Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 1. Droppbädd av äldre typ med fasta spridare
(Plain-field, N. J.). I förgrunden den ena beskickningskammaren
under tömning.
ståltrådsnät (fig. 6). Även andra förenklade
utföranden förekomma, t. e. med väggar av lösa plankor av
betong eller trä.
Utformningen av den egentliga
dropp-bädden varierar i hög grad. Då den som nämnt
utvecklats från bevattningsanläggningar, är det
förklarligt att materialet från början valdes
jämförelsevis finkornigt, ehuru avsikten dock torde ha varit att
genom ett något grövre material än det i en naturlig
bevattningsäng vanligen förefintliga åstadkomma en
porösare bädd. Senare har utvecklingen i stort sett
gått mot en ökning av kornstorleken.
Kornstorleken inverkar i två olika riktningar
på bäddens reningsförmåga. Å ena sidan medför en
minskad kornstorlek en ökning av den verksamma
reningsytan och därmed av reningsförmågan. Men å
andra sidan medför en minskad kornstorlek också en
större täthet hos bädden med därav följande
försvårad luftning och ökad risk för igentäppning av
bädden, vilka förhållanden verka försämrande på
renings-förmågan. Det bör alltså finnas ett optimum, vid
vilket den största reningsförmågan kan uppnås. I
Amerika hade samtliga anläggningar jag besökte en
kornstorlek mellan 11/2" och 3", dvs 40—75 mm, och
mycket talar för att detta just är den lämpligaste
kornstorleken.
Många droppbäddar äro byggda med varierande
kornstorlek. Ibland ha bäddarna grövre kornstorlek
i botten och finare uppåt, ibland tvärtom, ibland åter
äro de finast i mitten och grövre uppåt och nedåt.
Numera anses dock vanligen att en droppbädd bör
vara homogen alltigenom. Det finns ingen anledning
till uppdelning i olika zoner, utan ju jämnare
materialet är desto bättre. Man torde fördenskull t. o. m.
kunna inskränka det ovan angivna intervallet
ytterligare, förslagsvis till 50—70 mm.
Bäddmaterialet utgöres vanligen av natursten
eller slagg. Natursten är vanligast och mest förekomma
granit och kalksten, men även mindre vanliga sorter
påträffas, t. e. pimpsten. Vilket material som skall
komma till användning i varje särskilt fall avgöres i
allmänhet av rent ekonomiska omständigheter, såsom
lokal tillgång och transportkostnader. Fordringarna
på materialet äro endast, att det skall vara dels
tillräckligt hållfast, dels frostbeständigt (åtminstone i
vårt klimat), dels något syrabeständigt på grund av
kolsyreutvecklingen vid de organiska ämnenas
nedbrytning. Ur reningssynpunkt spelar materialet ingen
direkt roll, det skall ju endast tjäna som underlag för
den slemmiga påväxten. Upprätthålles blott effektiv
luftning och förhindras igentäppning, kan man strängt
taget använda vilket bäddmaterial som helst. Det
kan sålunda anföras, att man med gott resultat nyttjat
både trä och järnskrot för provisoriska anläggningar.
Avloppsvattnets spridning över droppbädden
är av utomordentlig betydelse. Detta har framgått
särskilt tydligt av de senare årens forskningar. Ju
jämnare och finare spridningen är — ju mera den
liknar ett lätt regn — desto bättre. Den
åstadkommes genom fasta eller rörliga spridare och fordrar en
viss tryckhöjd.
Fasta spridare bestå av ett
spridarmun-stycke, genom vilket vattnet kastas uppåt och utåt i
alla riktningar inom ett område, som begränsas av
den tillgängliga tryckhöjden och vid dennas
minskning avtar in mot spridaren. På så sätt kan man
genom variation av tryckhöjden fördela spridningen
inom hela det område, som ligger inom munstyckets
räckvidd. Spridarna placeras på sådant inbördes
avstånd, att dessa områden nätt och jämt ’beröra
varandra. De fasta spridarna uppges ha stor
frostbeständighet, och de möjliggöra byggandet av en enda stor,
sammanhängande bädd, ett förhållande som torde ha
gjort dem särskilt populära i Amerika (fig. 1). De
fordra emellertid stor tryckhöjd och kunna knappast
sägas motsvara nutida krav på effektiv och likformig
spridning.
En annan form för fast spridning, som dock icke
har de nämnda nackdelarna, är att överbygga hela
bädden med en stor dusch. En sådan möjliggör, om
den är rätt utförd, effektiv spridning men kan endast
komma i fråga vid helt små anläggningar.
Av rörliga spridare skola här endast beröras
roterande spridare. Fram- och återgående
spridar-vagnar tillhöra en äldre typ, som numera torde ha
endast historiskt intresse.
Roterande spridare finnas på droppbäddarna i fig.
2, 3, 6 och 8. Utförandet i detalj varierar, men
principen är alltid densamma. På en rörlig arm, som i sig
själv utgör tilloppsledning för avloppsvattnet, äro
längs armens ena sida upptagna ett antal hål, ibland
Fig. 2. I bakgrunden cirkulära droppbäddar med 4-armade
roterande spridare (Beltsville, Md.). i förgrunden
rötkam-mare med Downes-tak.
94
27 sept. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
