- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
72

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

pendier. Det är givet, att undervisningen inom denna
ram haft ganska fria former och kunnat smidigt
anpassa sig efter tidens krav och elevernas förkunskaper.
Särskilt anordningen med en överlärare fast knuten till
skolan och underlärare i tätare växlingar, måste anses
som en stor tillgång för undervisningen ocli hålla denna
i kontakt med det levande livet.

Varje fackskola har haft sin fackskoleföreståndare,
vilka under rektorns vid Tekniska skolan överinseende
handhaft skolornas skötsel. Under de år, som
fackskolorna bestått, ha som rektorer för skolan varit
förordnade:

arkitekten B. V. Adler till 1910;

Tor Thorén 1910—1936;

„ Dag Melin sedan 1936.

Fackskoleföreståndare för byggnadsyrkesskolan ha
varit:

professor Pontus Henriques 1891—1911;
arkitekt J. O. Lindberg 1911—1916;
överlärare Georg Eriksson 1916—1924;
arkitekt R. S. Enblom 1924—1932;
fil. lic. S. Nydell 1932—1933 samt
arkitekt D. Melin från 1933.

Skolan har i stor utsträckning haft förmånen att
bland sina lärare räkna sådana, som innehaft
lärarebefattningar vid Tekniska högskolan. Man kan nämna:
professorerna Henriques, Heuman, Hoffstedt, Ljungberg
och Sellergren.

Till följd av att överläraretjänsterna i allmänhet ej
omfattat vad man på lärarhåll kallar för full
tjänstgöring, utan i de flesta fall 6 à 10 timmar per vecka, ha
tjänsterna i stor utsträckning kunnat uppehållas av inom
det praktiska livet eller inom statsförvaltningen
verksamma personer. Genom denna anordning har skolan
kunnat tillföras lärarekrafter, som i sin undervisning
kunnat direkt anknyta till kontorens och verkstädernas
aktuella arbetsuppgifter.

De elever, som sökt sig till de båda skolorna, ha i
stor utsträckning utgjorts av ungdom, som vid relativt
tidig ålder avbrutit sina läroverksstudier för att ägna
sig åt byggnads- eller maskintekniska studier, eller ock
ha eleverna utgjorts av till mer eller mindre mogen
ålder komna byggnads- eller verkstadsarbetare. Enligt
skolans stadgar fordras för inträde att ha fyllt 16 år
samt ha minst 6 månaders praktik i facket.

En viss förskjutning av åldern till fördel för de
yngsta årsklasserna har skett under årens lopp. Anmärkas
bör också i detta sammanhang, att så gott som alla
elever över 30 år tillhört byggnadsyrkesskolan.

Elevernas förkunskaper ha liksom åldern varit
ganska skiftande. Ett stort antal elever ha med stöd
endast av goda folkskolekunskaper vunnit inträde i den
i aftonskolan anordnade förberedande kursen, där de
efter en grundlig träning i matematik, rättskrivning,
fri-handsteckning och linealritning, vunnit inträde i
yrkesskolorna. Elevmaterialet har dock i lika stor
utsträckning, särskilt under de senaste åren, rekryterats från
realskolor eller tekniska realskolor och även i enstaka
fall från gymnasierna efter avlagd studentexamen.
Matematiken och linealritningen ha ansetts utgöra en så
viktig grund för undervisningen, att alla aspiranter,
antingen de förut avlagt real- eller studentexamen, måst
tentera i dessa ämnen.

Stort avseende har alltid fästs vid praktiken och
särskilt vid nyttan av att teori och praktik böra gå hand i
hand. Det har varit till stor båtnad för undervisningen,
att eleverna under de långa 6-månaders sommarferierna
kunnat erhålla praktik å byggen och verkstäder. Denna
anordning har också gjort det möjligt för obemedlade
elever att med hjälp av sina under ferierna gjorda
arbetsförtjänster, kunna uppehålla sig vid skolorna under
läsåren.

Till följd av donationer från för skolan intresserade
personer, har skolan i ganska stor utsträckning kunnat
utdela stipendier till medellösa och förtjänta elever.

