Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik.
kokare, som orsaka stora och snabba
belastnings-ändringar (se diagrammet). För produktion av
fabrikens ångbehov finnes endast en panna, som
auto-matregleras enligt samma system som anläggningen i
Landskrona.
Som diagrammet visar, är resultatet enahanda.
Intressant är även här — förutom de jämna
ångtryck-och C02-kurvorna — den stora jämnhet
ångtempera-turkurvan visar. Icke heller här är denna temperatur
direkt reglerad utan bestämmes uteslutande av
belastning och eldningsintensitet.
Som jämförelse visas analoga kurvor från denna
anläggning, vilka upptagits vid handreglering (fig. 5).
Med den stora jämnhet, som sålunda
karakteriserar den automatreglerade anläggningen, kan man
vänta sig en mycket god verkningsgrad. Dessa
förväntningar ha även infriats. Som resultat av
jämförande, opartiska prov vid Landskronaanläggningen
konstaterades samma verkningsgrad vid å ena sidan
handreglering av pannleverantörens experter, å andra
sidan med de automatiska regulatorerna. Det är i
och för sig ett mycket gott betyg på anläggningens
kapacitet, att regulatorerna kunnat tangera den s. k.
paradverkningsgraden. Av ännu större betydelse
för det ekonomiska utbytet är emellertid, att
automatiken kunnat hålla medelverkningsgraden i
kontinuerlig drift mycket nära detta högsta värde.
Leveransprovet gav 89,4 % verkningsgrad;
veckoverkningsgraderna ha visat sig ligga mellan 88 och 89 %.
Detta är ett resultat som det torde vara svårt —
för att icke säga omöjligt — att uppnå med
handreglering, vilket också är mycket naturligt.
Regulatorerna arbeta i varje ögonblick med oförändrad
känslighet och precision. Detta kan rimligtvis aldrig
presteras av en eldare, han må vara än så skicklig
och ambitiös. Det måste därför vara ett steg i rätt
riktning att låta regulatorerna övertaga det löpande
regleringsarbetet. Vinsten härav är tvåfaldig.
Regleringen blir noggrannare och det ekonomiska utbytet
bättre, samtidigt som pannskötaren får bättre tid
med sådana arbeten, som kräva personlig erfarenhet
och omdöme.
Den vinst som en automatisering av
eldningsregleringen medför, blir givetvis i hög grad beroende av
förhållandena på platsen och större ju sämre
förutsättningarna för handreglering varit. Erfarenheten
visar, att man kan räkna med en avsevärd förbättring
i verkningsgraden även vid fullt moderna
anläggningar med bästa manuella skötsel. — I detta
sammanhang får man icke heller lämna ur räkningen den
förbättring av driften i övrigt som automatiken
medför på grund av högre kraftutbyte genom det
jämnare trycket. Vanligen blir även underhållet billigare.
Vid det elektriska regleringssystem, som här
användes, blir anskaffningskostnaden relativt låg, bl. a.
på grund av att regulatorerna direkt kunna kopplas
till ångpannans elektriska hjälpmaskineri. Tack vare
denna elektrifiering erhålles samtidigt utan kostnad
den centralisering som är så nödvändig för en
rationell drift. Kostnaden för hela automatiken
motsvarar i själva verket endast några få procent av den
årliga bränslekostnaden, varför redan vid normala
kolpriser automatiseringen är en god affär.
Vad slutligen driftsäkerheten beträffar har den
visat sig tillfredsställande, och några svårigheter att
hålla automatiken i gång ha icke förekommit. Det
förtjänar framhållas, att alla rörliga organ drivas av
kortslutna asynkronmotorer samt att alla elektriska
indikeringsmotstånd, vilka transformera
mätresultaten till elektriska impulser, äro gastätt kapslade.
Anläggningen matas i sin helhet från fabrikens
växelströmsnät; någon särskild kraftkälla erfordras icke
och ej heller någon övervakning av spänningen.
Då anläggningen i Landskrona utfallit
tillfredsställande, kommer automatisk eldningsreglering enligt
samma system även att genomföras på de tre
ångpannor, som nu installeras vid raffinaderiet i
Göteborg.
Automatiska sprinklers.
Av civilingeniör TOM NORDENSSON.1
Automatiska sprinklers torde utgöra det
effektivaste medel som finns för avvärjande av eldsvådor
inomhus. Det engelska verbet to sprinkle betyder,
som bekant, att stänka omkring en vätska eller utströ
ett pulverformigt material. Därmed anges
sprinkler-systemets funktionsprincip, nämligen att vid
eldsvådetillbud ett utspridande av vatten i droppform
över den hotade lokalen automatiskt igångsättes.
Vattenspridning kan ju tänkas enklast ske från
perforerade rörledningar men i alla allmänt använda
praktiska system sker vattenspridningen medelst särskilda,
under lokalernas tak uppsatta spridarmunstycken,
s. k. sprinklers eller sprinklerhuvuden, anslutna till de
rörledningar, varmed släckningsvattnet tillföres. De
första praktiskt användbara automatiska sprinkleran-
1 Föredrag vid Svenska teknologföreningens avdelning för
Mekanik sammanträde den 11 mars 1941.
läggningarna tillkommo i U. S. A. på 1870-talet. De
synas ha haft en amerikansk pianofabrikant vid namn
Henry Par me lee till upphovsman. De voro tämligen
ofullkomliga men uppvisade många av de nutida
sprinklersystemens huvuddrag. Vattenspridningen
skedde sålunda redan då från särskilda, under
lokalernas tak fördelade sprinklerhuvuden, som voro
utrustade med anordningar för vattnets dropplika
fördelning samt med den principiella anordningen för
individuellt ifunktionsträdande, som alltjämt användes.
Varje sprinklers utströmningsöppning hölls således
tillsluten av en anordning, som var fäst i stängt läge
med en lödfog av lättsmält legering. När denna lödfog
blev uppvärmd till sin smältpunkt av de från elden
uppstigande varma rökgaserna, utlöstes anordningen
så att vattnet strömmade ut och fördelades i form av
ett stritt regn eller dusch, som var tillräcklig att
släcka en uppkommen icke alltför stark eld inom en
21 juni 1941
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
