Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
vaara-fältet till Malmberget för anrikning och
malmutvinning.
För att kostnaderna härför inte skola bli för
betungande bör den fosforrika malmen i främsta
rummet utnyttjas. Först torde Rektorsmalmen komma i
fråga, samt därefter eventuellt Nokutusvaara.
Professor Geijer räknade med en fosforhalt i
Rektorsmalmen av 6 %. Gruvledningen anser sig dock inte
böra räkna med mera än omkring 4 % fosfor. På
grund av malmfältets relativt ringa yta kan
brytningen knappast bekvämt drivas till högre årlig
kvantitet än 70 000 ton. Härav skulle efter
anrikning kunna erhållas ca 16 000 ton apatitslig med
14,5 % P (= ca 33 % P205) samt en järnmalmsslig
med 60 % Fe och 1 % P.
Vid anrikning av denna malm kan man sålunda
inte uppnå en fosforsyrefattig järnmalmsslig,
beroende på att apatitkornen delvis är fint insprängda i
malmen, och samma är förhållandet med andra
fosforrika malmer i Luossavaara-Kiirunavara-fältet till
skillnad från malmer från Gällivareområdet,
Rektorsmalmen skulle med en brytning av 70 000 ton per år
räcka i omkring 30 år, om Geijers uppskattning är
riktig. Man torde dock för säkerhets skull böra räkna
med en kortare brytningstid.
Förhållandena vid brytning av
Nokutusvaara-malmen äro analoga, men malmen är föga känd.
Eftersom fosforhalten beräknas vara endast 3,5 %,
blir den utfallande mängden apatitslig mindre.
De högprocentigaste malmerna äro sålunda relativt
små. Dessutom kan man emellertid tänka sig
anrikning av Kiruna D-malm. Härav finns mycket stora
kvantiteter disponibla, men då fosforhalten beräknas
till 1,8—2,0 %, blir apatitutbytet mindre än för
Rektorsmalmen och Nokutusvaaramalmen.
Gruvledningen räknar med en viss olägenhet på
grund av den höga fosforhalten i järnmalmssligen,
omkring 1 %. Så länge kvantiteterna äro relativt små
kan sligen kanske säljas som den är. Dylik
järnmalmsslig är dock inte så begärlig som fosforfattig, och skulle
kvantiteterna ökas genom att apatitproduktionen
ökades, bleve det kanske nödvändigt att på något
sätt öka sligens säljbarhet, t. e. genom brikettering
eller sintring eller genom uttvättning med saltsyra
till fosforfattig slig. Man kan också möjligen tänka
sig en uttvättning enligt Palmærmetoden. Ur
tvätt-lösningarna skulle dikalciumfosfat kunna utfällas.
Det rör sig här om relativt små kvantiteter. Om
nämnda 70 000 ton malm ger 26 000 ton
järnmalmsslig med 1 % fosfor, skulle fosforhalten endast
motsvara 3 000 ton 20 % superfosfat.
Det är tydligt att vissa tekniska svårigheter måste
övervinnas i samband med den nu upptagna
tillverkningen. Här skall endast en av dessa svårigheter
beröras. Redan i oktober inträder vid Malmberget
så stark frost att apatitkoncentratet fryser ihop på
järnvägsvagnarna. Det måste därför lagras över hela
vintern tills bestående blidväder inträder nästföljande
vår. Denna olägenhet kan undvikas om produkten
torkas på platsen, men under alla förhållanden är
skeppningen från Luleå inställd 4—5 månader.
Medan arbetet med tillgodogörandet av
apatit-koncentrat från de norrbottniska malmerna pågått
ha anrikningsförsök utförts med apatithaltig kalk
från Alnön. Dessa försök ha verkställts av
professor Bring vid K. Tekniska Högskolan. Man kan
genom flotation uppnå en koncentration av 20—
26 % P205, men utbytet är dåligt och
koncentratet förorenat av kalk och järn. Ett liknande
koncentrat kan erhållas om kalken brännes och
avslammas. Som biprodukt erhålles kalk i tämligen oren form
och i sådana kvantiteter att deri inte torde kunna
disponeras. Man kan konstatera att möjligheterna att ur
Alnökalken utvinna apatitkoncentrat enligt vad man
nu känner är betydligt sämre än ur järnmalmerna.
Superfosfattillverkning av svenskt apatitkoncentrat.
Det är sålunda ganska stora kvantiteter
apatitkoncentrat som från och med hösten 1941 finnas
disponibla för gödselmedelsfrainställning. Det bästa sättet
att utnyttja denna tillgång är att begagna den
till superfosfatproduktion. Smältfosfatproblemet är
ännu inte löst, och tillverkning av smältfosfat kan
därför inte ifrågakomma. Visserligen kan man tänka
sig en tillverkning av difosfat, men i dylikt fall måste
en omfattande apparatur anskaffas. År 1918—1919
tillverkades av apatitkoncentrat med omkring 24,7 %
P205 15 600 ton superfosfat, som visserligen var
av kristidskvalitet men dock fullt användbart. Nu
har man ett koncentrat med 33 % P205 och bör
kunna tillverka en bättre och högprocentigare vara.
Genom att tillverka superfosfat kan den nuvarande
produktions- och distributionsapparaten utnyttjas
och personalen beredas sysselsättning.
Det är emellertid önskvärt att inte bara tillverka
ett kristidssuperfosfat utan att om möjligt framställa
en vara som till kvalitet motsvarar det vanliga
super-fosfatet. Försök ha en längre tid pågått vid A.-b.
Förenade Superfosfatfabrikers anläggningar i
Landskrona och Limhamn för att utröna möjligheten härav.
Vi ha funnit att det erhållna apatitkoncentratet måste
malas finare för att kunna uppslutas med gott utbyte.
Målningen kan utföras i kulkvarn. Dessförinnan
måste apatitkoncentratets halt av fuktighet
nedbringas. Torkningen är avsedd att verkställas med
den varma kylluften från kisugnsaxlarna. Man
erhåller efter blandningen med svavelsyra en produkt
som är lägre i halt än vanligt superfosfat och som
därtill innehåller betydande kvantiteter vatten.
Produkten måste sålunda torkas, varvid halten stiger,
men halten måste trots detta ytterligare höjas. Vid
Landskronafabriken har redan för ett tiotal år sedan
utarbetats ett förfaringssätt för anrikning av
lågprocentiga råfosfat med fosforsyra. Detta förfarande
kommer nu väl till pass. Efter utvidgning av
nuvarande anläggning därstädes hoppas vi kunna
framställa tillräckliga kvantiteter fosforsyra för
anrikning, och sålunda av svenskt apatitkoncentrat kunna
tillverka ett superfosfat av samma goda
beskaffenhet och höga halt som den vanliga fredskvaliteten.
Vi ha beräknat att 50 000 ton apatitkoncentrat
kommer att ge ca 75 000 ton 20 % superfosfat.
Tillverkningen kominer att helt förläggas till Landskrona.
Den beräknade kvantiteten är visserligen rätt stor,
men den täcker dock inte mer än drygt 1/3 av det
svenska minimibehovet och endast omkring av
konsumtionen sådan den var 1939. Därför måste
man se till att få så hög effekt som möjligt utav varan
vid dess användning. Enligt vad försök visa,
som utförts på ett flertal jordar inom landet under
ledning av Jordbruksförsöksanstalten, har
superfosfatet i regel en vida bättre effekt om det utsprides
13 sept. 1941
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
