- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Elektroteknik /
16

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

med skivisolering. En kabel med en massiv
innerled-ning av 7 mm koppartråd, blymanteln som återledning
och flera lager styroflex på innerledningen kan vid
stationär ström- ocli spänningsfördelning på korta sträckor
överföra en effekt av upp till ca 100 kW vid 1—2 Mp/s.
(Felten & Guillaeume-Rdsch, mars 1940.) sah.

Stereofonisk återgivning på film. Den
symfonimusik, som avlyssnas i radio eller genom
ljudfilm-systemens högtalare, kan, trots tillfredsställande
reproduktion, i många avseenden inte åstadkomma den
verkan, som erhålles vid avlyssnandet av
original-framförandet i konsertsalen. En fulltalig
symfoniorkester alstrar nästan alla de frekvenser, som örat
kan uppfatta, och den har ett volymomfång från
ungefär den lägsta ljudstyrka, som kan uppfattas från
åhörarplatserna, till en hundra millioner gånger större
styrka. Med andra ord: en dylik orkesters
frekvensområde sträcker sig från ungefär 40 p/s till ca 14 000
p/s, och volymområdet sträcker sig från ca 30 db till
110 db över uppfattbarhetsgränsen, dvs. över ett
område av 80 db. Utöver detta erhåller lyssnaren i
konsertsalen en ökad känsla av rymd genom de båda
öronens avvägning av olika ljud från olika källor.

I motsats härtill omfatta radio och ljudfilmsystemen
vanligen frekvensområden på endast 5 000 till 8 000
p/s och volymomfång från 35 till 50 db, samtidigt
som den binaurala effekten helt saknas.

Denna begränsning har sedan länge varit känd, och
Bells laboratorier utarbetade för några år sedan ett
förbättrat ljudåtergivningssystem, som resulterat i ett
stereofoniskt system, vilket demonstrerades i
Washington och Philadelphia 1933. Detta system återgav
praktiskt taget orkesterns hela frekvensområde jämte ett
förstorat volymomfång; dessutom gjorde införandet av
frekvens- och volymkontroll mellan mikrofonerna och
högtalarna det möjligt för dirigenten att ha tillgång
till effekter, som inte kunde erhållas enbart från
orkestern. Musiken togs upp av tre mikrofoner, som
placerats längs estradens framsida, och
utgångseffekten från varje mikrofon fördes genom en kanal- och
kontrollutrustning till en av de tre högtalarna, som
uppställts tvärs över åhörarplatserna, där
återgivningen ägde rum.

Vid demonstrationen för sju år sedan återgavs
musiken samtidigt som den spelades, men på avstånd
från orkestern. Den 9 april i år demonstrerades ett
förbättrat nytt stereofoniskt system i New York.
Musiken tas upp på film och kan sedan återges när som
helst. Varje film uppbär fyra ljudspår, ett för
vardera av de tre programkanalerna, medan det fjärde
tjänar som kontrollkanal.

Eftersom musik och ljud sedan länge allmänt
upptagits på film för ljudfilmen, förefaller det som om
det inte skulle erbjuda någon svårighet för dem som
äro tekniskt förtrogna med ljudfilmsystemen att ta
upp och återge ett trekanals stereofoniskt program.
Faktum är emellertid, att vanlig upptagning och
återgivning inte ställer sådana fordringar på utrustningen
som det stereofoniska systemet. Ljudfilmsystem
överföra ett frekvensområde på mindre än 8 000 p/s, under
det att det stereofoniska systemet använder ett nära
två gånger så brett band. Det fullständiga
upptagnings- och återgivningssystemet måste därför
konstrueras för detta större område. Därtill kommer, att
mycket större försiktighetsåtgärder måst vidtas för
att reducera brus och förvrängning. Ett ytterst
brusfritt system erfordras, så att musiken vid mycket
låga ljudstyrkor — mycket lägre än vad som kommer

till användning i ljudfilmsystemen — inte vanställes
av brus; detta är så mycket svårare som det vidare
frekvensområdet ger ett bredare band för bullrets
inträngande.

Det maximala volymomfånget, som kan få plats på
en film, är mindre än 50 db, under det att det
stereofoniska systemet erfordrar ett område på 100 db.
Upptagning av musik för stereofonisk återgivning
föreföll därför redan vid första början att vara behäftad
med oövervinnliga svårigheter. Det till synes omöjliga
företaget lyckades dock genom användandet av
kompressions- och expansionsanordningar liknande dem,
som användes vid vissa transoceana radiokanaler (se
Tekn. tidskrift, E„ 1940, sid. 67).

När musiken tagits upp av mikrofonerna, passerar
den genom en kompressor, en för varje kanal. Dessa
låta musikströmmarna passera till
upptagningsutrustningen i deras normala volymomfång, om detta ligger
under 45 db, medan högre volymer reduceras av
kompressorn, så att 50 db gränsen för filmens
upptagningsförmåga inte överskrides. Samtidigt göres på ett annat
spår på filmen en upptagning av olika signaler,
angivande tiden för och omfattningen av dessa
kompressioner.

På återgivningssidan föras musikströmmarna på
motsvarande sätt genom en expansionsanordning,
innan de nå högtalaren. Expansionen styres av
signalspåret på filmen. Vid varje punkt, där
originalprogrammets volym förminskas av kompressorn,
åstadkommer en signal, att utvidgaren förstorar volymen
med det absolut rätta värdet. På så sätt återges hela
100 db volymomfånget av högtalarna utan att det 50
db område, som är tillgängligt på filmen, överskrides.

För kontroll av kompressorn på återgivningssidan
tas en liten del av programströmmen ut från
ledningen strax före kompressorn och likriktas. Denna
likriktade ström modulerar en enfrekvent ström, som
kontrollerar kompressorn och alstrar signalen på
filmens signalspår. Emedan det finns tre
programkanaler och kompressionens storlek och tid variera
från det ena till det andra av dessa, måste tre
kontrollsignaler tas upp på filmen, en för varje kanal. Dessa
signaler tas alla upp på samma spår på filmen genom
att de tre likriktade strömmarna variera oberoende av
styrkan hos de tre programströmmarna. De
modulerade strömmarna kontrollera sina respektive
kompressorer och förenas sedan på signalspåret.

Om musiken skall omdanas sedan filmen är färdig,
återges den medan dirigenten lyssnar och med
tillhjälp av ett kontrollbord ändrar frekvens- och
volymomfången hos de tre kanalerna, varigenom han
åstadkommer en verkan, som närmare än den direkta
upptagningen överensstämmer med hans tolkning.
Kontrollbordet har två omkastare för varje kanal, en för
justering av de höga frekvenserna och en för de låga
frekvenserna, jämte en ratt för reglering av volymen
i varje kanal. Allteftersom dirigenten lyssnar till
återgivningen av originalupptagningen, manövrerar
han dessa kontroller, och en ny filmupptagning göres
av det omdanade programmet.

De tre programljudspåren på den nya filmen äro
desamma som på originalfilmen med undantag för de
frekvensförändringar, som förorsakats av filtren.
Signalspåret däremot har ändrats så att den förorsakar
större eller mindre expansion vid återgivning av
programmet längre fram. Den nya film, som är ett
resultat av detta förfaringssätt, återger det omdanade
programmet, och är det som slutgiltigt användes.
(Bell Labor. Rec., maj 1940.)

sah.

16

4 jan. 1941

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:25:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941e/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free