Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Inom den organiska elektrokemien finns säkerligen
åtskilligt att göra. Trots talrika rent vetenskapliga
undersökningar på detta område, ha elektrolytiska
förfaranden hittills kommit till förvånansvärt liten
användning inom den organiskt-kemiska industrien.
Visserligen ha de elektrolytiska reduktions- och
oxidationsförfarandena vissa principiella nackdelar, varpå
ej här kan ingås, men de erbjuda även påtagliga
fördelar. Sådana nackdelar som att diafragmor måste
användas och oxidationsverkan är för stark, kunna
exempelvis ofta undvikas genom att utföra reduktionen
eller oxidationen rent kemiskt och regenerera
reduktions- resp. oxidationsmedlet elektrolytiskt, varvid
man fortfarande kan tillgodogöra sig de elektrolytiska
förfarandenas kanske största fördel, nämligen
ersättningen av kemikalieförbrukning med
energiförbrukning. Stundom kan man också med fördel kombinera
flera processer, vilket föga beaktats. Som exempel
kan nämnas utvinningen av fenol vid gasverken,
varvid vanligen natron och svavelsyra förbrukas under
bildning av natriumsulfat som avfallsprodukt. I stället
kan man tänka sig att elektrolytiskt sönderdela det
bildade natriumsulfatet i natron och svavelsyra,
varigenom alltså teoretiskt taget ingen förbrukning av
kemikalier utan endast av elektrisk energi äger rum.
Samtidigt vinnas vid elektrolysen väte och syre, som
båda kunna utnyttjas vid ett gasverk.
Generellt sett sker vid elektrolys alltid en
reduktion vid katoden och en oxidation vid anoden. Det
vore därför principiellt riktigast att samtidigt
utnyttja båda dessa processer, vilket sällan sker. Vid
väte- och syre-framställning utnyttjar man t. e. oftast
blott endera av dessa gaser. Om man i stället
samtidigt utförde antingen en reduktion eller oxidation,
skulle man icke endast kunna genomföra denna
process praktiskt taget gratis, utan man skulle,
teoretiskt sett, samtidigt få en minskning i
energiförbrukningen vid gasframställningen. En reduktion eller
oxidation av ett ämne i elektrolyten medför nämligen
alltid en depolarisation, dvs. spänningssänkning. Å
andra sidan är naturligtvis en kombinerad process av
antytt slag i regel ej så lätt att praktiskt genomföra.
Tänkbart är, att man vid den elektrolytiska
framställningen av alkali skulle kunna direkt utnyttja vid
katoden bildat väte resp. alkalimetallamalgam för
genomförande av reduktionsprocesser.
Betydelsefulla forskningsuppgifter föreligga
rörande utnyttningen av avfallslutar, avseende
antingen en regenerering av kemikalier eller utvinning
av nya, användbara produkter med hjälp av elektrisk
energi. Vid fabrikation av konstsilke och cellull
enligt viskosmetoden förbrukas t. e. stora kvantiteter
kolsvavla, natron och svavelsyra, som efter slutförd
process så gott som helt gå förlorade. Här finnas
möjligheter att elektrolytiskt regenerera natron och
svavelsyra, en sak som redan beaktats. Ett gammalt
problem är utnyttningen av de järnhaltiga lutar, som
i stora kvantiteter erhållas vid betning av järn och
som i Tyskland och andra stora industriländer
bereda allvarliga bekymmer genom förorenandet av
vattendragen och föranlett uppmaningar från
myndigheterna till kemisterna att finna en lösning.
Att den s. k. överspänningen, som spelar en stor roll
vid elektrolytiska processer, påverkas av ultraljud är
bekant. Ett närmare studium härav för praktiskt
utnyttjande av detta fenomen är en intressant uppgift.
I det föregående har framhållits, att magnesium
räknas som en framtidsmetall. I hög grad aktuellt är
därför ett fullkomnande av metoderna för denna
metalls framställning, vare sig på smältelektrolytisk eller
elektrotermisk väg. På aluminiumområdet finnes
även åtskilligt att göra. Energiutbytet vid
framställningen av metallen är, trots gjorda framsteg, ännu
lågt. Principiellt sett äro förutsättningarna för
uppnående av ett högt energiutbyte större vid
elektro-termiska än vid elektrolytiska processer.11 förra fallet
förenklas också ofta råmaterialfrågan. Gynnsamma
förutsättningar finnas även förvisso för en
elektrotermisk framställning såväl av aluminium som zink,
ehuru främst bildningen av aluminiumkarbid och s. k.
zink-poussière stått hindrande i vägen. Vad zinken
beträffar, synas dessa svårigheter, som ovan nämnts,
ha övervunnits. För aluminium vore en tänkbar
lösning en elektrotermisk framställning av metallen i
legerad form, t. e. med koppar, varefter legeringen
raffinerades smältelektrolytiskt. Detta skulle även ha
fördelen av mindre stränga krav på råvarans renhet.
Förslag i denna riktning ha tidigare gjorts, men ej
lett till resultat. Utsikterna för en lösning förefalla
dock nu gynnsammare, då såväl elektrotermisk
framställning av vissa aluminiumlegeringar’ som
elektrolytisk raffinering av aluminium bedrives i stor skala.
Ett gammalt och betydelsefullt, men tyvärr
svårlöst problem är framställningen av aluminiumoxid ur
andra råmaterial än bauxit, framförallt ur lera och
fältspat, i senare fallet under samtidigt
tillgodogörande av kalihalten. Rent tekniskt möter detta ju
inga större svårigheter, men de hittills föreslagna
processerna löna sig icke ekonomiskt under normala
förhållanden. Med de aluminiumoxidrikare
utgångsma-terialierna andalusit och labradorit ställer sig
naturligtvis utsikterna gynnsammare och man räknar med
att den planerade användningen av det förra
råmaterialet i Sverige och det senare i Norge
åtminstone under nuvarande avspärrningsförhållanden skall
bära sig.
På ferrolegeringsområdet är användningen av
sådana metaller som niob och tantal aktuell.
På karbidområdet är en stark utveckling att vänta
i samband med den stigande användningen av
kalciumkarbid som utgångsmaterial för framställning av
en mångfald organiskt-kemiska produkter. De
möjligheter, som härigenom öppnas, äro inte minst för
vårt land av stort intresse.
De elektrokinetiska fenomenen torde kunna
utnyttjas för en hel del ändamål. Bland annat arbetas
med rening av sera genom elektrofores. Inom
anrikningstekniken finnas ännu oprövade
användningsmöjligheter.
Elektrokemiska gasreaktioner utnyttjas för
närvarande knappast mer än för framställning av ozon.
På detta område, på vilket för närvarande främst
amerikanarna Cotrell och Lind2 arbeta, finnes
säkerligen mycket att göra.
Slutligen må erinras om, att de nuvarande
ackumulatorerna, trots sin stora fulländning i flera
avseenden, ännu icke kunna betraktas som idealiska
lösningar av ackumulatorproblemet.
1 Jämför g. Anoel, "De teoretiska grunderna för de
smält-elektrolytiska förfarandena", T. T., Kemi 68, 73 (1938).
2 S. C. Ljnd, Träns. Electrochem. Soc. 44, 63 (1923).
7 juni 1941
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
