Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig.
Isbrytaren "Atle" 1940 (2 740 ton, 6 000 hk, färdig
byggd 1926 av Lindholmen).
ar inom våra kusthav kunna icke uppställas.
Bedömandet av möjligheterna för sjöfart, med eller utan
isbrytarhjälp, kan därför endast göras av den eller
dem, som med ledning av personlig kännedom om
havsisens utbredning och grovlek samt beräknad
vind-och strömriktning kan förutse isutvecklingen
under de närmaste dygnen eller timmarna. Det säger
sig emellertid självt, att ingen — han må vara aldrig
så erfaren beträffande isförhållandena utanför alla
våra kustområden — som t. e. ligger utanför
Trelleborg och med möjlighet att bedöma därvarande
situation är i stånd att med säkerhet avgöra 0111 ett fartyg
två dygn senare kan hjälpas in till Stockholm. Den
som påstår motsatsen har antagligen aldrig varit till
sjöss under svåra isförhållanden.
Det om isförhållandena i havet nu sagda må här
vara nog; avsikten har endast varit att för det första
framhålla den osäkerhet, som alltid är för handen vid
vintersjöfart, och för det andra antyda, att sådan
sjöfart endast är möjlig om den kan bistås av en sådan
isbrytarorganisation att, när ett löfte väl givits,
detsamma också kan infrias.
Förutsättningarna härför äro icke i alla delar i
vårt land ännu så länge för handen av den
anledningen, att någon skyldighet att rådfråga
is-brytarledningen eller dess organ —
fartygschef på statsisbrytare eller
statsis-brytaroinbuden i land inom de olika
kustområdena — om lämpligheten att
dirigera fartyg till viss hamn, icke
föreligger. De flesta redare och
skeppsmäklare hålla sig naturligtvis i eget intresse
underrättade härom, men det är tyvärr
icke ovanligt, att för vintersjöfart helt
olämpligt tonnage av en del redare,
inför utsikten av lockande höga frakter,
sändas ut i isfarvatten. Resultatet blir
tyvärr allt för ofta, att de av staten till
sjöfartens gagn drivna statsisbrytarna
tvingas att, på grund av iråkade
nödlägen, där människoliv och dyrbara
laster kunna stå på spel, öda lång tid på
bistånd åt smärre, för vintersjöfart helt
olämpliga fartyg till förfång för de bättre,
på lojalt och lämpligt sätt skötta far-
tygen. Det berörda spörsmålet är emellertid en
organisatorisk och icke teknisk fråga, som här berörts för
att antyda att isbrytningsverksamheten till sjöss icke
enbart är en fråga om anskaffning och skötsel av goda
isbrytare utan i lika hög grad beröres av den
fartygs-materiel, som skall förhjälpas till att upprätthålla ett
för hela landets ut- och inrikes handelsomsättning
utomordentligt viktigt varuutbyte.
Den organisation, som erfordras för att möjliggöra
isbrytarnas rätta utnyttjande till näringarnas fromma
—• visserligen är det direkt sjöfarten som skall
betjänas men indirekt gäller det ju att bl. a. förhjälpa
landets, praktiskt taget helt och hållet över havet
gående import och export till bästa resultat för vår
handelsomsättning — skall här icke närmare beröras. Må
det vara nog sagt, att en mycket intim kontakt är
nödvändig icke endast med statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt för erhållande av snabba
väderleks-förutsägelser och israpporter för samtliga våra
kustfarvatten, med närliggande isutkiksstationer för
detaljerad kännedom om isförhållandena inom det egna
arbetsområdet och med tillgängliga flygare för
eventuellt behövlig isflygspaning, utan än mera med
näringarnas och speciellt sjöfartens representanter för
att kunna bedöma behovet och lämpligheten av såväl
utrikes som inrikes sjöfart till och från de olika,
aktuella kustområdena. Härför kräves och finnes även
ett noggrant genomtänkt underrättelseväsen och goda
förbindelser med trådtelefon i hamn och
radiotelegrafi och telefoni till sjöss. Att en förtroendefull
personlig kontakt, absolut fri från alla byråkratiska
tendenser mellan å ena sidan isbrytarledningen och
is-brytarcheferna och å andra sidan fartygsbefälhavare,
hamnmyndigheter, lots- och fyrpersonal, redare,
skeppsmäklare, direktörer, disponenter och förvaltare
och icke minst pressen och radiotjänst m. fi. måste
äga rum är lika lätt att inse, som det understundom
är svårt att med riksintresset för ögonen ena de ofta
stridiga önskemålen.
Navigering till sjöss och i kustfarvatten vintertid
bjuder många svårigheter. Fyrskepp, bojar och andra
flytande sjömärken äro intagna — en och annan från
färg och andra särskilda kännetecken av isen
barskrapad träpinne sticker måhända upp här och var,
men ingen vågar lita på att de stå på rätt plats —
Fig. 3. Ränna i fast nyis.
10
15 febr. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
