Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
detta system. Med systemet ernås att man genom
nedväxling kan hindra överbelastning av batteri och
motor i stigningar, och medelst shuntlindningen
möjliggöres en avsevärt mycket bättre varvtalsreglering
än vad som erhålles med andra system. Systemet
kan även förses med broms för strömåtervinning.
Aseas "Duo-system" med dubbla motorer har
ingående beskrivits i Teknisk tidskrift, 1940, Allm. avd.,
sid. 389, varför en mer detaljerad framställning här
är överflödig. I princip består det av en
snabbgående huvudmotor, som över en kuggväxel är
kopplad till kardanaxeln, samt dessutom en bimotor, som
ävenledes driver på kardanaxeln men över en växel
av speciell konstruktion. Båda motorerna äro
seriemotorer. Bimotorns växel är försedd med en
fri-hjulskoppling, som automatiskt löses ut, om
bi-motorns varvtal minskar gentemot huvudmotorn, t. e.
genom att den förbikopplas, men åter slår till, om
bimotorn inkopplas. Bimotorns uppgift är att
tillgodose behovet av varierande vridmoment i
stigningar, varvid den inkopplas i serie med
huvudmotorn och hastigheten nedsattes, samtidigt som det
disponibla vridmomentet ökar. Antalet körlägen är
4, dvs. de två motorlägena jämte tvenne
övergångslägen med förkopplat motstånd.
Med avseende på apparaturen i övrigt må påpekas,
att den med hänsyn till den intensiva utnyttningen
bör vara av robust och för traktionsändamål lämplig
konstruktion. Kapsling av såväl kontaktorer som
motorer är att anbefalla, såväl med hänsyn till skydd
mot damm som till eventuell brandfara i garage, där
framdeles bensinbilar och elbilar kunna komma att
inhysas jämsides. För laddningsaggregat och
anslutningskontakter till sådana böra av samma anledning
särskilda åtgärder förutses, vilka dock falla utom
ramen för denna framställning.
Litteratur
Modern televisionstekiiik I o. II (i serien Populär
radios handböcker), av civilingenjör Harry Stockman.
Stockholm 1940. Pris 3 kr.
Författaren lämnar på 140 sidor en
sammanfattande framställning av televisionens nuvarande stadium,
delvis baserad på studieresor. Kapitelrubrikerna äro
följande: En återblick på utvecklingen, televiseringens
princip, televisionskameran, televisionsstudion,
televisionssändarens anordning, frekvensutrymme och
vågform, televisionsantennen, televisionsmottagaren.
Boken är enligt slutorden avsedd att göra läsaren
förtrogen med televisionsteknikens elementära grunder.
Arbetet läses med behållning, väl också med nöje;
man kan dock tillåta sig den misstanken, att en
förutsättning härför är, att de elementära grunderna äro
för läsaren dessförinnan bekanta. Detta gäller i
synnerhet apparatbeskrivningarna, exempelvis den rätt
avancerade framställningen av ikonoskopet i kap. III.
En alldeles särskild eloge förtjäna kap. V och VI, där
den icke så lätt förståeliga moduleringen — väl den
största stötestenen vid ett mera abstrakt tillägnande
av grunderna — mycket klart och med ett detaljerat
illustrationsmateriel serveras. Detta är av värde,
desto mera som läroböckernas kost i detta hänseende
brukar vara skäligen mager.
Författaren har lagt sig vinn om att införa svenska
termer för åtskilliga fackuttryck. Man kan dock nära
det hoppet att slippa tala om "synkpuls" som
förkortning av synkroniseringsimpuls; hellre då
"synkronpuls", låt vara att båda förkortningarna ge association
av något slags störning i blodomloppet; det blir dock
inte så många konsonanter.
Kap. VII inledes med en allmän översikt av
vågornas utbredning från antennen. Varför bygges en
sådan på strömelementet, som läroböckerna i gemen
göra? Den integrerade lösningen för antennen blir
t. e. för en %-vågsledare (%-vägsantenn ,-f spegelbild),
varom här ju är fråga, bra mycket enklare. Man
slipper då från den diffusa uppdelningen i när-,
mellan- och fjärrzon enligt de Hertz’ska termerna för
elektriska fälstyrkan. I stället får man en skarp
zongräns, nämligen orten för de punkter, i vilka
vridfältet är cirkulärt. Utan att man behöver göra någon
approximation beträffande avståndet q, gäller t. e. efter
integration att (7 ampere, q, X meter) i %-vågsledarens
ekvatorplan
H =
E!
e
60- ]J|
7^1
I _3
10 cgs em
= volt/meter
Författaren talar om energipendling i närzonen.
Här synes en sammanblandning föreligga mellan den
momentana strålningen och strålningen i tidsmedeltal
(konjungerade Poynting’ska produkten). AH momentan
strålningseffekt pendlar med dubbla frekvensen, även
i fjärrzonen, men tidsmedelvärdet får överallt ett
utåt-gånde överskott, och det är detta, som man gemenligen
kallar strålningseffekt.
Man kunde önska sig ett principiellt påpekande av
att negativ elektrisk bild (horisontstrålning på ultra-
1
kortvåg) motsvarar fältstyrkefall med
Om olika
storstäder hålla sig med olika exponenter, beror detta
av bebyggelsens art, framförallt genomsnittlig
hushöjd. Regeln synes dock bestå över plan terräng
intill avståndet för fri sikt.
Det är sedan något decennium känt, att
kortvågsmottagning mindre besväras av störningar från
tändstift m. m. vid horisontellt än vid vertikalt
polariserade anordningar; härav kommer väl utan tvivel det
amerikanska valet av polarisationstillståndet.
Författarens beskrivning av %-vågsledare pius
kabel för mottagning vid ultrakortvåg är utförlig och
förtjänstfull och ett av bokens för praktikern
viktigaste partier. Det vore bara väl, om "dipol" finge
betyda den ursprungliga Hertz’ska anordningen
(rektangulär stämfördelning) och inte %-vågsledare, ehuru
det är bekant, att den senare betydelsen i stor
utsträckning användes.
En %-vågsledare i rymden har i sin mittpunkt
impedansen 73 + j ■ 42,5 ohm (amplitud 84,6 ohm). Det
behöver därför inte innebära någon defekt hos teorien,
att impedansanpassningen göres för 80 ohm.
Bland riktantenner behandlas H-antennen och
snedantennen. Ett gammalt, på lika många sätt som
antalet avhandlingar behandlat tvistefrö är optimala
avståndet mellan aktiv och passiv ledare i H:et. Den
A
fullständiga teorien visar, att — bör vara att före-
S
X
draga framför det klassiska , vars deduktion bygger
4
på ytlig uppfattning; man har frånsett avstämningens
inverkan, vilken dock är lika viktig som den geo-
X
metriska konfigurationen. Desto bättre, att - ar lät-
8
tare att bygga med av hållfasthetsskäl!
3 maj 1941
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
