Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 31 jan. 1942 - Problemet Sandöraset, av Ernst v. Post och Carl Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
å bärkraften i stället för 18 à 53. Hur det förhåller
sig med möjligheten att ernå så olika värden utredes
nedan, dock må redan här påpekas, att civilingenjör
Häggbom i sitt inlägg omsorgsfullt försummar att
beakta inverkan av vindtryck. Att vindstilla rådde vid
betonggjutningen var dock endast en tillfällighet.
För fullständighetens skull må påpekas, att
ovanstående beräkning av u gäller endast om materialets
elasticitetskurva är rak, dvs. o — E ■ c. Är kurvan
krokig eller sträck- resp. flytgräns nådd, blir från ett
snitt, där lasten är centrisk .och ff s= konstant —
= ömedinm, påkänningen ändrad, så att den i
angränsande snitt med excentrisk last ungefärligen
överensstämmer med kurvan c—c eller med d—d. Eller ock
kan den, sedan d—d uppnåtts, ändras till c—c i ett
därpå följande snitt. Motsvarande r-diagram bli då
kurvor c resp. d å undre figuren. Härvid är ß = 2,0
resp. i Limes oo. Dessa värden ha sitt egentliga
intresse, då man vid höjda balkar använder
passningsmetoden i sträck- eller flytgräns. Särskilt vid
armerad betong har härvid möjligheten av höjda
skjuvpåkänningar sitt intresse. Träet har krokig
elasticitetskurva och flytgräns i brottpåkänningen. Ett
//-värde ovan 1,5 är därför icke orimligt. Civilingenjör
Häggboms reduktion av värdet 1,5 till 1,33 är således
i hög grad omtvistlig. Törhända bör rätteligen
värdet 1,5 höjas. Civilingenjör Häggboms påstående, att
min beräkning vore "en mycket dålig approximation",
visar således endast, att han icke gittat undersöka
innebörden av sina kalkyler.
Civilingenjörerna Nelander och Österman söka att
med hjälp av deformationsarbetet finna den
teoretiska lösningen på bärkraften hos den spikade
skivan. Denna metod kan icke giva annat resultat än
det ovan diskuterade. Den innebär således endast
mera krångliga beteckningar av kvantiteterna.
Slutresultatet kan även för dem sättas:
ax~G\ß-\–\-onpIankan, däri fj, kan väntas variera mellan l,o och 1,5
eller därovan, beroende av antagandena. Ävèn här
ligger hela skillnaden i sättet att anordna eller välja
ut försöken, med vilkas hjälp G bestämmes. Att de
formulera sin undersökning som en stom-beräkning
är utan betydelse, då spikningen har föreliggande
delning.
Å sid. 356 och 357 liar jag framlagt data för
försök med spikförband, som utfördes av entreprenören
fore ställningsbyggets utförande. Jag har sökt att
ur detta försök draga uppnåeliga slutsatser angående
storleken av skjuvningsmodulen, G, och därmed om
bärkraften hos ställningen. Jag ansåg, att man i
första hand borde utgå från det material som
konstruktör och kontrollerande myndighet före
byggandet hade haft tillgängligt och funnit tillräckligt.
Även om detta material redan i så måtto var
bristfälligt, att spikförbandet ej belastats så som spiken
funktionerade i ställningen och ej heller verkan av
springor undersökts, så innebär detta samtidigt, att
om beräkningarna gåvo brottrisk, så kunde denna i
själva verket väntas hava varit än större.
När civilingenjör Häggbom söker kritisera mina
beräkningar, håller han sig icke till de slutsatser
nämnda material kan ge. Sålunda antager han utan
vidare, att återgångskurvan vid avlastning skulle
vara vertikal, trots att den enda återgångskurvan i
försöket ej är vertikal utan lutar och ger beräknad
skjuvningsmodul (vid 6 st. spik pr m i 2" plank) av
29 at. Beaktar man detta, bli hans korrektioner för
initialspänning m. m. — som i övrigt innehålla en
riktig tanke — betydelselösa. Därvid bör observeras
att hans diagram (fig. 3 c, sid. 364) angiver
avlastning till mot i O av last pr spik. vilket motsvarar
försökets enda avlastningsvärde och i varje fall
utesluter hans antagande om vertikal avlastningskurva.
Logiken är från hans sida sålunda ej helt genomförd.
Civilingenjör Häggbom frågar, varför jag använt
just 63 resp. 74 at å skjuvningsmodulen,
motsvarande spikbelastning resp. 97,15 och 167 kg pr skär med
rörelser 0,23 och 0,34 mm, vilka .enligt Häggbom
"visst inte kunna kallas små". Tabellen visar, att
vid försöket inga observationer gjordes för värden
lägre än dessa. De giva för ställningens bestånd
gynnsammaste värden av observationsserien. Därför
använde jag dem för att beräkna övre gräns av
bärkraften. Rätteligen gäller dessutom de angivna
skjuvningsmodulerna för ca halva angivna
spik-lasterna, således ca 49 resp. 84 kg pr spik. Dessa
värden böra jämföras med värdet 328 kg pr spik,
som beräkningarna för vindtryck å ställningsbygget
angiva som högsta förväntbara last pr spik och som
ger skjuvningsmodul ca 10 at. Det är då ingen
anledning att förebrå mig, att jag utgått från de för
bärkraftens beräkning mycket gynnsammare värdena
49 och 84 kg pr spik. Vid 328 kg pr spik bli enligt
samma försök rörelserna mellan plankorna ca 2 mm,
vilka säkerligen kunna kallas stora och medföra
sido-utböjningar av katastrofartad storlek, även om man
icke beaktar knäckningen. Härom mera nedan.
Civilingenjör Häggbom upplyser, att de rörelser,
som uppmätts vid entreprenörens spikförsök
(refererat av mig å sid. 356 och 357) ej avse rörelsen
mellan plankorna utan förkortningen mellan provets
ändar. I protokollet, som entreprenören benäget
sände mig, stod rörelser och ej längdändringar,
vilket vållade misstaget. De justeringar uppåt som
detta ger å beräknade värdena hos
skjuvningsmodulen, G, vållar ingen ändring i slutsatserna om
rasrisken. Då civilingenjör Häggbom säger, att jag ej
"tagit reda på" hur försöket utförts, är detta
obefogat. Entreprenören, hos vilken civilingenjör
Häggbom är anställd, sände mig benäget
försöksprotokollet. Chefredaktören för Teknisk tidskrift
föreslog i god tid, att onödiga meningsbyten i
tidskriftens spalter skulle undvikas genom att
sammanträffande ordnades mellan entreprenören, representant
för Kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
mig för sakens diskuterande under hand före
publiceringar. På denna grund sände jag mitt manus till
dessa båda men fick sedan besked, att avsett
sammanträffande ej önskades. Om civilingenjör
Häggbom funnit, att mitt manus innehöll en
missuppfattning av entreprenörens försöksprotokoll, borde han
kunnat meddela detta under den tid av ett år som
förflöt till publiceringen. Som det nu är, har ingen
skada skett, i det att framlagda slutsatser om
ställningens otillräckliga bärkraft stå oförändrade.
Civilingenjörerna Nelander och Österman
framlägga en del försök med tillhörande beräkningar.
Fullkomligt oberörda av de påpekanden jag gjort
och illustrerat (fig. 3 och 4, sid. 356) hava de utfört
försök med vanliga 2-skärs eller 4-skärs förband
(fig. 1, sid. 359), trots att det vid ställningen endast
kan vara fråga om belastning enligt fig. 3, sid. 356,
44
10 jan. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
