Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
gick till 1 360 800 kr., vilket är något mer än den
beräknade, främst beroende på prisstegringen på
ledningsmaterialet och den forcering av arbetet, som situationen
krävde. Ledningsanläggningen har kostat ca 70 kr./m
(4 trådar), varje buss har kostat något över 48 000 kr.,
vilket är omkring 25 % högre än för de senaste
oljebussarna.
Strömförbrukningen på trådbusslinjen har i medeltal
uppgått till 1,6 kWh/vagnkm, motsvarande ungefär 9,5
öre/vagnkm. Denna relativt höga strömförbrukning
anses bero på det besvärliga väglaget genom den rikliga
snön under den hittillsvarande driftperioden. Då
rullningsmotståndet även i normala fall är större för
trådbussen än för spårvagnen blir strömförbrukningen
ungefär 30 % högre per tonkm än för denna. Jämfört med
oljebussdrift vid fredspriser blir trådbussdriftens
drivmedelskostnader obetydligt högre. Jämfört med
gengasdrift blir den avsevärt gynnsammare.
Vid en kostnadsjämförelse får man även ta i
betraktande att vagnunderhållet enligt utländska erfarenheter
blir mindre för trådbussen än för oljebussen även om
man inräknar normal underhållskostnad för
ledningsanläggningen. Om en oljebuss avskrives på 7 år bör
trådbussen kunna tåla 10 års avskrivningstid, varför den årliga
kapitalkostnaden blir ungefär densamma trots
trådbussens högre anskaffningskostnad. Kapitalkostnaderna
för ledningsanläggningen blir naturligtvis i hög grad
beroende på trafikfrekvensen.
Erfarenheterna av de första trådbussanläggningarna
i Sverige ha varit gynnsamma. Som ett bevis på
trafikanternas uppskattning av trådbussen nämndes att
trafiken i Stockholm de första månaderna trots den högre
avgiften ökat omkring 3 % i förhållande till trafiken på
den gamla spårvägslinjen. Även om den nuvarande
krisen avsevärt vidgat trådbussens användningsområde
synes en allmännare utveckling av trådbussdriften i
Sverige vara önskvärd även med tanke på framtiden. Som
riktpunkter för det fortsatta arbetet framhöll kapten
Åström önskemålet om en förenkling av den elektriska
utrustningen och en radikal sänkning av vikten, såväl
totalt som per passagerare räknat. För att nå detta
mål kunde man tänka sig en viss standardisering av
typer och utrustning.
Vid den diskussion, som följde på föredragen,
lämnade ing. Carl Wijkborn ytterligare några bidrag till
belysande av trådbussens utveckling ute och här hemma.
Därefter dryftades möjligheten att minska bussvikten,
varvid olika förslag lämnades av ingenjörerna Åkerman,
Wijkborn m. fi.
Vid samkvämet efter supén, till vilket drygt hälften av
de 150 som voro närvarande vid sammanträdet
kvarstannade, visades några lyckade ljudfilmer från Uddeholms
a.-b. om hur malmen blir stål och skogen silke. Mm.
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, sammanträdde den 7 mars
på föreningens lokal under ordförandeskap av tekn. dr
Fredrik Dahlgren. Denne välkomnade i ett kort
anförande aftonens gäster, byråchefen Seth Ljungqvist
och deltagare i assistentkursen vid Telegrafverkets
undervisningsanstalt. Vidare meddelade ordföranden,
att kvällens tyske föredragshållare på grund av
trafikhinder icke kunnat infinna sig men att civilingenjör
Erik H. Lundgren erbjudit sig att ersätta honom.
Sedan förste byrådirektör Arvid Holmgren och fil.
dr Mauritz Vos utsetts att jämte ordföranden justera
dagens protokoll inträdde i föreningen genom anmälan
civilingenjörerna Gunnar J. Persson, Gunnar Lundberg
och P. Lindemo.
Därefter föredrogs revisorernas berättelse angående
granskningen av föreningens fonder och verksamhet
för år 19 40. I anslutning härtill beviljade föreningen
styrelsen tacksam ansvarsfrihet.
