Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Då det gäller ett skyddsrum för förvaring av gods
kan temperaturen i regel få variera inom rätt vida
gränser. Ett hygroskopiskt materials
fuktupptagning vid en viss relativ luftfuktighet ökar vanligen
något litet med fallande temperatur, men samtidigt
försämras ju livsbetingelserna för skadliga
organismer.
Fukttillförsel.
Sedan önskade värden på luftfuktighet och
temperatur fastställts, har man att beräkna den mängd
fuktighet, som måste bortföras, för att det önskade
tillståndet skall upprätthållas, och denna
fuktighetsmängd är givetvis lika med den fuktkvantitet, som
tillföres rummet.
Fukt kan tillföras luften i ett rum
1) genom avdunstning från rummets begränsnings-
ytor,
2) „ direkt tillförsel av fuktig luft och
3) „ fuktavgivning från människor och gods.
I en bergtunnel, där den obehandlade bergytan
bildar väggar och tak, kan vatten direkt läcka in
genom de sprickor, som i större eller mindre
utsträckning alltid förekomma i berg. Detta vatten fuktar
sedan bergytan och avdunstar så till luften. Allt efter
den inläckande vattenmängdens storlek och den
luftfuktighet, som hålles i rummet, kommer bergytan helt
eller till större eller mindre del att vara fuktad. Vid
ringa vatteninläckning och låg luftfuktighet kan det
t. o. m. inträffa, att någon fuktning av bergytan icke
förmärkes, i det att allt det inläckande vattnet
avdunstar direkt från sprickmynningarna.
Det enda fall, för vilket något slags beräkning av
den avdunstade vattenmängden är möjlig, är tydligen
det, då hela bergytan är fuktad.
Avdunstningen från en fuktad yta till den
omgivande luften sker dels genom diffusion och dels
genom konvektion. Den genom ett visst tvärsnitt per
ytenhet diffunderande mängden vattenånga, är
proportionell mot tryckfallet i normalens riktning eller
dp
fuktmängden F = K —, där p — fuktighetstrycket
a n
och K — diffusionskoefficienten. För vattenångas
diffusion i luft har K enligt Landolt & Börnstein
värdet 0,198 cm2/sek. vid 0° och 0,383 cm2/sek. vid 49,5°.
De matematiska uttrycken för diffusionen äro helt
analoga med samma uttryck för värmets ledning.
Tryckfallet spelar för diffusionen alldeles samma roll
som temperaturfallet för värmets ledning. Då
konvektionen i båda fallen verkar på samma sätt, har
man anledning antaga, att avdunstningen från en
fuktig yta förändras med lufthastigheten på samma
sätt som värmeöverföringen från en väggyta. Detta
framgår även därav, att temperaturen på den våta
termometern i en psykrometer inom vida gränser är
oberoende av lufthastigheten, vilket givetvis ej skulle
vara fallet, därest värmeöverföringen och
avdunstningen ändrades på olika sätt med lufthastigheten.
(Vid låga hastigheter får värmestrålningen, som ej
har någon motsvarighet då det gäller avdunstningen,
relativt större inflytande, och sannolikt är detta
orsaken till att den våta termometern då visar högre.)
Man kan sålunda sätta avdunstningen per yt- och
tidsenhet lika med en av lufthastigheten beroende
konstant gånger tryckdifferensen, dvs. skillnaden
mellan mättad vattenångas tryck vid den fuktiga
ytans temperatur och det i rumsluften rådande
fuktighetstrycket.
Enligt på byggnadsstyrelsens laboratorium utförda
försök har avdunstningen från en fuktig yta i ett rum
med relativt stillastående luft visat sig ligga omkring
5 g/m2 h mm Hg. Denna siffra växer snabbt vid
ökad luftrörelse. Vid en lufthastighet av 3 m/sek.
erhölls för en yta om 1 dm2, placerad parallellt med
luftströmmen, en avdunstning av ca 100 g/m2 h
mm Hg.
Vid avdunstning av vatten åtgår värme, och den
fuktade ytans temperatur t’° blir därför vid
fortfarighetstillstånd lägre än luftens temperatur t°.
Om man antager, att förhållandet mellan
värmeöverföringstalet och avdunstningstalet är lika som för den
våta termometerkulan i en psykrometer, och
fuktighetstrycket i luften = e mm Hg samt
mättningstryc-ket vid den fuktade ytans temperatur r= é mm Hg
har man é — e — A (t — t’), där A för stillastående
luft är ca 0,9, för 1 à 1,5 m/sek. ca 0,6 och för 2,5 à 3
m/sek ca 0,5. Sistnämnda värde synes f. ö. gälla även
för väsentligt större hastigheter. Om den fuktade
ytans temperatur är t’ — + 8° och alltså e’ = 8,05 mm
Hg och luftfuktigheten skall vara 80 % finner man
enligt denna formel, att lufttemperaturen vid jämvikt
bör vara 9,2°.
Det för avdunstningen behövliga värmet återfås
vid fuktens kondensering i avfuktningsanordningen,
och detta värme bör givetvis, tillsammans med största
möjliga del av det värme, som direkt eller i form
av mekaniskt arbete tillförts avfuktningsanordningen,
återföras till rummet med den avfuktade luften. Det
behöver sålunda ej uppstå någon sänkning av den
fuktiga väggytans temperatur utan blott en höjning
av lufttemperaturen.
I en bergtunnel med helt fuktat tak kommer
vattendropp från detsamma säkerligen att på vissa ställen
uppstå. Det torde därför vara ofrånkomligt att i
en sådan tunnel anbringa ett tak för avledande av
detta droppvatten så snart en begränsning av
fuktigheten begäres. Den ur avfuktningssynpunkt
ogynnsammaste bergtunneln kan sålunda anses bliva
den med innertak och helt fuktade väggar.
En sådan bergtunnel kan givetvis ej komma ifråga
annat än i de fall, då en hög luftfuktighet kan
tilllåtas. Skall den användas för förvaring av gods,
som kan skadas av stegrad fuktighet, får man
dessutom komma ihåg, att luftfuktigheten intill en
fuktig yta vid stillastående luft snabbt stiger och att
luften mellan väggen och godset därför ständigt
måste vara i rörelse. Ju större anspråken på luftens
torrhet äro, desto större måste alltså luftens hastighet
intill väggytan vara. Men härigenom ökas, som
förut framhållits, också avdunstningen, och man
kommer därför snabbt till en fuktighetsgräns, under
vilken man ej med fördel kan gå.
Skall ett skyddsrum för större anspråk på torr luft
anordnas i ett vattenläckande berg, måste rummets
begränsningsytor utföras så, att fuktgenomgången
minskas. Därvid ha tvenne olika metoder kommit till
användning. Enligt den ena metoden söker man täta
själva bergytan genom att överdraga den med
en vattentät cementkomposition. Enligt den andra,
f. n. mest använda metoden utför man inuti tunneln
en byggnad med någorlunda fukttätande väggar, tak
82
20 sept. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
