Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
överhörning uppstår mellan dem. Om man fordrar att
överhörningen skall vara bättre än 8 neper måste t. e.
2: dra övertonen från en förstärkare ligga mer än
8 neper under grundtonen. Med 30 sådana
förstärkare i kaskad (motsvarande en förbindelse av 1 000
à 1 200 km) skulle man få en överhörning som låg
In ^30 = 1,7 neper över —8 neper, eller vid —6,3
neper, vilken skulle bliva otillåtligt stor. Om man
betänker att en klirrdämpning av 8 neper motsvarar en
klirrfaktor av 0,2 o/oo blir det kanske mera påtagligt
huru svårt problemet är. Lösningen har blivit möjlig
genom användning av motkopplingsprincipen, vilken
numera är allmänt känd.
I samband med förstärkaren uppstår ett intressant
problem angående erforderlig effekt. Man har tolv
samtidiga samtal och varje samtal beräknas förorsaka
en medeleffekt av 2,7 2 mW. Man brukar räkna med
att motsvarande toppeffekt är 6 ggr större och man
skulle då för varje samtal behöva ungefär 16 mW
utrymme i förstärkarna, dvs. de skulle vara
dimensionerade för en effekt av 16 X 122 = 2 300 mW. Nu
är emellertid sannolikheten för samtidig toppeffekt på
alla tolv kanalerna i ett system ytterst liten och
dessutom får man anta att talträngdheten är något så när
jämnt fördelad mellan de båda sidornas abonnenter,
varvid alltså halva antalet kanaler ständigt äro
passiva. Vidare kan man genom amplitudbegränsare
reducera toppsiffran 2 300 mW till 500 mW.
Förstärkarna ha därför efter noggranna utredningar
konstruerats för 700 mW, varvid klirrdämpningen är
något över 8 neper. För ett samtal (2,72 mW) är den
10,5 neper. Mätresultaten på de färdiga
anläggningarna visa att detta är mycket tillfredsställande.
Kontrollen av förstärkarnas klirrdämpning var från
början ett delikat laboratorieproblem men har nu
utvecklats till en mycket enkel rutinmätning.
12-kanalsystemet arbetar med dubbla moduleringar
på sändare och mottagaresida och med undertryckt
bärfrekvens. Härigenom kunna önskade frekvenser
uppnås med ett fåtal oscillatorer. Avståndet mellan
de olika bärfrekvenserna, som ligga inom området
8 000—60 000 p/s är 4 000 p/s. För nivåmätning och
klirrdämpningskontroll sändes ständigt en
kontrollfrekvens av 28 000 p/s.
Resultatet av mätningarna på 12-kanalsystemet voro
mycket goda. Fjärröverhörningsdämpningen mellan
olika par på hela högfrekvensvågen blev omkring
9,4 neper som kvadratiskt medelvärde. Lägsta värde
var 8,« neper. Enligt kontraktet skulle
fjärröverhör-ningen mellan kanaler av samma frekvens i olika
system vara lägst 7,5 neper för 90 % av alla
kombinationer samt lägst 7,o neper för alla övriga. Lägsta
uppmätta värde var 9,o neper. I allmänhet var värdet
större än 10 neper.
Driftdämpningsvärdena voro även mycket
tillfredsställande. Vid ett tillfälle kördes tolv kanaler
i ett system i slinga. Den resulterande
dämpningskurvan föll inom de gränser som stipulerats för en
kanal. Härvid gåvo de 48 i förbindelsen ingående
modulatorerna så litet bidrag till distortionen att
totala klirrfaktorn var 1,7 %.
Ing. Stålemark visade i samband med föredraget,
också med en demonstrationsanordning, hur
motkopp-ling lineariserar en förstärkare och hur denna även
blir oberoende av variationer i anod och glödspänning.
En ändring av anodspänningen frän 250 till 50 voit
påverkade överhuvudtaget ej förstärkningsgraden vid
motkoppling, då däremot samma ändring utan
mot-koppling kom förstärkningen att falla avsevärt.