Aftonens föredrag behandlade Den nya rikskabeln
Göteborg—Malmö. I en allmän orientering meddelade
byrådirektör Sven Nordström några intressanta
uppgifter angående den nya rikskabelns tillkomst.
Förslag till en kabel Göteborg—Malmö hava flera gånger
behandlats men av kostnadsskäl ej tidigare blivit
utförda. Beslutet om olympiska spelens förläggande till
Helsingfors år 1940 beräknades emellertid komma att
ställa så stora krav på telefon- och telegrafförbindelser
från Finland till kontinenten, att några möjligheter
att tillfredsställa dem icke funnes på svenskt område,
om ej Västkustkabeln bleve färdig, så att en tillfällig
koppling av ledningen Stockholm—Malmö kunde ske
via Göteborg. Så blev det beslutat, att Västkustkabeln
med tillhörande grenkablar och förbindelsekabeln
Hälsingborg—Sösdala skulle utföras under år 1939.
Vid planeringen för den nya kabeln hade man att
välja mellan tre system, vilka alla möjliggöra
bärvågsdrift, L-kablar (lätt pupinisering), U-kablar ’utan
pupinisering) och B-kablar (bredbandskablar av
koaxialtyp).
En undersökning av kostnaderna för de olika
systemen företogs genom infordrande av preliminära
kostnadsförslag från de firmor som kunde komma
ifråga. Härvid hade dessa full frihet att förlägga de
olika telefonförbindelser, som stipulerades i lämnad
trafikplan, på lämpligaste transmissionssystem efter
eget bedömande.
Det visade sig, att ett blandat system med L- och
U-kabel skulle bli fördelaktigast, och det beslöts, att
rikskabeln Göteborg—Malmö skulle utföras enligt ett
sådant system. För den nu färdiga kabeln uppgingo
de verkliga kostnaderna till 11,414 mill. kr.
Nettopriset pr km förbindelse beräknas med första
kompletterande utbyggnad till 137 kr. och till 98 kr. för
fullt utbyggd anläggning med 100 % utnyttning.
Större delen (85 ’%) av beställningen gick till svenska
firmor, i det all kabel för sträckan
Göteborg—Hälsingborg levererades från Sieverts kabelverk. L. M.
Ericsson utförde all telefonöverdrags- och
pupinut-rustning samt 4 st. 12-kanalsystem på sträckan
Göteborg—Hälsingborg. Siemens fick tillsammans med
Felten & Guilleaume leverera all kabel för sträckan
Hälsingborg—Malmö. Siemens fick även beställningen
på rundradioutrustningen. Slutligen levererade
Standard Electric 4 st. 12-kanalsystem för sträckan
Göteborg—Malmö.
Civilingenjör Ragnar StIlemabk talade därefter om
L. M. Ericsson 12-kanalsystem på Västkustkaheln och
framhöll att U-systemet först utvecklats i U. S. A.
1933 framlade Kendall och Clark resultaten av försök
i stor skala, vilka visade sig goda. Utvecklingen har
sedan gått betydligt snabbare än man då hade
anledning förmoda. L. M. Ericsson påbörjade utvecklingen
1936 med ett s. k. 16-kanalsystem som genom
tillmötesgående av Telegrafstyrelsen fick provas på en
sträcka av rikskabeln norrut från Stockholm. Den
första leveransen av ett dylikt system gick till
Finland, där det sedan 3 år tillbaka går i trafik på
sträckan Mariehamn—Åbo—Helsingfors. För den
senare sträckan levererades 1940 även
12-kanal-system så att Finland f. n. har 86 förbindelser enligt
U-system. Såsom byrådirektör Nordström nämnt
levererades för Västkuskabeln fyra 12-kanalsystem.
Grundförutsättningen för att man skall kunna
konstruera ett mångkanaligt bärfrekvenssystem är att
man förutom goda kablar även har tillgång till goda
byggnadselement i form av spolar, kondensatorer etc.,
vilka sedan kunna hopsättas till större enheter, t. e.
filter. På detta område har man nu kommit mycket
långt. Det svåraste problemet vad
apparatutrustningen beträffar var konstruktionen av en förstärkare,
som kan förstärka 12 à 16 samtidiga samtal utan att
5 april 1941
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
