Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Shlptm 40
Spanntyp I
Fig. 7. Exempel på de med hjälp av Hausmann-apparaten erhållna kurvorna över
kontakttrådens höjdläge. De numrerade vertikala linjerna ånge kontaktlednings-
stolparnas placering.
är beskriven i "Elektrische Baknen", XII. Jahrgang,
Heft 5, maj 1936, varför en detaljerad beskrivning
av den här kan synas överflödig. Några för
verkningssättet oväsentliga förbättringar gjorde den väl
lämpad för här avsett ändamål.
I sammanhangets intresse skall dess arbetssätt i
korthet beröras.
Vertikalkomponenten av toppbygelns rörelse
överföres via ett genom ett hål i lokets tak fört snöre till
apparatens utväxlingsmekanism. Denna i sin tur för
en med en skrivpenna försedd arm över en löpande
pappersremsa, på vilken en kurva erhålles.
Utväx-lingsmekanismen är så anordnad, att kurvan i viss
skala avbildar toppbygelns upp- och nedåtgående
rörelse. Pappersremsan frammatas av valsar, vilka
få sin rörelse från lokets löphjul via en böjlig axel.
Särskilda elektriskt manövrerade skrivpennor
medgiva markering på papperet av på linjen
förekommande stolpar, stationer ni. m. För registrering av
hastigheten är även sörjt genom ett ur. som med en
halv minuts mellanrum ger impuls åt en särskild
skrivpenna. För pappersmatningen är en fram- och
backomkopplare anordnad, vilken även medger
frikoppling.
Som framgår av denna kortfattade beskrivning är
den frammatade pappersremsans längd beroende på
den av loket tillryggalagda vägen. Med hänsyn till
apparatens konstruktion och löphjulets diameter
kunde den härför gällande skalan fastställas till q„ =
= 1 715. Toppbygelns rörelse återges i förhållandet
<7s —
Då loket med den inmonterade apparaten
framfördes med olika hastigheter, erhöllos kurvor, av vilka
ett urval återges i fig. 7. Kurvorna äro tämligen
oregelbundna till sin form och särskilt den av
ström-avtagarens friktion orsakade trappstegsforrnen är
märkbar. Ett med ledning av dessa kurvor utfört
korrekt bestämmande av deras andraderivata,
accelerationen, är knappast möjlig annat än genom en
två gånger upprepad grafisk
derivering. En dylik metod
blir givetvis synnerligen
tidsödande, allra helst som ett
någorlunda tillförlitligt
medelvärde kräver, att ett flertal
spann på samma sektion
undersökas. För att komma ifrån
denna operation måste en
enklare bedömningsmetod finnas.
Det ligger då nära till hands
att uppmäta kurvans längd och
jämföra denna med dess på den
räta medellinjen projicerade
längd. Bildar man kvoten
mellan dessa båda längder, är det
tydligt, att ju större kurvans
vågigliet är, desto större bör
kvoten bli. Kvotens storlek
borde därför vara nog att ge
en viss uppfattning om
kontaktledningens godhet.
Svagheten hos denna
bedömningsgrund är emellertid, att den så
bildade kvoten saknar
fysikalisk betydelse. Närmare målet
kommer man, om man gör det
måhända djärva antagandet, att de erhållna kurvorna
något så när närma sig sinusform, vilket åtminstone
vid de högre hastigheterna för samtliga spanntyper ej
synes innebära något större fel. Det blir då möjligt att
genom ovannämnda längdmätningar och användning
av på förhand beräknade kurvdiagram tämligen snabbt
finna ett G-värde, vilket dels är tillräckligt noggrant
för att skilja de olika
kontaktledningskonstruktio-nerna åt, och dels har den fysikaliska betydelsen av
att vara medelaccelerationens inverterade värde.
Kurvans längd låter sig tämligen snabbt uppmätas
med en s. k. "kartdistansmätare", vilken använd
några gånger för samma mätning ger ett medelvärde
av tillfredsställande noggrannhet.
Under det förenklande antagandet beträffande
kurvformen, som ovan gjorts, kan den av toppbygeln
beskrivna banan återges med ekvationen
s := A sin cot,
där s är toppbygelns utslag i m över en tänkt
noll-linje,
A är dess på samma «ätt mätta amplitud,
co är vinkelhastigheteii och
t är tidsvariabeln.
Deriveras uttrycket två gånger, fås
d2s
dt2
= — A co2 sin cot.
Accelerationsmedelvärdet am bestämmes ur uttrycket
nß
2 ß * d2s n
ell6r
ji/2
a,„ = —–dcot sin cot.
Löses integralen, blir
c,,, =
2 A co2
182
5 juli 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
