Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kraftverket. Då man för dessa tertiärlinjer blev
hänvisad till järn, hade man närmast att tillgripa
16 mm2 tråd eller 25 mm2 lina på grund av
bestämmelserna i Kommerskollegii säkerhetsföreskrifter och
i linjenormerna SEN 12. Enligt
säkerhetsföreskrifterna skulle nämligen ledare av järn vid 16 mm3
bestå av tråd och vid större area av lina.
Anledningen till denna bestämmelse torde ha varit, att
man med hänsyn till avrostning och mekaniska
påfrestningar icke ville arbeta med klenare linparter
än ca 3,5 mm2, motsvarande parterna i 25 mm2
7-trådig lina. I normalbestämmelserna för
järnledningar i SEN 12 upptagas också för användning
såsom strömförande ledare endast mjuk järntråd av
16 mm2 area och mjuk 7-trådig järnlina av 25 mm2
area med likströmsmotstånd högst 0,13 ohm per m
och mm2 samt brotthållfasthet 45—60 kg per mm2.
Enligt beräkningar efter Gustrins "Järnledningar för
växelström" visade det sig emellertid, att 16 mm2
tråd var ganska ogynnsam ur spänningsfalls- och
förlustsynpunkt på grund av den relativt höga
motståndsfaktorn även vid låga strömbelastningar och
att en väsentlig förbättring beräknades kunna ernås,
om tråden utbyttes mot 3-trådig lina, för vilket
ändamål man exempelvis kunde använda linparter ur
7-trådig 35 mm2 järnlina, vilka alltså med hänsyn till
mekanisk motståndskraft och avrostning icke
behövde medföra några betänkligheter. Enligt
Kommerskollegii kungörelse nr 4 av 26 mars 1941
medgives numera också järnlina av 16 mm2 area. De
försök, som utfördes med 3-trådig lina av ca 16 mm2
area, visade också god överlägsenhet gentemot 16
mm2 tråd. På fig. 1 visas ohmska och induktiva
spänningsfallen per fas och km vid 50 p/s
växelström såsom funktion av ström’belastningen. Till
jämförelse har på figuren inlagts även ohmska och
induktiva spänningsfallen för 25 mm3 7-trådig
järnlina. Proven äro utförda på en slinga av ca 40 m
längd med ca 0,7 m avstånd mellan ledningarna
genom uppmätning av ström, spänning och effekt, dels
omedelbart vid inkoppling, dels efter uppnått
fortfarighetstillstånd. Diagrammet är uppgjort efter ur
provningsresultaten uträknade värden på/XÄ resp.
Z X X per fas och km för att direkt kunna användas
för projektering av ledningar med hänsyn till
spänningsfall. På figuren har vid vissa
strömbelastningar även angivits den övertemperatur, som
uppkommer vid vindstilla, uppmätt medelst
termoelement vid fortfarighetstillstånd. Av figuren
framgår, att vid den 3-trådiga 16 mm2 linan gentemot
16 mm2 tråden det ohmska spänningsfallet är högst
två tredjedelar och det induktiva spänningsfallet
högst hälften. Resulterande spänningsfallet vid
eos (p ;= 0,7 à 0,8 blir därför mindre än 2/3 vid lina
gentemot tråd, varför man antingen på samma
ledningslängd vid samma spänningsfall kan ha ungefär
50 % högre strömbelastning eller vid samma
strömbelastning erhåller samma spänningsfall vid ungefär
50 % större ledningslängd. Linan medför alltså en
väsentlig materialbesparing gentemot tråden.
För verkets egna sekundärlinjer för 10 och 20 kV
spänning låg frågan något annorlunda till. Dessa
ledningar kunna på grund av den relativt höga
isolationsstandard och driftsäkerhet, som erfordras, icke
lämpligen utbyggas med alltför klen area. Det var
därför önskvärt, att, där järnlina av rimliga dimen-
Fig. 1. Ohmskt och induktivt spänningsfall hos järntråd och
järnlina vid belastning med 50-periodig växelström samt
därvid uppnådd övertemperatur.
A. 7-trådig järnlina 26,8 mm2. g = 0,129 ohm per m och mm!;
oß = 48,8 kg/mm2.
B. 3-trådig järnlina 16,9 mml. g = 0,185 ohm per m och mm2;
op = 59,1 kg/mm2.
C. Järntråd 15,6 mm2. g = 0,136 ohm per m och mm’;
Oß = 55,8 kg/mm2.
sioner icke var tillräcklig för överföringsförmågan
eller spänningsfallet och där å andra sidan
koppar-ledare skulle bli för klena för att medge rimliga
stolpavstånd, en ny lintyp kunde erhållas med
erforderlig mekanisk hållfasthet och med minsta
användning av koppar. Försök upptogos därför med
linor hopspunna av järn- och kopparparter, i
enlighet med Gustrins ovan relaterade förslag, t. e.
7-trådig lina med 1, 2 eller 3 kopparparter. Dessa linor
kunde möjliggöra användandet av gängse
standardtyper på stolpar, isolatorer, krok och spannlängder.
Detta var önskvärt även med hänsyn till framtida
utbyte av linorna mot kopparlinor av gängse
dimensioner, när lyckligare förhållanden åter inträda och
belastningen ökas, så att förstärkning av
överföringsförmågan erfordras. Fig. 2 visar ohmska och
induktiva spänningsfallet såsom funktion av
strömstyrkan vid 7-trådig 25 mm2 lina, av vilken en resp.
två av trådarna äro utförda av koppar och de övriga
av järn. På figuren ha för jämförelse inlagts
spänningsfallen för 7-trådig 25 mm2 järnlina. Linan med
6 sept. 1941
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
