Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
citratlöslig fosforsyra av, såsom mycket omfattande
försök av in- och utländska vetenskapliga
auktoriteter och praktiska lantbrukare visat, fullt samma
odlingsvärde som den vattenlösliga fosforsyran i
super-fosfatet. Om detta håller 20 % assimilerbar
fosforsyra, blir således fraktkostnaden för den värdefulla
beståndsdelen ungefär hälften så stor som vid
superfosfatet. Vidare fräter difosfatet ej på säckarna.
Någon s. k. retrogradation av löslig fosforsyra
förekommer icke, då produkten kan fullständigt torkas.
Vidare vill jag erinra om att Kiruna G-malm, som
vi bearbetat i stora kvantiteter, är ett särdeles
lämpligt material för framställning av difosfat, såsom jag
tidigare i tryck framhållit. Denna malmsort består
av ca 20 <% apatit och ca 80 % magnetit — för övrigt
nästan ingenting. Apatiten är ytterst finfördelad, så
att en anrikning torde bliva svår. Om denna malm
krossas till maximalt 1 mm kornstorlek, så utlöses vid
urlakning med svaga syror, sådana som vi använt,
praktiskt taget all apatit, under det att magnetiten
lämnas praktiskt taget oberörd. Man erhåller en
ur-lakningsrest (slig) med ca 71 % järn och 0,03 !%
fosfor. Denna är således jämbördig med Kiruna A-malm,
vilken betingar ett högre pris per ton, så att råvaran
ej förorsakar andra kostnader än för krossning av
malmen och, eventuellt, brikettering av den erhållna
sligen eller en del av densamma. Enligt prof.
Geijers utredning år 1919 synes enbart Kiruna
G-malmen vara tillräcklig för att fylla Sveriges hela
behov av fosforsyregödselmedel under ett par hundra år.
Den metod, som jag år 1919 efter arbetenas slut
ganska utförligt beskrivit i tryck, är, såsom
föredraganden omnämnde, baserad på att elektrolysera en
lösning av natriumperklorat med användning av
diafragma. Härvid erhålles överklorsyra, som användes
för apatitens utlösning, och natronlut varmed difosfat
utfälles. Även fattiga råvaror kunna tydligen på
detta sätt bearbetas. Sedan nämnda tidpunkt hava
emellertid möjligheter tillkommit att avsevärt
förbättra ekonomien, såsom nytt anodmaterial och nya
filteranordningar. Åtskilligt tidigare hade jag
uttagit patent på att i stället elektrolysera
koksaltlösning, framställa saltsyra ur därvid erhållna vätgas och
klorgas och laka därmed samt använda den samtidigt
erhållna natronluten till utfällning. Genomförande
av denna metod stötte då på svårigheter, men sedan
nu framställningen av saltsyra ur väte och klor
praktiserats, vore det skäl att undersöka denna väg.
Några nya experiment behövas härvid icke.
Beträffande tiden efter 1919 vill jag, med anledning
av vad föredraganden nämnde härom, säga att
omedelbart efter slutet av förra världskriget sjönk intresset
ungefär till nollpunkten, sedan man åter kunde få
importera råfosfat i stora kvantiteter, och
överhuvudtaget var intresset för nya saker under flera år så
klent, att man knappt kunde tänka på att göra något.
Sedan kom jag för min ringa del in på andra saker,
överhuvudtaget är det anmärkningsvärt, att när
rå-varuimporten åter kommit i gång, så bryr man sig
ej just om att tänka på inhemska råvaror, och när
råvarubrist nästa gång visar sig, så står man åter
oförberedd.
Till sist ber jag få framföra ett par frågor. Hur
går det med glimmern vid flotationen — blir den
avlägsnad? Den är annars betänklig, då den löser sig
även i svaga syror och sålunda minskar utbytet av
nyttig produkt. Och kan man verkligen genom någon
anrikningsmetod med tillfredsställande resultat skilja
apatiten och magnetiten i Kiruna G-malm?
