Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
och att några nya elektrokemiska förfaranden av
större betydelse knappast äro att vänta. Egendomligt
nog är det mest från kemisthåll man hör sådana
uttalanden, men det är då från kemister utan särskilt
intresse för eller djupare kännedom om den tekniska
elektrokemien. Det kan därför finnas anledning till
att erinra om, vad som på detta område under senare
tid presterats. Givetvis kan det här endast bli fråga
om en axplockning utan anspråk på fullständighet.
De olika förfarandena komma härvid att beröras i den
ordning, vari de upptagits i tabell 1.
Först komma då de elektrolytiska förfarandena för
raffinering av metaller. Dessa erbjuda ju möjligheter
att framställa metaller med mycket hög renhet.
Genom att man alltmer blivit på det klara med
betydelsen av sådana rena metaller, dels på grund av
deras i många avseenden värdefulla egenskaper och
dels på grund av fördelen att kunna utgå från rena
metaller vid framställning av legeringar, ha de
elektrolytiska raffineringsförfarandena ökat i betydelse och
alltmer fullkomnats.1 Föroreningarnas starka
inverkan på en metalls fysikaliska egenskaper kan
exemplifieras med, att en halt av 0,05 % As i koppar
nedsätter dennas ledningsförmåga med 15 %.
Kommersiellt produceras nu 99,99 %-ig koppar, 99,998 %-ig
zink, 99,998 %-igt bly och 99,995 %-igt aluminium. Det
rör sig här faktiskt om helt nya produkter i
jämförelse med de tidigare i handeln vanliga
metallkvaliteterna.
Bland nya förfaranden för elektrolytisk utvinning
av metaller märkes främst utvinningen av zink. Detta
problem hör till de allra äldsta inom den tekniska
elektrokemien och ansågs till slut såsom nära nog
hopplöst att kunna lösa. Nöden är emellertid
uppfinningarnas moder. Då Amerika under förra
världskriget avspärrades från zinktillförsel samtidigt som
behovet av finzink, särskilt till patronhylsor, steg,
upptogos försök med elektrolytisk zinkframställning
i stor skala, och dessa kröntes mot slutet av kriget
med framgång. Vilka svårigheter man haft att
övervinna framgår av, att elektrolyten maximalt får inne-
- Ti Hopps rör
Kylrör -
Trå ribbo —y Anodskena-,
Fig. 4. Cell för elektrolytisk zinkframställning.
hålla exempelvis 10 mg/1 av Cu och Cd samt 1 mg/1
av As, Sb och Co. Hur elektrolytzinkframställningen
utvecklats, så att den nu motsvarar 35 % av
världsproduktionen av zink, framgår av fig. 1. På senare
tid har en ny uppfinning på detta område gjorts av
Tainton, nämligen galvanisering av järntråd i
samband med utvinning av zink ur malm.2 Vid Bethlehem
Steel Co galvaniseras nu wires i 34 m långa celler
i h. Osbokg, "Metallurgy of Minor Constituents an Impor-
tant Factor in Reeent Progress", Min. & Met. 18, 56 (1937).
- U. C. Tainton, "Steel Wire Electro-Galvanized", Electr.
Eng. 1937, sid. 1319.
Fig. 5.
Elektrolytisk galvanisering av wires
enligt Tainton.
(fig. 5), genom vilka 12 wires, belastade med
sammanlagt 40 000 A, passera med en hastighet av 45
m/min. Bolaget hade 1936 tre sådana anläggningar
med en sammanlagd kapacitet av 80 ton per dygn.
I Amerika har även utarbetats ett förfarande för
elektrolytisk utvinning av koppar ur oxidiska
kopparmalmer med 1—2 % Cu, som det tidigare ej lönat
sig att bearbeta enligt vanliga metallurgiska metoder.
På detta sätt utvinnas nu inte mindre än omkring
250 000 ton koppar i U. S. A., Chile och Kongo.
På allra senaste tiden uppge sig amerikanarna även
ha löst problemet att elektrolytiskt utvinna mangan.1
I samband med de elektrolytiska raffinerings- och
utvinningsprocesserna erhållas en hel del värdefulla
biprodukter. Sedan länge fås ju i samband med
kopparraffineringen avsevärda kvantiteter silver, guld,
kobolt och nickel samt mindre mängder selen, tellur
och platinametaller. I anslutning till den
elektrolytiska zinkframställningen produceras nu kadmium i
en så pass stor kvantitet som 4 000 ton per år.
Metallen användes till kadmiering, som
huvudbeståndsdel i vissa lagermetaller och för framställning av
kadmiumfärger. Metoder ha även utarbetats för
utvinning av gallium, indium och germaniumoxid ur siam
från zinkverken och av renium från vissa kopparverk.
Dessa metaller ha visserligen ännu ej någon
nämnvärd användning, men det är mycket troligt, att de
komma att få, då de ha flera intressanta egenskaper.
Gallium, som har den ovanligt låga smältpunkten 30°
och samtidigt så hög kokpunkt som ca 2 000°, har
börjat användas i termometrar av kvartsrör, avsedda
för höga temperaturer. En tillsats av 18,1 % indium
med smältpunkten 155° till Lipowitz’ metall sänker
dennas smältpunkt från 71,7° till 46,9°.2 Renium, som
har den ovanliga egenskapen att ej angripas av
saltsyra och har den höga smältpunkten 3 440°, väntas
få användning i den kemiska industrien. Priset var
1928 ca 10 000 $/g men föll genom igångsättning av
tillverkning till 3 $/g 1930.8 Då metallen har en
vacker glans, som ej påverkas av fuktighet och svett, har
1 C olin g. Fink, "Puré Electrolytic Manganese
Produ-ced", Min. & Met. 18, 22 (1937).
2 S. J. Feencii, Metals & Alloys, mars 1936.
3 C. D. Hodoman, Handbook of Chemistry and Physics,
22d Ed., 1937.
7 juni 1941
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
