Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Det är numera allmänt erkänt att Wiborgh var en
föregångsman på detta område, och det är möjligt
att hans tanke att medelst en sintrings- eller
smält-process överföra mineralfosfat i växtlöslig form
kommer att få större betydelse i framtiden. Redan
tillverkas sedan årtionden i Tyskland ett gödselmedel.
Rhenaniafosfat, av råfosfat som sintras med en
blandning av alkalisulfat, soda och kiselsyra. Produkten
säljes i stora kvantiteter och fabrikationen möjliggöres
ekonomiskt genom billig tillgång på soda. Vidare har i
olika länder, särskilt i Förenta staterna, Tyskland och
Schweiz men även i Sverige under de senaste åren
mycket arbete nedlagts på att söka lösliggöra
rå-fosfat genom sintring eller smältning med kiselsyra
eller kiselsyra och kalk vid närvaro av vattenånga.
Även härvid framkommande produkter kunna sägas
vara besläktade med wiborghsfosfatet.
Sedan Wiborghs förfarande visat sig icke föra till
målet, framställde professor Wilh. Palmær sitt
bekanta förslag att utlösa apatitens fosforsyra medelst
överklorsyra. Denna kan erhållas genom elektrolys
av natriumperklorat, och samtidigt erhålles
natrium-hydrat. Ur den erhållna lösningen fälles
dikalciumfosfat medelst natriumhydrat, så att
natriumper-kloratet återvinnes. Produkten kallas
palmærfos-fat. Metodens fördelar uppgåvos ligga i den ringa
åtgången av kemikalier och i möjligheten att
använda ett mycket järnrikt utgångsmaterial. Särskilt
goda resultat ha uppnåtts med Kiirunavaara G-malni,
som håller ca 85 % magnetit och 15 % apatit.
Förfarandet fordrar billig elektrisk energi.
Palmær-fosfatet kom aldrig att infria de förväntningar man
ställt på detsamma, Processen blev färdig för
exploatering i större skala först efter krigsslutet 1918 under
en långvarig period av prisfall på kemiska produkter,
vilket torde ha varit en bidragande orsak till att
försöken nedlades.
Som tidigare omnämnts åstadkom den s. k.
pro-duktionskomniittén av år 1917 att en kvantitet
fosfor-rikt avfall från Gällivare malmfält ställdes till
super-fosfatindustrins förfogande. Under våren och
sommaren 1918 anrikades vid Vitåfors anrikningsverk
inom Gällivare malmfält ca 45 000 ton avfall från
Tingvallskulle sovringsverk. Rågodset höll ca 5 %
fosfor, varav erhölls ca 8 000 ton apatitkoncentrat,
med ca 10,8 % fosfor (=24,7 % P205). Större
delen av denna kvantitet fördes till Gäddviken
och härav tillverkades 15 682 ton superfosfat.
Halten av vatten- och citratlöslig fosforsyra i denna
produkt utgjorde endast i genomsnitt 11,7 % P205
mot 20 % i den normala produkten och fuktigheten
var hög, omkring 18 %, varför kvaliteten var mindre
god, men partiet utgjorde dock ett ej ringa
tillskott till de begränsade kvantiteter fosforsyrehaltiga
gödselmedel som vid denna tidpunkt funnos att tillgå.
(Forts.)
Kolorimetrisk bestämning av aluminium i vatten.
Av VALTER ÖHMAN, LSTF.
Den absoluta kolorimetrien har de senaste åren
fått allt större användning inom den kemiska
analysen. Utan tvivel kunna de flesta kolorimetriska
metoder med fördel omarbetas för absolut kolorimetri.
Med denna lilla redogörelse vill förf. framhålla
metodikens användbarhet för vattenanalys, speciellt
bestämning av små mängder aluminium i vatten från
de vattenreningsverk, där aluminiumhydratrening
användes. Den kolorimeter, som använts vid Gyttorps
laboratorium, är den allmänt kända
pulfrich-fotometern av Zeiss tillverkning med vanlig fotometerlampa.
Vid bestämning av små mängder aluminium i
vatten användes i regel kolorimetriska metoder.
Kolthoff1 använder sig härvid av oxyantrachinon,
Mundier2 av tetraoxyflavonol, Yoe och Hill3 av
alu-minon, Eegrive4, Alten, Weiland och Knippenberg5
av eriochromcyanin, en metod, som senare av Alten,
Wandrowski och Hille9 omarbetats för absolut
kolorimetri samt slutligen Atack7 av alizarin.
Av dessa metoder torde numera alizarinmetoden
vara den vanligast använda. Så vitt bekant har
tidigare endast eriochromcyanin-metoden utarbetats
för pulfrich-fotometer. Vid alizarinmetoden utgår
1 Chem. Weekblad 24, 447. Chem. Zbl. 2, 2087 (1927).
2 Z. Brauwesen 49, 177 (1926). Chem. Zbl. 1, 659 (1927).
3 J. amer. chem. Soc. 49, 2395 (1927).
* Z. analyt. Chem. 76, 438 (1929).
5 Z. analyt. Chem. 96, 91 (1934).
6 Angrew. chem. 48, 273 (1935).
7 J. Soc. Chem. Ind. 34, 936 (1915). Chem. Zbl. 1, 176
(1916).
man i regel från 50 ml provlösning, som efter
tillsättning av reagenserna spädes till 100 ml. Som
jämförelselösningar användes lösningar med känd alumi-
Fig. 1. Genomsläppligheten som funktion av
våglängden.
56
12 april 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
