Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 28 febr. 1942 - Problemet Sandöraset, av Karl Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
lient töjning uppträder samtidigt. Denna del av
töj-ningen är beroende av tiden och konvergerar relativt
hastigt mot ett gränsvärde, vilket är större ju högre
spänningen är. Tillräckligt provningsmaterial för
ett slutgiltigt bedömande av dessa frågor föreligger
icke, men jag har mig bekant, att provningar fortgå,
avsedda att klarlägga frågan.
Av de ovan anförda vittnesmålen angående det
observerade brottförloppet framgår, att detta var av
exakt samma art som här ovan teoretiskt behandlats.
Detta tyder bestämt på, att en stark
sammantryckning eller förkortning ägt rum i hjässans imderfläns,
under det att ö verf länsen endast undergått en
jämförelsevis mindre sammantryckning. På grund härav
har en uppåtböjning ägt rum av samma slag som den
ökade utböjning, som jag beskrivit genom fig. 1, sid.
369 i Tekn. tidskr. aug.-nummer.
Rent räkneinässigt har man emellertid icke kunnat
påvisa så hög spänning i underflänsen, att en dylik
förkortning skulle uppkomma enbart därav. Några
andra orsaker, som ej räknemässigt kunna
bestämmas, måste därför samtidigt hava uppträtt. Vilka
dessa orsaker varit, kan man numera ej med
säkerhet bestämma, och därför torde man tyvärr aldrig
med säkerhet’ kunna giva en bestämd och
uttömmande förklaring över orsakerna till ställningsraset. En
nära till hands liggande förklaring är att glidning
skulle hava ägt rum i spikförbanden. Glidningen
begränsas emellertid därav, att plankorna längs bågen
stöta stumt mot varandra. Glapprum ha visserligen
kunnat förekomma, men det skulle vara en
egendomlig slump, om dylika glapprum skulle samtidigt finnas
vid skarvningen av alla de mer än 200 plankorna,
som bilda sektionen, i synnerhet som alla skarvar
äro förskjutna i förhållande till varandra. Man kan,
som yrkesinspektör v. Post gjort, uppställa åtskilliga
mer eller mindre rimliga hypoteser, men att bevisa
dem är numera omöjligt, sedan ställningen rasat.
Av föregående yttranden och övriga handlingar
framgår, att man räknemässigt icke kunnat komma
till högre spänningar än ca 100 kg/cm3, möjligen
något högre, om större fuktighetshalt än den antagna
användes vid beräkningen. I denna spänning är då
icke medtagen den spänning på ca 60 kg/cm2, som
vid montaget uppstått vid plankens krökning på
högkant med en radie av ca 230 m. Stängerna i
underflänsen undergå emellertid icke någon förkortning
genom dessa böjningsspänningar. Prof. Forssell
yttrar angående siffran 60: "Denna siffra är riktig, om
skarvarna försummas. Men 4J5 m plankor
hopspikades två och två i 9 m längder och bockades. I
skarven måste en planka upptaga momentet i båda,
vilket gav 120 at., om radien bibehålles i skarven
För mig är det oförståeligt, hur prof. Forssell
kunnat göra ett fel av denna elementära art. Det är
bockningen av den raka plankan till ca 230 m radie,
som ger spänningen, och om radien bibehålles i
skarven, bibehålles även spänningen. Annat hade varit,
om momentet varit givet, och om två lika moment
av yttre krafter i två plankor skulle överföras till en
planka, då hade naturligtvis moment och spänning
fördubblats i denna enkla planka, men samtidigt hade
också radien i detta område gått ned till hälften. En
annan fråga är, om en spänning av denna art skall
i Kursiverat av undertecknad.
medtagas eller ej. När de krökta plankorna under
en längre tid varit utsatta för växlande fukt och
torka, går spänningen ned, och krökningen blir
permanent utan att svara mot några större inre
spänningar, liksom förhållandet är vid basning av trä.
Även om böjningsspänningar skulle kvarstå, sker
alltid, då tryck påföres, en viss utjämning av
spänningarna, när materialet har en böjd deformationskurva
eller då deformationen består av en elastisk och en
permanent del. På delar av sektionen, med
förutvarande dragspänningar, överföres proportionsvis
större del av tryckkraften än på delar med
tryckspänningar. Elasticitetsmodulen är nämligen vid
sammantryckningen större för de förut dragna delarna
än för de tryckta, emedan deformationen i de förra
sker efter en återgångskurva.
En annan likaledes helt vilseledande formulering
gör prof. Forssell, då han hänvisar till ing.
Häggboms teorier angående knäckning av sammansatta
balkar. Av prof. Forssells formulering ser det ut
som om ing. Häggboms formler skulle vara desamma
som prof. Forssells endast med den skillnaden, att
man skulle erhålla knäckningsspänningen enligt
3
Häggbom = - G -f o.-,,,,^™ och enl. Forssell =
Ing. Häggboms formler låta emellertid alls icke
transformera sig till ovanstående form.
Knäckningsspänningen är icke, som i prof. Forssells formel,
densamma, om en sträva är sammansatt av 10 eller
200 plankor, utan antalet plankor och dessas
dimensioner ingå i formeln. Kvantiteten ß som prof.
Forssell har lika med 3/2 och påstår att Häggbom har
4/3 har den senare överhuvud taget icke diskuterat
i sin avhandling. Om man enligt ing. Häggboms
formler transformerar fram ett samband mellan
transversalkraftens fördelning på de olika plankorna, får
man icke något konstant värde, utan fördelningen är
beroende dels av plankornas antal, area och längd
och dels av den modul, han kallar skjuvningsmodulen.
Den siffra, som Forssell använder ß —1,5, och som
egentligen enligt hans egen deduktion i Betong 1916
skall utgöra ett uttryck för skjuvspänningarnas
bidrag till nedböjningen i elastiska linjen är dessutom
för rektangulär sektion icke 1,5 utan 1,2, se t. e.
Lorenz "Technische Elastizitäts-Lehre" eller min
hållfasthetslära, sid. 331. (Strängt taget bör man
dock jämföra med sid. 423.)
Slutligen vill jag något behandla resultaten av de
provningar, som i form av examensarbeten utförts
av tvenne prof. Forssells elever. Jag hoppas
emellertid, att de mycket utförligare försök, som utförts
genom Kgl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
A.-b. Skånska cementgjuteriet, komma att
offentliggöras, så att resultaten av desamma komma vår
teknik tillgodo.
Prof. Forssell kritiserar hårt ing. Nelander och
Österman för "att de prövat vanliga 2- eller
4-skärs-förband i stället för snedskjuvade förband enligt
fig. 3, sid. 356 (jfr fig. 5 på sid. 45)".
Den stora tabellen i hans avhandling visar emeller-
28 febr, 1?42
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