De mål, som skolorna syftat till, har varit att utbilda
företagare, arbetsledare och ritare för
byggnadsverksamheten och den mekaniska industrien. Det är en
ganska intressant litteratur att bläddra i gamla
elevförteckningar och matriklar och undersöka var skolornas
elever hamnat i livet. Ser man till
byggnadsyrkesskolans utgångna elever, kan man konstatera, att en
mycket stor del av i Stockholm nu verksamma byggmästare
äro f. d. elever i skolan. Man återfinner också namnen
på många arkitekter, vilka efter fortsatta studier yid
Tekniska högskolan eller utländska läroanstalter, skapat
sig ett ansett namn. En hel del ha vunnit anställning
inom statens verk, såsom i byggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen m. fi. Ett stort antal,
särskilt bland de yngre, ha anställningar på arkitekt-,
byggnads- eller konstruktörskontor. Man finner också att
mången gammal elev från Hötorgsskolan krossat
Atlanten och nu arbetar hos amerikanska eller andra
utomeuropeiska firmor.

För sammanhållningen bland de gamla eleverna, ha
redan tidigt elevföreningar bildats, nämligen
Stockholms byggnadsingenjörsförening samt Tekniska
föreningen M. S., vilka förenat de gamla eleverna, ej blott
till sällskaplig samvaro, utan även genom föredrag och
fortbildningskurser sökt underhålla och öka
kunskaperna i de olika facken.

I detta sammanhang bör tanken också dröja vid
föreningslivet inom skolan ocli kan man då konstatera, att
detta, åtminstone vad beträffar de senaste decennierna,
varit inriktat på huvudsakligen ekonomiska mål, för att
inte säga ett ekonomiskt mål, nämligen att under
skoltiden samla så mycket pengar som möjligt för att efter
skolans slut kunna företaga en studieresa. Detta mål
har nåtts på olika sätt. I ettan bildades en
klassförening, vilken fick sin huvudsakliga inkomst genom
inbetalning av föreningsavgifter samt genom att under
skolåren anordna fester, huvudsakligen
danstillställningar, vars vinstöverskott lades till kassan. I trean
började sedan den verkliga penninganskaffningen. Dess
s. k. papperskommitté har haft monopol på att inom sin
skola försälja papper och andra förbrukningsartiklar,
men även att utge av lärarna till eleverna skänkta
kompendier. Den största inkomsten har dock influtit
genom utgivandet av en kamrattidning, vartill annonser i
ständigt stigande utsträckning anskaffats från välvilliga
firmor, huvudsakligen inom byggnads- och
maskinfacken. Dessutom ha även för eleverna intresserade
personer och firmor lämnat bidrag till reskassan. Med hjälp
av de sålunda insamlade pengarna ha eleverna sedan
under en tidrymd, som under åren närmast före kriget
omfattade 3 à 4 veckor, företagit synnerligen givande,
kanske dock väl omfångsrika resor i Tyskland,
Frankrike, Schweiz och även understundom utsträckta till
Italien och Ungern. Även om kanske inte själva
studieresultatet stått i direkt proportion till den använda
tiden, ha resorna dock skänkt de unga ingenjörerna en
vidgad syn och framför allt en välförtjänt belöning för
hårda arbetsårs mödor.

Även om de gamla skolorna väl fyllt sin funktion att
fostra goda ingenjörer för åtminstone en del av svensk
och framför allt stockholmsk industri, förefanns redan
tidigt en önskan att utvidga såväl skolornas
omslutningsområden som framför allt deras ämnen och innehåll.
Olika omorganisationsförslag ha vid flera tillfällen
framlagts. År 1907 tillsattes en regeringskommitté för
den lägre tekniska undervisningens ordnande, vilken i
sitt år 1912 avgivna utlåtande föreslog att Tekniska
skolan skulle uppdelas på en teknisk fackskola för
maskinindustri, en teknisk fackskola för byggnadsindustri, en
läroanstalt för konsthantverk med underavdelning för

72

23 aug. 1941

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:25:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941v/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free