Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
utöva någon skadlig verkan på plattorna i form
av en fortsatt förmering av icke aktivt material,
vilket skulle medföra för tidigt sönderfall av
dessa.
Frågan kan besvaras med ja, och långvariga
undersökningar ha visat att de önskade
spänningarna äro 2,15—2,18 Y för en blycell och 1,4 Y för
en Nifecell.
Blybatterier med positiva lamellplattor och
negativa boxplattor arbeta idealiskt med en
håll-laddningsspänning av 2,15 à 2,18 Y per cell, men
det är också ett ofrånkomligt villkor att dessa
gränser hållas, och hur det kan åstadkommas
angives närmare i ing. Arvidsons föredrag.
Om vi nu ha för låg hålladdningsspänning,
överväger självurladdning och sulfatering med
ty åtföljande kapacitetsminskning, och vid för
hög spänning fås en fortsatt förmering av det
icke aktiva blymaterialet och alltså ett
sönderfall av plattorna.
Detta är orsaken till att de förut beskrivna
massaplattorna (eller gallerplattorna), som ju ha en
relativt svag bärande konstruktion, icke lämpa sig för
hålladdning. Kunde man absolut hålla en spänning
av 2,15 V per cell, kanske en hygglig livslängd kunde
nås även med massaplattor vid
konserveringsladdning, och häröver pågå f. n. prov av Jungnerbolaget
på en av Telegrafverkets stationer, som tillämpar
denna laddningsmetod.
Med ledning av de visade kurvorna kunna vi nu
avgöra, hur det idealiska hålladdningsdonet för ett
stationärt batteri bör vara beskaffat.
Då batteriet befinner sig i vila påtryckes det en
konstant laddningsspänning motsvarande 2,15—2,18 V
per cell vid blybatteri och 1,4 V vid Nifebatteri.
Härvid kompenseras självurladdning och sulfatering och
laddningstillståndet bibehålles vid 100 %. Vid
inträdande urladdning avger laddningsdonet, alltså
likriktaren, en allt större strömstyrka, tills
strömbegränsning inträder. Vid bortfallande belastning
återtages den konstant påtryckta
laddningsspänningen, och då inträder laddning med fallande
strömstyrka, t. e. enligt kurvor på fig. 10, som gälla en
stationär blycell med positiva lamellplattor.
Laddningsströmmen faller starkt till en början på
grund av att cellens motspänning blir allt högre. Här
ha som exempel valts två fall, det ena avseende en
från början helt urladdad cell, det andra avseende
halvurladdad cell, dvs. de urladdningstillstånd, som
nåtts innan den konstanta laddningsspänningen
återigen satte in.
Laddningsströmmen sjunker mycket sakta även
åtskillig tid efter de 25 timmar, som visas på figuren.
Det slutliga jämviktstillståndet har alltså ännu ej
uppnåtts.
Den slutliga laddningsströmmen vid fulladdad cell
få vi ur fig. 8.
Den motsvarar en strömstyrka av storleksordningen
1 mA per Ah nominell kapacitet, och är för övrigt av
samma storleksordning för en Nifecell, fast där gäller
värdet 1,4 V som påtryckt laddningsspänning.
Vill man emellertid icke vänta alltför länge på att
återigen få batteriet till 100 %-igt laddningstillstånd,
dvs. full driftberedskap, och har personal tillgänglig,
bör den idealiska likriktaren även ha möjlighet till
tvångsvis inkopplad laddning. Reglering sker då
Fig. 10. Laddning med konstant 2,15 V. SAAJ blycell med
positiva lamellplattor och negativa boxplattor. Temp. 20 °C.
manuellt på konstant laddningsström, enligt tidigare
beskrivning, tills batteriet blivit fulladdat, varefter
den konstanta hålladdningsspänningen på nytt
inkopplas såsom det normala driftsättet.
Olika driftsystem och erfarenheter
i samband med dessa.
Av HANS O. BJÖRK.
Ända sedan centralbatterisystem infördes vid
telefonanläggningar någon gång under förra seklets sista
decennium ha de nödvändiga
blyackumulatorbatteri-erna berett telefoningenjörerna bekymmer. Icke så
att fatta att blyackumulatorerna skulle visat sig
mindre tillförlitliga för telefonändamål, långt därifrån.
I själva verket vilade under många år
telefonstationens driftsäkerhet på ackumulatorernas
osvikliga tillförlitlighet, då telefonstationen alltid försågs
med ström från separat uppladdade blyackumulatorer.
Nej, bekymren härrörde från de drifterfarenheter,
som därvid gjordes. För att säkerheten skulle bli så
god som möjligt måste förutom den batterigrupp, som
var inkopplad till telefonstationen, alltid finnas
ytterligare en fulladdad grupp att ersätta denna efter
urladdning. Driftschemat har betecknats som "växelvis
laddning och urladdning". De första anläggningarna
dimensionerades vanligen ganska rikligt, så att den
inladdade kapaciteten räckte för stationens behov
under 4 à 5 dagar. Besväret med laddning var ju under
dessa förhållanden icke så kännbart. Efter hand som
stationen växte och krävde mera ström fordrades
laddningar med allt kortare mellanrum. Härav följde
att det dyrbara batterimaterialet ganska snabbt
förbrukades och måste utbytas. Underhållskostnaderna
blevo genom den korta livslängden höga.
Uppskattas livslängden hos en positiv platta av lamelltyp till
ca 1 200 laddningar (ett värde som uppnås endast vid
synnerligen omsorgsfull skötsel) och laddning sker
varannan dag, är en uppsättning positiva plattor
förbrukad på fi,5 år. Vanligen kan man räkna med att
en uppsättning negativa plattor kan användas till två
omgångar positiva plattor; även detta dock endast
3 maj 1941
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
