Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Synpunkter på biproduktutvinningen vid
tillverkning av sulfatcellulosa.
Av civilingenjör E. VENEMARK.
Översikt.
Vid cellulosatillverkningen kunna biprodukter
utvinnas. En av dessa, sulfitfabrikernas etylalkohol,
har länge tilldragit sig mångsidigt intresse, och
förutsättningarna för maximalt spritutbyte har i
synnerhet under senaste tid varit föremål för omfattande
och grundliga undersökningar. Vid
sulfatmassetill-verkningen erhållas andra biprodukter, flytande
harts, sulfatråterpentin och sulfatråmetanol. Dessa
produkters sammanlagda mängd räknat pr ton massa
(ptm) bör utgöra mer än hälften av
sulfitspritfabrikernas alkohol, och de böra ge en nettovinst, som
oftast är större än sulfitspritens, särskilt om man
räknar med investerat kapital. Även om värdefulla
synpunkter finnas spridda i litteraturen1 ha några
motsvarande undersökningar eller utredningar om
villkoren för högt biproduktutbyte vid
sulfatfabrikerna ej publicerats och det kanske är på flera sätt
förklarligt. Så t. e. är sulfitsprittillverkningen en
ganska komplicerad process, medan det vid
sulfatfabrikerna i huvudsak endast gäller att på ganska
enkla sätt tillvarataga i veden redan färdigbildade
ämnen. Vidare gäller det biprodukter, som under
normala förhållanden lämna mindre vinst än ett
måttligt överpris på huvudprodukten. Den stora
skillnaden i utbyte mellan olika fabriker visar
emellertid, att frågan är värd uppmärksamhet och detta
i synnerhet nu, då förhållandena göra dessa
produkter särskilt värdefulla för landet.
Sulfatråterpentinen, som är vedens flyktiga ämnen,
terpener och terpenderivat mer eller mindre
förorenade av under kokningen bildade illaluktande
föreningar, medföljer ånga, som avtappas från
massakoket. Vedens fett- och hartssyror lösas under
kokningen av den alkaliska luten och sedan tvålarna
genom utsaltning avskilts från luten, ge de genom
sönderdelning med svavelsyra de fria syrorna, s. k.
flytande harts eller råtallolja. Både denna och
rå-terpentinen äro råvaror, som normalt huvudsakligen
exporterats som sådana. Råterpentinen renas
emellertid lätt till en terpentinolja, som bör fylla alla
rimliga anspråk. Flertalet producenter äro skeptiskt
inställda mot terpentinexemutredningens2 resultat för
några år sedan och beklaga, att utredningen ej
gjordes grundligare. Ur flytande harts kan, jämte en ej
obetydlig hartsmängd, framställas som huvudprodukt
hartssyrehaltiga fettsyror, och dessa lämna nu ett
välkommet tillskott till vår tvättmedelsförsörjning, även
om produkten ännu ej alltid är fullt jämförlig med
tvättmedel av importerad råvara. Råprodukternas
vidare rening skall ej behandlas här, men en
synpunkt skall dock framhållas: Det är önskvärt, att de
produkter, som nu säljas för förbrukning, antingen
1 H. Sandkvist: Om tallolja, s. 9—12, IVA:s handlingar
nr 10 (1922).
M. Dittmer: Zeitschr. angew. Chemie 39, s. 263 (1926).
H. Bergström, K. Ced|erqvist och K. G. Trobeck :
Produkter ur trä II (1937) och III (1939).
2 Hygiea bd 99, särtryck, s. 31 och 35 (1937).
äro av så god kvalitet, att de ej för lång tid ge
råvaran dåligt rykte eller att kvalitetsbeteckningen t. e.
sekunda markeras. Den nu i många fall knappa
tillgången kan framtvinga ökade utbyten vid
förädlingen, medförande antingen en kvalitetssänkning eller
utvinnande av sekunda kvaliteter. Därjämte
uppmuntrar alltid god efterfrågan och maximipris till
kvalitetsförsämring.
Sulfatmetanolen har på senare tid i allmänhet ej
tillvaratagits, kvantiteten är liten,
framställnings-kostnaden hög och avsättningsmöjligheten oviss.
Metanolen, som bildas under kokningen genom att
alka-lit avspaltar en del av ligninets metoxyl, medföljer
ånga, som lämnar kokaren. Kondensatens
koncentration blir låg, 1/i2—1 %, delvis lätt ännu lägre.
Uppgifter, om hur mycket metanol, som kan
utvinnas, växlar avsevärt eller från 14 2 upptill 10 à 15
kg ptm, varvid den lägre siffran bäst stämmer med
egna mätningar. Ett klarläggande av utvinnbar
kvantitet och de faktorer, som bestämma denna, bör
ha intresse, ty det förefaller troligt, att
tillvaratagandet av metanol bör löna sig vid en större fabrik med
lågt ångpris, även om det är en liten affär.
Rå-metanolen synes visserligen vara svår att rena, men
på sina ställen sker detta tillfredsställande, och f. n.
bör även en mindre väl renad produkt finna god
avsättning som motorbränsle. Metanolutvinningen
kommer ej att vidare behandlas här.
Även andra biprodukter skulle kunna framställas,
såsom metylsulfid och metyldisulfid, men de synas
sakna marknad. Mesan, kalciumkarbonatslammet,
användes i begränsad omfattning för bränning av
kalk eller neutralisering av sulfitlut, men räknas väl
bättre som avfall.
För undanröjande av ännu spritt missförstånd bör
här framhållas att den förbrukade kokluten,
svart-luten, i synnerhet nu ej behöver erbjuda något
kännbart biproduktproblem. Svartluten innehåller
visserligen mer än hälften av vedens torrsubstans men
också så mycket natriumföreningar, att
torrsubstansen håller mer än 40 % aska. Denna måste
återvinnas i lämplig form eller betalas av en eventuell
förädling. Kvantiteten organisk substans är så stor,
enbart i Sverige vid full drift över 1 000 000 ton
organisk substans per år, att huvuddelen knappast kan
få annan användning än som bränsle. Sedan
lutåtervinning enligt Babcock—Tomlinson-systemet trots
stark skepsis hos många sakkunniga införts i Sverige
av Mo och Domsjö Aktiebolag och överingenjör
O. Olssön, har problemet att nyttiggöra svartlutens
alkali- och värmeinnehåll fått en mycket god lösning
— en sulfatfabrik kan nu vara mer än självförsörjande
ifråga om värme. En kraftig impuls har därmed även
givits för förbättring av äldre återvinningssystem och
för att få fram nya svenska system, som äro mera
effektiva än de nuvarande. Det viktigaste är, att
veden kvantitativt utnyttjas på ett rationellt sätt,
vilket nu är fallet vid flera fabriker. Sedan skulle det
givetvis vara glädjande, om svartluten kunde bli ut-
90
12 april 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
