Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Självstyrande torpeder.
Av civilingeniör ALLAN LINDSTRÖM, Stockholm.
De första försöken att bringa en under vattenytan
anbragt krutladdning att explodera utfördes redan på
1500-talet, och därmed var minan uppfunnen. Man insåg
emellertid rel. snart, att bättre verkan skulle kunna
ernås i en sjöstrid, om sprängladdningen kunde förflyttas
genom vattnet och styras mot ett visst mål, och på
1600-talet konstruerade holländaren van Drebbel en roddbåt,
som till större delen kunde nedsänkas under vattenytan,
och som var försedd med en stång, till vilken en
krutladdning kunde fästas, en föregångare till de senare
konstruerade stångtorpederna. Vi förflytta oss ännu ett
århundrade framåt i tiden, närmare bestämt till år 1775.
• Vid denna tid konstruerade amerikanaren Bushnetx ett
slags undervattensbåt, till det yttre påminnande om ett
ägg, som manövrerades av två propellrar, den ena med
horisontal axel och den andra med vertikal.
Undervattensbåten eller den rörliga minan, som den kanske
även skulle kunna benämnas, då den var försedd med
sprängladdning, var avsedd att fästas vid ett fientligt
fartygs botten, varefter sprängladdningen bringades att
explodera efter en viss tid medelst en med urverk driven
antändningsmekanism. År 1801 upptogs Bushnells idé av
hans landsman Robert Fulton, som med sin
undervattensbåt "Nautilus" utförde en serie viktiga försök, och
alltsedan denna tid har ett otal uppfinningar gjorts på
detta område, av vilka dock ett stort antal, kanske de
flesta, icke lett till praktiskt resultat.
Den numera vanligaste och mest kända torpedtypen
härrör från den i Fiume bosatte engelska
maskinkonstruktören Robert Whitehead, som år 1864 tillsammans
med den österrikiske fregattkaptenen Giovanni Luppis
utarbetade planerna på en "Küstenretter". Enligt
Luppis, som var förslagets upphovsman, skulle denna röra sig
på vattenytan och styras från land medelst linor samt
vara försedd med en i stäven anbragt krutladdning.
Whitehead ville emellertid att densamma skulle röra sig under
vattenytan och på bestämt djup. Så tillkom
djupregle-ringsmekanismen, den s. k. hydrostatiska pistonen och
senare den s. k. pendeln. Kombinationen av dessa båda
organ lade sedan grunden till den storartade utveckling
och vidsträckta användning som Whitehead-torpeden
nått. Även för närvarande torde densamma vara utan
egentlig konkurrens, även om en mycket besvärande
sådan tidigare bjudits av den tyska Schwartzkopf-torpeden,
speciellt med anledning av dennas förnämliga luftkärl.
Omkring sekelskiftet uppfanns så gyroskopet, varigenom
W
Fig. 1. Leons självstyrande torped av år 1908.
torpedens bana i horisontalplanet även på stora distanser
nått en hög grad av pålitlighet.
Man har sedan gammalt indelat torpederna i två stora
huvudgrupper: styrbara och icke styrbara. Till den
senare har man givetvis räknat automobiltorpeden eller
den självgående torpeden, med andra ord den anordning,
som i allmänhet avses med uttrycket torped. Det torde
kunna ifrågasättas om tiden icke snart är inne att tillföra
ännu en huvudgrupp, nämligen "självstyrande torpeder".
Innan jag går in på några av de förslag till sådana
torpeder, som framkommit inom patentlitteraturen,
skulle jag vilja uppställa den frågan: skulle en sådan
torped verkligen medföra någon ny och värdefull effekt?
Svaret härpå torde utan tvekan bliva jakande. Icke nog
med att träffsäkerheten skulle ökas vid utskjutning mot
ett visst synligt mål, utan man skulle även kunna tänka
sig torpeden utlagd såsom drivmina i fientliga farvatten,
eller där fientliga fartyg väntas framgå. Skulle något
sådant icke komma inom räckhåll för torpedens
sökar-anordning inom viss inställbar tid, t. e. 24 eller 48
timmar efter utläggningen, skulle torpeden automatiskt
sprängas eller sjunka, för att ej i framtiden utgöra en
fara för sjöfarten ev. egna fartyg. Kommer emellertid
ett fartyg inom räckhåll för sökaranordningen, sättes
torpedens framdrivningsmaskineri automatiskt igång,
torpeden sätter kurs mot det fientliga fartyget och
spränger detta. Man torde även kunna tänka sig att egna
stridskrafter, t. e. u-båtar överraskats av överlägsna
fientliga styrkor och snarast möjligt måste sätta sig i
säkerhet. Under sådana förhållanden är det kanske
mycket troligt, att en mot fienden avskjuten torped av
den vanliga typen icke kommer att träffa sitt mål. Den
självstyrande torpeden däremot skulle endast behöva
utskjutas utan noggrannare inriktning av banan, den skulle
i alla fall sätta kurs mot målet.
Det är sedan årtionden tillbaka möjligt, att medelst
radiovågor och av dessa påverkade styranordningar
styra ett fartyg från en station i land eller från ett annat
fartyg. Redan tidigt försökte uppfinnare konstruera
torpeder, som skulle styras på samma sätt. Detta synes
dock icke hava lett till något praktiskt resultat,
säkerligen mest beroende därpå, att man för att kunna styra
torpeder mot ett visst rörligt mål även måste känna
torpedens eget läge i varje ögonblick, något som av flera
anledningar icke är möjligt.
Bättre resultat borde erhållas med en torped, som
kunde mottaga av ett fientligt fartyg utsända impulser, t. e.
ljudvågor från dess propeller, som i form av vågrörelse
fortplantas genom vattnet. Anordningen, som visas å
fig. 1, hämtad från amerikanska patentet nr 1 137 222,
bygger på denna princip.
Det är icke utan en viss tillfredsställelse man läser
ingressen till detta patent (fig. 2).
Som på så många andra områden är det alltså även
här en svensk som gått i spetsen, och, såvitt mig är
bekant, först visat en konstruktion, som väsentligt skiljer
sig från de fantastiska förslag, man vanligen möter i
patentlitteraturen före denna tid, en konstruktion om
vilken man skulle kunna hysa den förhoppningen, att
praktiska svårigheter icke skulle lägga oöverstigliga
hinder i vägen vid försöken att nå ett gott resultat.
Ovannämnda amerikanska patent är emellertid icke denna
uppfinnares första. Flera år tidigare hade han erhållit
två sådana, nämligen nr 952 451 och 1 121 563. Då de i
dessa visade konstruktionerna emellertid icke äro så
fullständiga, som den i fig. 1 visade, hava de icke här
medtagits.
56
21 juni 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
