Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
KEMI
Redaktör i FRITHIOF H. STENHAGEN
HÄFTE 9 utgiven av svenska teknologföreningen 13 SEPT. 1941
INNEHÅLL: Ett universalfilter för höjning av en ljuskällas färgtemperatur, av Georg Sjöstedt, —
Pors-linsindustrien i U. S. A. — några studieintryck, av ingenjör Sven Trued. — Synpunkter på kemiingenjörens
laboratorieutbildning. — Notiser.
Ett universalfilter för höjning av en ljuskällas
färgtemperatur.
Av GEORG SJÖSTEDT.
En hel rad ljuskällor, artificiella och naturliga,
karakteriseras av att det utsända ljuset har sitt
ursprung i den i ljuskällan inneboende värmeenergien
och alltså sammanhänger med molekylernas
rörelsetillstånd — temperaturen. Så är fallet med alla slag
av elektriska glödlampor, med de lysande
kolpartiklarna i lågan från brinnande stearin, fotogen, acetylen
etc. och med vår viktigaste ljuskälla: solen.
Temperaturstrålningens styrka sammanhänger méd
en hel rad olika faktorer. En vit kakelugn utstrålar
mindre än en svart spis vid samma temperatur. Det
kan visas generellt, att emissionsförmågan är direkt
proportionell mot absorptionsförmågan. Strålningen
från den absolut svarta kroppen är alltså större än
alla andra kroppars strålning vid en bestämd
temperatur. Strålningen är vidare direkt proportionell
mot strålarens yta och den rymdvinkel, under vilken
strålning emitteras. Men strålningens styrka varierar
också med våglängden av det utsända ljuset.
Någon absolut svart kropp påträffar man inte i
naturen. Lampsot reflekterar redan någon procent
av det infallande ljuset, och volframtråden i en
glödlampa mer än 50 %. Dessutom är reflexionsförmågan
resp. absorptionsförmågan olika stor för olika
våglängder. Laboratoriemässigt kan man emellertid
ganska enkelt förverkliga den av materialkonstanter
oberoende svarta kroppen. Den trånga öppningen av
ett långt i andra änden slutet rör ter sig absolut svart
emedan all strålning som infaller mot öppningen
absorberas inuti hålrummet. Man kallar den
strålning som vid upphettning lämnar mynningen av ett
sådant rör för svartkropps- eller hålrumsstrålning.
Den nya internationella normalen för ljusstyrka —
nyljus — föreskrives bestå av ett sådant smalt rör av
den svårsmälta toriumoxiden, vilket genom att hållas
nedsänkt i en ugn med smältande platina bringas att
anta en väl definierad och vid själva stelnandet
konstant temperatur — platinans smältpunkt — och
följaktligen också emittera en väl definierad strålning.1
Den svarta strålningen har varit föremål för ytterst
ingående experimentella och teoretiska studier. Den
generella, matematiska formel, som förknippar strål-
ningens styrka och spektrala sammansättning med
temperaturen, har utarbetats av M. Planck (1900),
och dess teoretiska tolkning var begynnelsen till
kvantteorien, som spelat en utomordentligt stor roll
i den moderna fysiken. Denna synnerligen
betydelsefulla formel har utseendet:
j -Cl 1 m
där Ji T är den utstrålade effekten i watt/cm2 inom
våglängdsintervallet mellan X och dl och
rymdvinkeln 2 ji, T är den absoluta temperaturen i °K
och X våglängden i fi. C± och C2 äro
strålningskonstanter med det numeriska värdet 36 970 och 14 320
respektive.
För korta våglängder resp. låga temperaturer, dvs.
små värden på produkten IT förenklas uttrycket (1)
och antar utseendet r
Wiens strålningslag (1893). För de flesta praktiska
behov är sistnämnda formel fullt tillräcklig.
Andra ljuskällor, t. e. månen och himlen lysa blott
med "lånat" sken, som ej härrör ur någon
egentem-peratur hos själva ljuskällan, men som med hänsyn
till sin spektrala sammansättning kan jämföras med
temperatur strålning. Sådan strålning, vars
spektrala sammansättning fullständigt eller med
tillräckligt god approximation närmar sig den svarta
kroppens strålning, åtminstone inom ett utvalt
spektralområde, kan givetvis karakteriseras genom angivande
av ett fiktivt temperaturvärde. Ett sådant bekvämt
tempera tur värde för strålningen inom det synliga
spektret, dvs. vanligen mellan våglängderna 0,410 och
0,720 fi, är den s. k. färgtemperaturen, Tj. Insatt i
Wiens resp. Plancks strålningsformel (2,1) betyder
alltså färgtemperaturen en matematisk beskrivning av
strålarens relativa spektrala energifördelning inom
det synliga spektrets gränser och, i den mån färg och
spektral fördelning löpa parallellt, en siffermässig
beteckning för strålarens färg. Formeln får således ej
12 april 1941
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
