Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
äro ganska svårartade. Det gäller att åstadkomma
en smälttemperatur av 1 600—1 650°, och den sura
smälta man erhåller, som innehåller såväl fosforsyra
som kiselsyra, är vid denna temperatur ytterst
aggressiv. Att man så lätt kan framställa smältfosfat på
laboratoriet beror på att man har tillgång till
platina-deglar, men då platina tyvärr av kostnadsskäl inte
kan användas i praktiken, är man tvungen att söka
åstadkomma ett keramiskt foder av något slag.
Smältan angriper emellertid alla dylika foder som vi
hittills utprövat, och det synes inte finnas andra
alternativ än att söka forma materialet till stavar,
som smältas ned, såsom Elektrovärmeinstitutet har
föreslagit, eller att arbeta med ett s. k. autogent,
dvs. självbildande foder, vilket är den väg, på vilken
vi själva slagit in. Fig. 4 visar en gaseldad
försöksugn, som för närvarande prövas i Landskrona.
Försöken att framställa ett smältfosfat avse sålunda
inte enbart att finna en metod för det svenska
apatit-koncentratets bearbetning. En sådan metod är redan
funnen i och med att man kan använda det till vanlig
superfosfatframställning. Man kan emellertid tänka
sig, att man med smältfosfat kan inte oväsentligt
förbättra superfosfatets kvalitet i enlighet med den
tankegång som jag här berört. Man kan också
möjligen tänka sig att man slutligen kommer fram till ett
förfaringssätt, som är billigare än vanlig
superfosfatframställning. Härigenom skulle man kunna nedlägga
större kostnader på utvinning av apatitkoncentrat
och sålunda även bearbeta mindre givande
fyndigheter. Arbetet på smältfosfatproblemet har därför en
mycket stor betydelse, och det är att hoppas, att de
mångåriga ansträngningarna skola leda till resultat.
Kan Sverige bli självförsörjande på fosfatområdet?
När man hör, att utsikt finnes att åtminstone en
tredjedel av minimibehovet snart skall kunna täckas
med svensk råvara, samt att man genom förbättring
av kvaliteten bör kunna tillfredsställa en ännu större
del av behovet, kommer man givetvis till frågan,
huruvida Sverige helt skall kunna frigöra sig från
import av råfosfat och leva. på egna fosfattillgångar.
Ehuru vi ännu praktiskt taget stå kvar på
försöksstadiet, kan man nog säga, att ur teknisk
synpunkt det väl vore möjligt att uteslutande använda
svensk råvara och därvid tillgodose inte bara
minimibehovet, utan det större behov, som kan uppstå om
lantbrukarna verkligen använda fosforsyregödsling i
så stor utsträckning som sakkunskapen anser
nödvändigt och lämpligt, dvs. omkring 350—400 000 ton
20 % superfosfat årligen. Det är ju klart att med
de tillgångar, som finnas av fosforsyrerik järnmalm,
brytningen utan tekniskt oöverstigliga hinder kan
ökas till erforderlig kvantitet, och lika väl som man
genom flotation kan framställa 20 000 eller 40 000 ton
apatitkoncentrat vid Malmberget, kan man framställa
150 000 ton eller mera. De nuvarande
superfosfat-fabrikerna kunna utan svårighet omändras till att
använda den svenska råvaran, och en för lantbruket inte
bara användbar, utan även för svenska
jordförhållanden särskilt lämpad produkt kan framställas.
Någon större svårighet på det tekniska området
föreligger sålunda inte, utan de frågetecken som vi
här måste sätta äro helt föranledda av de ekonomiska
förhållandena. Det är ännu för tidigt att med
säkerhet uttala sig om de kostnader som uppstå vid fram-
Fig. 4. Försöksugn för smältfosfat.
ställning och bearbetning av svenskt
apatitkoncentrat, men alldeles givet är, att
superfosfattillverk-ningsprocessen blir dyrare än om vanlig fosforit
användes som råmaterial. Man måste torka råvaran,
torka den färdiga produkten och anrika den med
fosforsyra, allt processer som inte behövas om man
använder fosforit. Detta är orsaken till att det
svenska apatitkoncentratet före krigsutbrottet försåldes
till järnverk, där det vid tackjärnsframställning
tillsattes tillsammans med malmen för att öka
tackjärnets fosforhalt. Använt på detta sätt kan
apatitkoncentratet göra samma tjänst som fosforit och
betinga ett lika högt pris.
Å andra sidan är det möjligt, att merkostnaden är
av sådan storleksordning, att det vore fördelaktigt
för landet att söka i största utsträckning reda sig med
egen råvara. Merkostnaden bleve i dylikt fall ett
slags försäkringspremie, som jordbruket och landet
finge betala för att under krigs- eller kristider kunna
ha tillgång till den för landets jordbruk så
oumbärliga fosforsyregödslingen. Storleken av denna premie
låter sig ännu inte beräknas.
Det största hindret för en övergång till
huvudsaklig användning av svensk råvara torde vara
svårigheten att på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt
anordna malmbrytningen så, att tillräckliga
kvantiteter apatitkoncentrat utfalla. Men även om denna
svårighet är så stor, att en dylik brytning under
normala tider ej kan förekomma, vore det dock
säkerligen lämpligt att söka inrikta en del av
tillverkningen på användningen av svensk råvara även under
fredstid. Man bör dock före varje ställningstagande
avvakta de erfarenheter beträffande såväl
apatitut-vinning som bearbetning i större skala som inom
kort komma att föreligga.
Diskussion.
Prof. Palmær (autoref.): I anslutning till
föredragandens omnämnande av mina arbeten rörande
framställning av fosforsyregödselmedel ur inhemska
råvaror skulle jag beträffande difosfatet
(dikalciumfosfat) som därvid framställdes vilja framhålla
ytterligare ett par saker.
Difosfatet, sådant det framställts vid de ganska
stora försöksfabrikerna i Trollhättan, håller 39 !%
13 sept. 1941
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
