- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Elektroteknik /
159

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

v

Kopplingsörossel ’

f>

Kontotr/Vj[] "T

■Inkopplingsdrossel

r

Fig.

3. Anordning’ av
kopp-lingsd rossel.

motverkar ändringen av
strömmen och fördröjer
under
ommagnetisering-en strömmens ökning.
Resultatet blir en
strömkurva, som visas överst
på fig. 1. I stället för
den matematiska
punkten för O-värdet ha vi
fått ett område. Det är
nu inte svårt att
vidtaga en omkoppling
inom detta område.
Strömstyrkan är
givetvis inte helt noll, den
är lika med magnetiseringsströmmen hos drosselns
järnkärna. Av alldeles särskild betydelse är att denna
strömstyrka är oberoende av belastningsströmmen,
som sålunda inte har något inflytande på
strömvändningen.

Järnet i kopplingsdrosseln måste vara av hög
kvalitet. Mättningsknäet skall vara skarpt utpräglat och det
för ommagnetisering erforderliga ampervarvtalet litet.
Det sistnämnda villkoret skall gälla även för ett
periodtal av några hundratal Hz. På grund av de höga
fordringarna kunna endast ringkärnor av speciella
magnetiska material, t. e. järn-kisel, järn-nickel,
komma ifråga.

Det har visat sig mycket fördelaktigt för
driftsäkerheten, om spärrspänningen i första ögonblicket
svänger över åt det positiva hållet. Detta uppnås på
så sätt, att man genom separat likströmsmagnetisering
av kopplingsdrosseln konstant förskjuter nollpunkten.
Detta är visat i fig. 1, undre kurvan.

Principen för den kompletta kontaktomformaren
framgår av fig. 2. Spänningsregleringen sker på så
sätt, att inkopplingstidpunkten för de olika faserna
varieras. Kontakterna äro förskjutna 120° i
förhållande till varandra. Arbetssättet blir fullständigt
analogt med en gallerstyrd strömriktare. Start sker
över ett variabelt motstånd på en bottenbelastning.
Denna uppgår till 0,1—1 % av märklasten.

Tryckkontakter ha visat sig lämpligare än
glidkontakter. Ingen förslitning, bättre ledningsförmåga,
ingen friktion äro några av fördelarna med
tryckkontakter. Regleringen kan också ordnas lättare. Från
motortekniken har man vidare erfarenhet, hur spindlar
med snabb fram- och återgående rörelse skola byggas,
vilket kan utnyttjas för tryckkontakterna. För större
strömstyrkor har man dubbelbrytning med
tallrikskontakter, varigenom man undviker rörliga ledare för
strömtillförseln. Kontakten kyles vid högre ström-

Fig. 5. Kontaktomformare för 30—130 V, 160 A.

styrkor. Förlusterna äro dock obetydliga, 200 W vid
5 k A. För mindre strömstyrkor upp till 300 A
användes kontaktfjädrar.

Ett mycket besvärligt problem var att förhindra
bränning av kontakterna vid tillslagning av strömmen.
Vid nedreglering av likströmmen på omformarens
sekundärsida sker tillslag mitt i en halvperiod och
relativt höga spänningsvärden måste inkopplas. Den
momentant uppstående strömmen skadade då
kontakterna. Problemet löstes även detta med en drossel och
till och med genom samma drossel som förut, fig. 3.
Denna förses endast med en särskild lindning.
Dros-seln hålles vid mättning, magnetiserad åt motsatt håll
mot den väntade strömmen. Drosseln måste nu
om-magnetiseras, innan strömstyrkan kan stiga till stora
värden. På inkopplingsdrosseln ställes alldeles
särskilt höga krav. Man kan med goda drosslar komma
upp till 600—800 V vid dubbel brytning.

Först utfördes en del kontaktomformare med
stjärnformig uppbyggnad, dvs. kontaktanordningarna
placerades i en ring runt en vertikal axel. För större
enheter övergick man senare till en uppbyggnad
liknande den i en "rak" motor. Konstruktionsproblemen
likna de i motortekniken förekommande men äro
enklare.

Fig. 4 visar en kontaktomformare för 400 V och
8 000 A. Apparaten innehåller två utrustningar om
vardera 4 000 A. Fig. 5 visar en liten typ för 160 A,
30 till 130 V.

Verkningsgraden hos kontaktomformaren är god. I
fig. 6 visas en jämförelse med några olika
omformar-typer vid varierande spänning. Det är särskilt vid

Fig.

Fig. 4. Kontaktomformare för 400 V och 4 000 A.

6. Verkningsgrad vid olika
omformnings-metoder.

6 sept. 1941

159

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:25:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941e/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free