Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
En serie mätningar, omfattande ca 750
observationer, företogs pà olika slags musikprogram, utsända
från amerikanska rundradiostationer. Medelvärdet av
tonhöjden för alla observationer var 441,3 p/s och de
gränser, som iakttagits, voro 434 för ett danskapell
och vid två tillfällen 448 för stråkkvartetter. Ungefär
70 % av värdena lågo mellan 439 och 443 p/s.
Instrument med halvfast stämning, t. e. pianon och
orglar, visade nästan ingen skiftning i tonhöjden under
ett framförande och en relativt liten avvikelse från
instrument till instrument. Orkestrar skiftade
sporadiskt så mycket som 2 p/s under ett stycke. Denna
avvikelse berodde vanligen på att olika instrument i
gruppen spela A successivt.
Utom denna tillfälliga avvikelse kunde man
konstatera en bestämd höjning av tonhöjden allteftersom
konserten fortskred, uppgående ibland till 2,5 p/s
mellan konsertens början och en paus. För
symfoniorkestrar var denna höjning mer än 1 p/s större än
för konsertorkestrar eller danskapell, varvid
medelvärdena blevo 441,8, 440,o och 440,4 p/s respektive.
Stråkorkestrar hade konsekvent högre tonhöjd än
någon annan grupp, som undersökts, och visade stor
spridning av de iakttagna värdena. Sådana
solo-instrument som harpa, gitarr, violin och cello visade
den största förändringen i tonhöjd, men medelvärdet
av alla dessa instrument tillsammans var 441,5 p/s.
Mässingsinstrument gåvo ett medelvärde av 441,4 p/s.
Mätningarna utfördes på så sätt, att frekvensbandet
420—460 p/s utfiltrerades från en radioapparats
slutsteg. Den uttagna spänningen överfördes till
styrgallret hos ett katodstrålrör i serie med en bestämd
negativ förspänning av sådan styrka, att fläcken på
rörets skärm blev synlig endast för de positiva
spetsarna i musikspänningen. Samtidigt inmatades
spänningen från en mycket stabil oscillator, vars frekvens
kunde justeras mellan 420 och 4 60 p/s, i ett
fasför-skjutande nät, som delade upp den i två delar med
90° fasförskjutning; dessa delar överfördes sedan till
de två avlänkningsplattparen i katod stråleröret.
Vid noll förspänning och ingen spänning på
styrgallret ge de två delarna av spänningen från
oscillatorn en ljuscirkel på rörets skärm. Förspänningen
däremot hindrar fläcken från att bli synlig annat än
under positiva halvperioder av den inkommande
musikspänningen. När frekvensen hos denna spänning
exakt motsvarar oscillatorns, framträder en
stillastående halvcirkel på rörets skärm, när de två
frekvenserna inte exakt överensstämma, roterar
cirkelbågen i ena eller andra riktningen med en hastighet,
motsvarande skillnaden i frekvens. Rörelsens
riktning anger om oscillatorfrekvensen är högre eller lägre
än den inkommande musikspänningens. Genom
justering av oscillatorfrekvensen kan cirkelbågen fås att
stanna, och den inkommande musikspänningens
frekvens kan då avläsas ur oscillatorns kalibrering.
Undersökningarna omfattade
musiksammanslutningar, som spelade i olika delar av Förenta staterna.
Ingen bestämd skillnad mellan olika landsdelar kunde
observeras. Variationen i radioprogrammen gjorde
det möjligt att under en längre tid erhålla
observationsserier för flera framstående orkestrar, såväl som
detaljerade avläsningar under loppet av enstaka
konserter. Data från fyra berömda symfoniorkestrar, på
vilka omfattande iakttagelser gjorts, visa, att högsta
variationen i medeltonhöjd under en konsert vilken
som helst var ungefär 2,5 p/s, under det att
maximalvariationen för sexton konserter var ungefär två
gånger så stor. Alla fyra orkestrarna hade i det
närmaste lika stora variationsområden.