Prof. Oswald ville understryka kornighetens
betydelse för fosfatgödningens verkningsgrad. Man har
exempelvis vid gödsling av jordar med användning av
vanligt fosfat erhållit så obetydlig ökning i
avkastningen, att jorden betecknats såsom icke
fosfat-behövande. Vid användning av kornigt fosfat på
dessa sålunda skenbart icke fosfatbehövande jordar
har man emellertid i många fall kunnat konstatera en
avsevärd ökning i avkastningen, vilket visar, att ett
allmännare införande av det korniga fosfatet bör
kunna leda till förbättrad avkastning även i fall där
sådan tidigare icke ansetts möjlig. Man bör även
kalka jorden, ty detta medför, att en del av
Fe-jonerna i marken bindas.
Rationaliseringen av fosfatförbrukningen gör det
nödvändigt att konstatera var överflödsgödsling av
jordar som icke kräva fosfor sker. Ransoneringen bör
försiggå i enlighet med de siffror som jordanalysen
utvisa. Problemet att snabbt och enkelt fastställa
fosfatbehovet är löst genom den s. k. laktatmetoden.
Prof. Geijer: De problem i avseende på
fosforutvinningen som sammanhänga med närvaron av järn i
råmaterialet medföra även spörsmålet om järnet
alltid föreligger i samma form, resp. i vilken form det
förekommer. I vissa fall har man genom röstning
överfört allt järn i järnglansform för att erhålla ett
i detta hänseende homogent råmaterial för vidare
bearbetning.
överdir. Gavelin: Förutom ds fosfortillgångar som
föreligga i Alnökalken finnes en indikation, att
användbara fosforförekomster i form av
glaukonitfos-forit finnas i södra Sverige och Dalarna. Vid de
borrningar efter skifferförekomster som på senare tid
gjorts i Närke har man även i fyra borrhål påträffat
fosforitlager med anmärkningsvärt höga
fosforsyrehalter (upp till 6—7 %, i genomsnitt 4 % P205).
Även om halten är relativt låg med hänsyn till de
metoder som kunna ifrågakomma för
fosfatframställning har man skäl antaga, att kvantiteterna äro rätt
betydande.
Dir. Nordengren fann prof. Palmærs påpekanden om
palmærmetodens möjligheter mycket intressanta. Det
måste dock ihågkommas, att det i föreliggande fall
gällde mycket stora mängder av råmaterial som
plötsligen vid krisutbrottet måste kunna förarbetas i redan
tillgänglig apparatur. Palmærfosfatet är av särskilt
värde såsom foderfosfat, enär detta bör vara fritt från
arsenik och fluor. Beträffande prof. Palmærs fråga
rörande glimmerns betydelse upplyste tal., att denna
icke medförde någon olägenhet vid den av honom
använda processen. Rörande frågan om de olika
järnoxidernas löslighet, så är förhållandet att en viss
skillnad i lösligheten visserligen föreligger, men att bägge
äro lösliga. Järnhalten är emellertid inte så skadlig,
i varje fall ej mera än i jorden.
Prof. Bring: Beträffande de flotationsförsök som
utförts på malmsligen för åstadkommandet av
lämpligt råmaterial för fosfatframställning upplyste
talaren, att det går ganska bra att bliva kvitt glimmern.
Om pulpen kan hållas något sur, vid ungefär pH 7,
går inte glimmern upp. Svårigheten är att kunna
skilja apatiten från kalk. Rörande frågan om i vad
form järnet föreligger i flotationsmaterialet, så är
det såsom järnglans och magnetit. Magnetiten följer
med vid flotationen och är mera lättlöslig. Apatiten
förekommer fint insprängd i G-malmen och är därför
svår att separera från denna. Omkring 1 % P blir
kvar i avfallet.
Bergsing. Höök: Om man sköter flotationen rätt,
kan man bli av med glimmern. Av den fint
insprängda apatiten går det att få ren apatit, men
järn-sligen är svår att få ren. F. H. 8.
68
12 april 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
