- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Elektroteknik /
74

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Fig. 1. Positiv lamellplatta.

Denna självurladdning är proportionell mot
storleken av den positiva elektrodens aktiva yta, och den
typ av blyackumulatorer som huvudsakligen kommer
att behandlas av ing. Björk, nämligen stationära
blybatterier med helgjutna positiva lamellplattor, har
genom sin speciellt förstorade aktiva yta också den
största självurladdningen.

2) De negativa plattorna äro säte för en
självur-laddning av annat slag. Här kunna metalliska
föroreningar i svavelsyran tillsammans med blysvampen
bilda lokalelement, under förutsättning att dessa
metaller äro så placerade i den elektrolytiska
spänningskedjan, att blyet blir negativ pol. Sådana metaller
äro t. e. platina, järn och koppar, men även vissa
metalloider, t. e. arsenik, ha samma skadliga verkan.

Denna s. k. lokalaktion är märkbar därpå, att
vätgas utvecklas vid de negativa plattorna även då dessa
stå i vila. Batteriskötare kalla det för "efterkokning".

3) För att slutligen nämna ytterligare en orsak till
självurladdning, så finnes möjlighet, att syrans spec.
vikt är olika på olika djup mellan plattorna.
Härigenom fås en skillnad i emk mellan olika delar av
samma platta, och följden blir en svag
utjämningsström i plattan.

För blybatterier med periodiska ur- och
uppladdningar och kraftig gasning vid laddningen är denna
form av självurladdning utan praktisk betydelse, men
den kan spela en viss roll vid en laddningsmetod med
s. k. konserveringsladdning.

En blyackumulator, som står i vila, kan genom
självurladdningen anses förlora ca 1 % av sin
kapacitet per dag de första dagarna efter laddning och
därefter ca 10 % per månad.

Storleken av självurladdningen varierar med
celltypen, såsom förut nämnts och vidare med
temperatur och syravikt, så att högre temperatur och spec.
vikt giva större självurladdning. Detta beror
givetvis på att emk i lokalelementen ökar.

En tekniker, som inte direkt haft anledning att
syssla med ackumulatorfrågor, har sällan klart för
sig, att det finns blyackumulatorer av olika
grundtyper, som var och en har sitt tydligt avgränsade
användningsområde.

Det finns 3 grundtyper, var och en karakteriserad
av elektrodplattornas olika utförande.

Fig. 1 visar genomskärning av en positiv helgjuten
lamellplatta (eller Plantéplatta) och fig. 2 en negativ
boxplatta (eller brikettplatta).

Fig. 2. Negativ boxplatta.

Den positiva plattans lamellform ger
denna en synnerligen stor aktiv yta, och det
karakteristiska för de negativa plattorna är
den skyddade konstruktionen med blygaller,
som hindrar massan att falla ut.

Sådana plattor äro typiska för det
stationära batteriet, och de få en avsevärd
livslängd. Man brukar räkna med 1000 à 1 200
fullständiga urladdningar för de positiva och
det dubbla för de negativa. I gengäld äro
de tunga och skrymmande, men det är sällan
av större betydelse vid stationära batterier.
Det är blybatterier av denna typ, som
efterföljande föredrag kommer att syssla med ur
driftteknisk synpunkt.

En annan celltyp har s. k. massaplattor
eller gallerplattor. Fig. 3 visar
grundstommen i en sådan platta, ett gjutet blygaller,
och fig. 4 hur den färdiga plattan ser ut, sedan den
aktiva massan blivit ismetad från båda sidor.

Dessa plattor ge lätta, transportabla batterier och
förekomma i lika stor utsträckning som det finns
bilar, såsom start- och belysningsbatterier, men även
som strömkälla i de ackumulatordrivna bilar, som nu
skola hjälpa till att lösa våra transportproblem, samt
sedan gammalt i batterier för undervattensbåtar.
Tjockleken av plattorna varierar för olika
användningsändamål. Dessa plattor ha en stor nackdel i sin
korta livslängd. I de fall man kan tala om verkliga
fullständiga urladdningar, alltså inte beträffande
startbatterier, räknas icke med mer än 300—400
fullständiga urladdningar för de positiva och det dubbla
för de negativa plattorna.

Slutligen ha vi en tredje typ, som utbildats med
tanke på traktionära arbetsförhållanden, nämligen
celler med positiva rörplattor och negativa
massa-plattor. Fig. 5 visar en sådan rörplatta. Den består
av ett antal vertikala ebonitrör med horisontella
slitsar. I centrum av varje rör befinner sig en
blystav, och mellan denna och röret ligger den aktiva
massan inpressad. Elektrolyten har fritt tillträde
genom de horisontella slitsarna,

De negativa plattorna äro lika de nyss visade
gallerplattorna men relativt tjocka.

Livslängden uppgår för både positiva och negativa
plattor till 800 à 900 fullständiga urladdningar.

Alkaliska ackumulatorer.

Alkaliska ackumulatorer finnes som bekant av
Jungner’» och Edison’s konstruktion. I vårt land an-

74

5 juli 1941

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:25:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941e/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free