I flertalet fall, där symfoniorkestrar och
soloinstrument förenades i utförandet, strävade orkestern att
rätta sin tonhöjd efter soloinstrumentets; den sänktes
litet tillsammans med piano men höjdes nästan alltid
betydligt tillsammans med violin eller cello. Efter
framförandet av en konsert med solostämma återvände
orkestern ofta till den ursprungliga tonhöjden vid
utförandet av efterföljande nummer. I de flesta fall
observerades också, att orkestrarna efter ett uppehåll
vanligen återvände till ungefär den tonhöjd, vid vilken
de började framförandet, efter att ha drivits uppåt
under konsertens första del. Tonhöjdens benägenhet
att stiga under ett orkesterframförande var nästan
allmänt förekommande.
Medelvärdet av alla observationer, 441,3 p/s, är
ungefär 1/20 halvton högre än normaltonen. Den
variation av 2,5 p/s, som uppstår under en
symfonikonsert, representerar en förändring på ungefär en
tiondedels halvton. Gränsvärdena för alla iakttagelserna, 434
till 448 p/s, motsvara ungefär ett fjärdedels tonsteg.
Några få mätningar ha gjorts vid sång med
orkester-beledsagning. Ingen betydande skillnad mellan
vokalmusik och icke vokalmusik märktes i orkesterns
tonhöjd, men de tillfälliga variationerna i sångarens
tonhöjd befunnos vara så stora, att mätresultaten blevo av
tvivelaktigt värde och refereras därför inte här. (Bell
Labor. Rec., januari 1941.) sah.
Föreningsmeddelanden
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll ordinarie
sammanträde fredagen den 25 april 1941 kl. 19,30 under
ordförandeskap av tekn. dr Ivar Herlitz.
Till justeringsmän utsagos civilingenjören Birger
Nordfeldt och överingenjören H. Spanne. I föreningen
invaldes direktören Nils Jakobson, förste
linjedirektören Oscar Hedin och civilingenjören Ture Ahmeén.
Civilingenjörerna E. Rhodenius och Sven Erie
Hedström inträdde efter anmälan.
Dagens föredrag hölls av docenten Gösta Ängel, som
gav auditoriet en orientering över ämnet "Teknisk
elektrokemi" och dess framtidsutsikter i Sverige.
Föredraget återgives in extenso på annat stället i
detta nummer.
Efter föredraget följde en halvtimmes diskussion
med inlägg av ett tiotal personer. Driftdirektör Rusck
framförde att kraftföretagen icke längre kunna räkna
med den elektrokemiska industrien enbart som
belastningsutjämnare utan en stor del av kraften måste vara
tillgänglig ständigt. Av de 500 mill. kWh Vattenfall
levererar för detta ändamål äro 60—75 % konstant
effekt året runt. Ingenjör Mateli varnade för att
undervärdera kraften. Den elektrokemiska industrien
med dess skiftande kraftbehov per kg måste behandlas
som ett flertal olika industrier och man fick sätta
priset på produkten efter de verkliga kostnaderna.
Ing. Lamm drog en lans för kvicksilverlikriktaren
inom den elektrokemiska industrien. Utvecklingen
mot högre bruksspänning medförde även högre
verkningsgrad hos kvicksilverlikriktaren, vilken hade den
fördelen över den mekaniskt kommuterade
kontaktomformaren att den utgjorde en automatiskt
arbetande ventil, användbar även i mera oroliga kraftnät.
Ing. Åkerblom påpekade att tyskarna börjat använda
inomhusledningar av utomordentligt ren zink, legerad
med små mängder Al och Cu, vilka öka zinkens
ledningsförmåga något.
Slutligen diskuterades det gamla önskemålet om en
bättre och lättare ackumulator.
Efter sammanträdet som besöktes av ca 90 personer
följde en kamratlig samvaro med supé och eftersits.
Mm.
112
7 juni 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
