Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
5 kA (max. branthet 0,6 kA/ßs):
Ea — S,SS-Es ±15 %.
10 k A ( „ „ 1,25 kA/jUs):
Ea = 3,SO • E, ±15 %.
20 kA ( „ „ 2^5 kA/^s):
Ea=3.;88-Es ±15 %.
där Es — släckspänningen i kVeff.
2. Europeiska avledare.
Ea jämförelse mellan de amerikanska uppgifterna
och tillgängliga data för avledare av europeiska
fabrikat visar, att de amerikanska data kunna anses
tämligen representativa även för europeiska avledare
av idag.
överspänningarnas storlek.
1. Inducerade överspänningar.
Enligt Norinders13 och Bergers14 undersökningar
har den inkommande vågen sällan mera än 400 kV
toppvärde och 50 k V/,ms branthet, vilket ungefär
motsvarar (efter reflexion) 1 500 A toppvärde och
200 A/^s branthet hos strömmen genom avledaren.
2. Direkta nedslag i linjernas faslinor på ett visst
avstånd från avledarna.
Härmed avses nedslag som träffat linjen så långt
från stationen, att överspänningens toppvärde är
begränsat genom överslag till jord på linjen och
brantheten genom dämpning på grund av t. e. korona.
Detta blir alltid fallet, när linjerna ha fullgoda
inledningsskydd. Vid överslag från inledningsskyddet
till faslinorna eller vid korta inledningsskydd är det
dock huvudsakligen toppvärdet som begränsas.
Toppvärdet av strömmen genom avledaren kan,
när inledningsskydd finnes, uppskattas till 1—
10 lcA. Enligt amerikansk statistik15 från
distributionsnät med upp till 24 kV driftspänning ge
överspänningarna, trots att inga inledningsskydd
förekomma, i endast ca 10 % av fallen mera än 5 kA
toppvärde och i ca 1/2 % av fallen mera än 25 kA.
Brantheten hos överspänningarna är svårast att
uppskatta. Ur i litteraturen publicerade mätningar
och diskussioner16 torde man kunna dra den
slutsatsen, att överspänningsvågorna på en linje på
något avstånd från nedslaget sällan äro brantare än
500—1 000 kV/,us. Den högsta siffra som nämnes är
5 000 kV/jUS, varvid man dock synes ha avsett
brantheten alldeles invid nedslaget. I U. S. A. anses det
på många håll,16 att brantheten är delvis
proportionell mot driftspänningen, på grund av att den
ursprungliga vågens front nära nedslaget uppges ha en
växande branthet, så att en allt större del av de
brantaste partierna klippes bort genom överslag, ju
lägre drift spänn ingen är. Riktigheten av denna
uppfattning är dock långtifrån bestyrkt.
Spänningsbrantheten 500—1 000 kV//ts hos den fria
vandringsvågen motsvarar ca 2—4 kA//is genom en
avledare, vilket alltså kan betraktas som en hög
siffra.
3. Nedslag praktiskt taget, direkt i avledaren.
Strömmen genom avledaren blir i detta fall
densamma som i blixtkanalen och kan då ha upp emot
200 kA toppvärde och ca 30 k A/,as branthet enligt
Berger och Norinder. (Enligt Lundholm17 äro ännu
mycket större brantheter sannolika.) Avledarens
begränsningsspänning vid dessa extrema strömmar och
brantheter kan icke läggas till grund för val av en
ekonomiskt rimlig isolationsstandard. Det bortses
därför i fortsättningen från direkta nedslag i eller i
närheten av avledarna.
Pålägg på tänd- och avledningsspänningar för
beräkning av skyddsnivåer.
När man bedömer skyddsverkan av en avledare,
räcker det ej att känna spänningen över själva
avledaren. Man måste veta vilken spänning som
erhålles över den isolation som skall skyddas, ty denna
spänning är vanligen något högre, dels till följd av
induktans i avledarens tilledningar och dels emedan
den anläggning som skall skyddas alltid har en viss
utsträckning i rummet. Hänsyn till dessa faktorer
kan tagas genom att man gör vissa pålägg på
tänd-och avledningsspänningarna.
a. Pålägg på tändspänning en.
Innan avledaren tänt torde dess anslutningar till
nätet och till jord bäst betraktas såsom en ledning,
som det tar en viss tid för överspänningen att
passera. Däremot behöva spänningsfall i jordtaget
knappast beaktas.
Avledarens verkan blir i en viss punkt av
anläggningen icke märkbar förrän så lång tid efter
avledarens tändningsögonblick som det tar för en fri
vandringsvåg att röra sig från avledarens jordtag
tillbaka genom avledaren och över fasledaren fram
till denna punkt. Under tiden växer spänningen som
om ingen avledare funnits.
Pålägget på tändspänningen blir beroende av den
inkommande vågens branthet och av anläggningens
geometriska utsträckning. I stationer med endast
luftledningar bli förhållandena tämligen enkla,
eftersom reflexion då erhålles endast vid linjens
ändpunkt, men när ett stycke kabel ligger mellan
luftlinjen och stationen, kompliceras förhållandena av
upprepade reflexioner.
I det följande betraktas endast förhållandena i
stationer utan kablar, men en särskild utredning har
visat, att mycket stora pålägg kunna bli erforderliga
redan vid korta kablar, om man med en och samma
avledare vill skydda både stationen och kabelmuffen
utåt linjen.
1. Längden av avledarens anslutningar till
fasledaren och till jord inverkar på så sätt, att
avledarens tändning fördröjes med den tid det tar för
vågen att passera denna ledning. Emedan det
dessutom tar lika lång tid för att tandningen skall bli
märkbar, höjes spänningen på fasledaren utöver
tändspänningen med ett belopp
som erhålles i kV om
s är anslutningarnas längd i m,
de/dt är inkommande vågens branthet i kV/fis.
För punkter bortom avledaren, dvs. punkter som
vågen träffar senare än den träffar avledarens
anslutning) utgör detta det enda pålägg på
tändspänningen som behöves vid beräkning av skyddsnivån
i sådana fall där ingen spänningshöjning genom
reflexion kan erhållas (se nedan).
6 sept. 1941
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