Kvällens sista föredragshållare var civilingenjör
Erik H. Lundgren, som talade om
Rundradioöverföring sanläggningarna, på sträckan Göteborg—Malmö.
På förbindelse för överföring av rundradioprogram
ställer man helt andra krav än på en vanlig
telefonförbindelse. Först och främst gäller detta ifråga om
det överförda frekvensbandet. CCIF rekommenderar,
att nyare förbindelser utföras för ett frekvensband av
30—10 000 Hz. Avvikelserna inom frekvensområdet
böra ej vara större än 0,1 neper. Man har vidare
uppställt en del ganska skarpa fordringar på
klirrfaktor, fortplantningstid m. m. Som exempel härpå
kan anges, att skillnaden i fortplantningstid mellan
50 och 800 p/s ej får uppgå till mer än 70 ms.
Även speciella driftförhållanden äro utmärkande
för radioförbindelsen. Radioförbindelserna äro
synnerligen ömtåliga för alla slags störningar. Vid en
störning i radioöverföringen försvinner en del av
programmet, och ett mycket stort antal lyssnare träffas
av avbrottet.
För att höja driftsäkerheten har man därför ansett
det nödvändigt att utarbeta särskilda
kopplingsanordningar för inkoppling av radioförstärkare, varigenom
felkopplingar och sammankopplingar förhindras.
Vidare använder man i fördelningspunkterna särskilda
tappningsförstärkare, varigenom de olika
grenledningarna skiljas från varandra. Ett ledningsfel på någon
av sträckorna kommer då ej att bakåt inverka på de
andra förbindelserna.
För sträckan Göteborg—Malmö hava dylika
utrustningar av Siemens konstruktion kommit till
användning. Förutom på ändstationerna finnas utrustningar
placerade i Varberg, Halmstad och Hälsingborg. Den
förstärkare, som upphäver ledningsdämpningen, är
utförd som en rak motståndskopplad förstärkare med en
max. förstärkning av 5 neper. Dess
utgångsimpedans är låg, 25 ohm. Till denna förstärkare anslutes
sedan ett antal högohmiga tappningsförstärkare, som
var och en matar sin ledning. Tappningsförstärkaren
är anpassad till den normala impedansen 316 ohm och
ger ingen förstärkning (0 neper). Genom den låga
utgångsimpedansen hos huvudförstärkaren minskas
klirrfaktorn och möjliggöres, att ett antal
tillsatsförstärkare, högst 15, kunna in- och urkopplas utan att
detta inverkar på de övriga anslutna ledningarna.
För att få full frihet ifråga om koppling mellan
ledningar och förstärkare utjämnas varje ledning så,
att dess dämpningskurva blir praktiskt taget en rät
linje mellan 30 och 10 000 Hz. Även förstärkaren
utföres på liknande sätt. Ledningar och förstärkare
kunna då godtyckligt sammankopplas.
Själva hopkopplingen sker genom särskilda
anordningar. I ett kopplingsfält är varje inkommande och
utgående delledning representerad av en lodrät rad.
Varje huvudförstärkare representeras av en vågrät
rad. När en propp insattes i skärningspunkten melian
två rader, inkopplas motsvarande ledning till
huvudförstärkaren. Samtidigt sker en spärrning så att ingen
annan ledning kan inkopplas till samma
huvudförstärkare och ej heller två huvudförstärkare
sammankopplas på ingångs- eller utgångssidan. Genom
insättning av proppar inkopplas utgående ledningar med
tillhörande tappningsförstärkare till
huvudförstärkaren. Genom lampsignaler klargöres tydligt
kopplingsbilden.
För att underlätta driften på mellanstationerna ha
anordningar för tandning och släckning av
förstärkarna ifrån ändstationerna inbyggts.
Efter föredragen avtackades föreläsarna, varefter
följde en kort diskussion, vilken avlöstes av supé och
samkväm med stort antal deltagare. Sbg.
72
5 april 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
