Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Några konstruktioner av torrlikriktare för laddning
av och samdrift med batteri.
Av ALGOT ARVIDSSON.
För lösandet av de på senaste åren alltmer aktuella
laddningsproblemen vid små och medelstora batterier
har torrlikriktaren genom sin enkelhet, driftsäkerhet
och lätthet att anpassa efter olika önskemål fått stor
betydelse och den får numera anses som svår att
ersätta för många laddningsändamål.
Jag skall här i korthet redogöra för de principer
soin Asea följt vid konstruktionen av
laddningsanordningar med torrlikriktare.
Dessa kunna med hänsyn till driften uppdelas i två
från varandra så gott som helt skilda slag. I ena
fallet skall batteriet endast uppladdas och därefter
bortkopplas. I batteriet skall med andra ord, för var
gång det anslutes, inladdas en energisats och vi ha
därför kallat denna grupp "Likriktare för
satsladdning".
I andra fallet är batteriet oavbrutet anslutet till
likriktaren antingen ensamt eller parallellt med en
konstant eller varierande belastning. Batteriet och
likriktaren hålla så att säga i varandra, varvid
batteriets kemiska energi ständigt underhålles eller
automatiskt förnyas efter tillfällig urladdning. Denna
grupp kallas lämpligen "Likriktare för hålldrift" och
batterierna äro då underkastade s. k. hålladdning.
De idealkurvor som eftersträvats vid Aseas
ladd-ningslikriktare äro angivna i fig. 1 a och b.
Kurvan fig. 1 a gäller för satsladdning. Då
batteriets spänning varierar under laddningen från ett
lägre värde a till ett högre b, ändras likriktarens
spänning automatiskt, så att laddningsströmmen förblir
nära eller alldeles konstant. Ändring av strömmen
sker tvångsmässigt genom att kurvan a—b förskjutes
parallellt med sig själv åt höger eller vänster.
Kurvan fig. 1 b gäller för hålldrift och hålladdning.
Likriktaren skall lämna en konstant spänning mellan
tomgång och fullast, dvs. mellan a och b, men sedan
skall strömmen automatiskt begränsas genom kurvan
I-
Spänning
O —— Ström
C
Fig. 1.
a. Idealkurva vid likriktare för satsladdning.
b. Idealkurva vid likriktare för hålldrift och hålladdning.
c. En torrlikriktares naturliga ström-spänningskurva från
tomgång till fullast vid batteribelastning:.
b—c, så att likriktaren och batteriet ej överbelastas
vid något tillfälle.
En torrlikriktares naturliga ström-spänningskurva
vid enfas och trefas samt batteribelastning se vi i
fig. 1 c. Den är långt ifrån överensstämmande med
de visade idealkurvorna och man måste för att uppnå
dem införa reglering av något slag. Den
gynnsammaste metoden är då i allmänhet transduktorreglering.
I sin enklaste form består en transduktor av två
magnetkärnor, A och B i fig. 2 a. Varje kärna har en
växelströmslindning och en likströmslindning.
Växel-strömlindningarna, som inkopplas i likriktarens
växelströmskrets på nätsidan eller ventilsidan, äro
seriekopplade och likvända, medan likströmslindningarna
äro seriekopplade men motvända i avsikt att
förhindra, att växelström induceras från
växelströmskretsen till magnetiseringskretsen. Från en liten
torrlikriktare (nr 3 på bilden) uttages
magnetiserings-ström för transduktorn. Genom att ändra
magneti-seringsströmmen med motståndet (nr 4 på bilden)
kan reaktansen i transduktorns växelströmslindning
ändras och växelströmmen, om man så får säga,
bromsas upp vid olika värden.
I fig. 2 b visas några regleringskurvor för olika
inställningar på motståndet, och de närma sig i hög
grad den första typen av idealkurva.
Totala transduktorförlusterna äro 2—8 % av den
likriktade effekten. Det högre värdet gäller de allra
minsta likriktarna.
Ekonomiskt sett blir denna regleringsanordning
ofta något dyrare i anskaffning än ett ohmskt
motstånd eller en reaktor, som inkopplas i någon av
likriktarens huvudkretsar, men åtminstone för något
större aggregat får merkostnaden anses som väl
använd.
I fig. 3 a se vi diagrammet för ett
satsladdnings-aggregat av en typ, som bl. a. användes för laddning
av truckar. Likriktaren är trefasansluten och
trans-duktorreglerad. Transduktorn är sparkopplad eller
Nordfeldt-kopplad, dvs. den separata
likströmslind-ningen saknas. Varje transduktorkärna, i detta fallet
6 st., har endast en lindning, som är gemensam för
växelström och likström och genom denna förenkling
har transduktorns storlek kunnat minskas med ca
30 %.
Spänning
Regleringsrnotefond
Reglering-skurvor
b
Ström
Fig. 2.
a. Transduktorreglerad torrlikriktare.
"b. Regleringskurvor vid olika inställningar av motståndet.
7 4 jan. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
