Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 3. Interiör från kopparraffineringsverket i Rönnskär.
ligheter, den tekniska elektrokemien ger, särskilt
beaktas vid de statliga utredningarna, helst som staten
såsom stor vattenkraftägare i Norrland har det
största intresse av kraftens ytterligare utnyttjande. Med
tillfredsställelse hälsas tillkomsten av Fosfatbolagets
nya fabrik för karbid och kväveprodukter i Stockvik
och det just bekantgjorda beslutet om byggande av
en fabrik för aluminium och aluminiumoxid i
Kubikenborg, båda platserna i Sundvalls-trakten. I
anslutning till karbidfabrikationen skulle väl lämpa sig en
anläggning för vidare upparbetning av karbiden till
kemiska produkter. Det är vidare att hoppas, att det
omdiskuterade Norrbottens järnverk kommer till stånd
med användning av sådana metoder, som lämpa sig
med hänsyn till såväl bränsleförsörjningen som till
beskaffenheten av produkten, så att denna icke medför
en skadlig konkurrens för den mellansvenska
järnindustrien utan i stället fyller ett behov.
Beträffande råvaror för elektrokemisk industri, så
äro vi, som bekant, lyckligt lottade med avseende på
järn- och zinkmalmer och ha ganska god tillgång på
kopparmalmer och åtminstone någon förekomst av
mangan, bly, molybden, kobolt, silver, guld m. m.
Dessutom finnas kalksten, dolomit, kvarts, apatit,
kaolin, andalusit, fältspat m. m. Tyvärr är det mycket
ont om utnyttningsbara förekomster av för
elektrokemisk industri så viktiga metaller som nickel, krom,
volfram och vanadin samt saknas helt bauxit,
natrium-, kalium- och magnesiumsalter. Det kanske
därför kan tyckas, som om förutsättningarna för en
inhemsk elektrokemisk industri i råvaruhänseende ej
vore så särdeles stora.
Vi ha dock förutom den viktigaste råvaran, kraften,
som ovan antytts en hel del. För övrigt må betänkas,
att vi ha goda sjöförbindelser och att frakterna för
sådana varor som malmer och salter under normala
förhållanden äro mycket låga. En inhemsk
tillgång på råvaror är naturligtvis ovärderlig, särskilt
under avspärrningsförhållanden, men icke en
ofrånkomligt nödvändig förutsättning för en industri.
Hur lätt man kan missta sig vid ett ytligt
bedömande av en råvarufråga må belysas med ett
konkret exempel.
1937 granskade undertecknad ett projekt till en
alkali-klorfabrik i Turkiet. Då turkarna ha både
salt och kol inom landet samt arbetslönerna äro
mycket låga och därmed även brytnings-,
lastnings-och lossningskostnader, tycker man det är
självklart, att en turkisk fabrik skulle kunna ha dessa
råvaror till mycket lägre pris än en svensk.
Salin-saltet kostade också i Smyrna endast ca 9 kr. per
ton. Men av militära skäl skulle fabriken ifråga
förläggas i det inre av Anatolien, varigenom
transportkostnaderna höjde priset på saltet till ca 30
kr. per ton vid fabriken och på stenkolen till ca
36 kr., medan vi här 1937 kunde köpa salt, även
turkiskt, till 20—22 kr. och ångkol till ett
medelpris av 22 kr. enligt officiella statistiken.
Det är sålunda ej säkert, att inhemska
råvarutillgångar nödvändigt ge en överlägsenhet i
konkurrensen åt landet ifråga, utan belägenheten inom
landet spelar även en stor roll. Å andra sidan
finnas många exempel på elektrokemiska
storindustrier, helt baserade på importerade råvaror. Detta
är bl. a. fallet med den norska och till stor del den
tyska aluminiumindustrien. Sverige är den största
producenten av ferrokrom och en storproducent av en
hel del andra ferrolegeringar, för vilkas tillverkning
råvarorna så gott som helt måste importeras. Sverige
är även en av de största producenterna av klorat och
intar en ledande ställning på världsmarknaden som
tillverkare av kemiskt rena alkalier, trots saknaden
av natrium- och kaliumsalter inom landet. Till detta
resultat har förutom tillgången på billig vattenkraft
främst bidragit svenska tekniska insatser och
uppfinningar, varigenom vi kunnat vara med från början
och kunnat hålla ställningen i konkurrensen.
Därmed äro vi inne på en av de enligt författarens
mening allra viktigaste förutsättningarna för en
elektrokemisk industri, nämligen den tekniska
forskningen. Generaldirektör Borgquist har i sitt förutnämnda
föredrag på ett synnerligen träffande sätt framhållit
denna sak med följande ord, som här må citeras:
"Den elektrokemiska industriens utveckling beror
icke endast på kraftpriset. Den kräver, som vi alla
veta, ett svårt och omfattande forskningsarbete och
en dyrbar utexperimentering av lönande
tillverkningsmetoder. Denna industri har vidare ofta att utstå
hård konkurrens med mäktiga utländska koncerner.
På detta område om något gäller den ofrånkomliga
sanningen, att ett land icke kan gå framåt utan en
gedigen tekniskt vetenskaplig forskning."
Såsom allmänt bekant har emellertid staten, som
dock är landets största vattenkraftägare, i hög grad
försummat att just på den tekniska elektrokemiens
område understödja forskningen.
Några av de senaste framstegen inom den tekniska
elektrokemien.
Man hör ej sällan den åsikten uttalas, att den
tekniska elektrokemien nått kulmen av sin utveckling
98
7 juni 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
