol. Undersögelse, Kristiania 1888.
band. Det framgick även, att sträckningsriktningen
sammanföll med den utpräglade veckaxelriktningen,
och parallellt med denna var ävenledes
småveckning-en orienterad. Inneslutna bergartsmassor, eruptiva
brottstycken och konglomerater, präglades av
sträckningsstrukturer, parallellorienterade med
sträckningen i den omslutande bergarten, och orienteringen
bibehöll sin riktning i fält inom vidsträckta områden.
Reusch hänvisar ock citt den linjalform, som
ofta utmärker området malmförekomster, står i
samband med sträckningsstrukturen, i det att flera
förekomster såväl av kis- som järnmalm visat sig vara
parallellställda med densamma och även själva
präglas av sådan sträckningsstruktur.
Redan före publikationen av "Bömmelöen og
Karmöen", nämligen vid geologkongressen i Berlin
1885,4 hade Reusch i ett föredrag redogjort för dessa
iakttagelser och framlagt förslaget om sin numera
allmänt antagna kartbeteckning för sträckningen. G.
de Geer tillämpade 1886 dessa uppslag vid
tolkningen av sina iakttagelser över förskiffringsstrukturerna
i nordöstra Skåne (Västanå), där i synnerhet den s. k.
kvartsitskiffern visar en kraftigt utbildad
"rakstäng-lig struktur", vilken även möjliggjort bergartens
användning till brynstenstillverkning.5
Sedan genom de nu anförda pionjäriakttagelserna
över linjärskiffrighet uppmärksamheten riktats på
dylika fenomen, ökades snabbt uppgifterna i litteraturen
om desamma. A. E. Törnebohm iakttog inom
hög-fjällsbildningarna i Valders, Sydnorge,
konglomeratförekomster, som utvisade stark sträckning, riktad
NNV med flack stupning. Under studier av
högfjällsbildningarna vid Sulitälma samt utmed profilen
Kvikkjokk—Bodö under åren 1895—1900 fann jag
linjärstrukturerna utföra ett synnerligen ofta
framträdande petrografisk! och geologiskt drag i
fjällbyggnaden.13 Dess orientering visade det märkliga
förhållandet att i allmänhet vara riktad med flack
stupning mot väster eller västnordväst, dvs. tvärs på
fjällkedjeveckningens generella strykningsriktning.
I huvudsak samma förhållande visade sig vara
rådande i de två andra av mig undersökta profilerna
genom de lapska fjällen, nämligen Stor
Uman—Ra-nenfjord (1900) och Torneträsk—Narvik (1902, 1909).7
Inom dessa profilregioner iakttogos dock även
annorlunda riktade sträckningsstrukturer, nämligen
parallella med veckningszonen (NNO) eller med
gränslinjerna emellan olikartade bergartskomplex. Den
flackt västnordvästligt fallande sträckningsstrukturen
var dock alltid den mest framträdande. Liknande
iakttagelser gjordes av A. Hamberg inom
Sarekfjällens område (1901)8 och O. Kulling vid nordsidan
av Torneträsk (1930). Från Västerbottensfjällen
hava G. Beskow (1929) och O. Kulling (1933)9
meddelat allmänt förekommande sträckningsstrukturer,
riktade tvärs på den allmänna bergveckningen.
Inom den svenska fjällforskningens klassiska
område, Jämtland och angränsande högfjällstrakter, hava
ock fall av linjärskiffrighet noterats, nämligen av
4 Congrès Géol. Internat. Compte rendue, Berlin 1885, 34—35.
5 Geol. Fören :s förh. 8 (1886), 30—54.
6 G. F. F. 22 (1900), 74.
1 G. F. F. 25 (1903), 27. 32 (1910), 913.
8 G. F. F. 23 (1901), 18. G. F. F. 32 (1910), 681.
8 G. F. F. 52 (1930), 647. G. F. F. 55 (1933), 221. S. G. U.
Ser. C, nr 36 (1927).
86
8 mars 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
