- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
85

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 28 febr. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Konstruktionen må härvid vara homogen eller
sammansatt av hur många material och på vad sätt som
helst. Detta är en fundamentalsats för all
hållfasthetsberäkning, vilken icke tarvar någon vidare
diskussion. Med eller mot professor Ljungbergs
bestridande måste beräkning enligt angivet uttryck därför
giva riktigt resultat, om riktiga värden äro kända
på ingående koefficienter.

Jag har funnit, att i föreliggande fall värdena på

* och — äro så små vid sidan av ^, att de kunna
a„ E G

försummas, och att man således kan sätta a1—G\ ß.
Professor Ljungberg förbiser, att ff, bestämmes av
bredden på skivan, dvs. av antalet hopspikade
plankor. Där detta antal är stort, som var fallet i
ställningen, blir o, stort, även om spännvidden är stor.

— kan då försummas. Är antalet plankor i skivan
litet, blir ffT litet och - kan ej försummas. Detta

°JZ

framgår tydligt av mitt föregående inlägg.

Värdet å p kan variera i olika fall. Såsom jag
visat i min föregående inlaga, kan det icke bli < 1,0
och räknas traditionellt till 1^5, men detta är också
hela felmarginalen. Professor Ljungberg anger ovan
1,3 som värde. Skillnaden mellan 1,5 och 1,2 beror
av approximationernas bristfällighet i Naviers teori,
vilken ordinärt tillämpas, jämfört med beräkning av
inre arbetet. Någon betydelse för frågan om
knäckning uppstått i sidled har den icke. Min
kontrollberäkning skedde med p, — 1,83 enligt civilingenjör
Häggboms utredning. Om detta är bättre eller sämre
än 1,2 må lämnas därhän.

Värdet å G är i min föregående inlaga bestämt
genom direkta försök å samma sorts spikförband och
under samma lastform som fanns i ställningen.
Felkällorna i min kontrollberäkning äro därför väl
överblickbara.

Till den spikade skivans bärkraft har jag lagt de
enstaka plankornas bärkraft. Detta är berättigat
därför, att skivans elastiska linje blir densamma
som den enstaka plankans elastiska linje. De båda
konstruktionerna följas därför åt, och deras bärkraft
kan adderas. Denna min kalkyl är tydligtvis för
enkel för att professor Ljungberg skall vara
tillfredsställd. Min hänvisning till "Betong" avsåg, att där
funnos de upplysningar, som jag ansågo tillräckliga
för en fackman att själv kunna inse det berättigade
i ovanstående enkla kalkyl.

En centriskt belastad sträva, som i rakt skick har
längden l, får, om sidoutböjningen är f, längden

1 ti2 El

il — A). Man har då, om - = y", P=–. Den

Q (l — A)2

av mig å fig. 2 visade kurvans principiella utseende

är därför oberoende av approximationen för —.

Q

De enskilda plankornas bärkraft, som jag från
början medtog, ger en korrektion av det värde å G i den
spikade bågen, som ger sammanstörtande, från 80 till
78 at. Detta borde knappast behöva vålla spaltlånga
meningsutbyten i en dock ganska allvarlig fråga.
Professor Ljungbergs inlägg i denna del äro så
mycket mera märkvärdiga, som civilingenjörerna
Häggbom, Nelander och Österman funnit uttryck av sam-

ma art med konstruktionens bärkraft:— de enskilda
plankornas bärkraft + en funktion av skivan. Borde
inte professor Ljungberg åtminstone börja misstänka,
att denna funktion av skivan intet annat kan vara
än en approximativ omarbetning av uttrycket

—- -|–––f- ■—? När detta småningom blir klart för

a„ E G

professor Ljungberg, kanske han besinnar
meningslösheten i alla sina med kursiv stil framförda
påståenden och kanske även inser, att tillkrångling icke
är detsamma som vetenskaplighet. I den enda
punkten har professor Ljungberg rätt: att dela upp E, så
som jag gjorde, var en lapsus, efteråt lika
obegriplig för mig som för professor Ljungberg. Den spelar
rollen av ± 0 för resultatet.

Vid skarven å den ena av tvenne bockade plankor
blir böjpåkänningen i den andra plankan bestämd
av summan av momentet i båda plankorna på sidan
om skarven. Den av professor Ljungberg citerade
meningen borde därför slutat: "om radien behålles
konstant i båda plankorna ända fram till
skarvsnittet." Att radien mitt för det tunna skarvsnittet
ändras med momentet betyder härvid mindre. Att
påkänningen om ca 60 à 90 at i en bockad planka
skulle försvinna efter några månader skulle också
betyda, att en fri bjälke med samma påkänning av
permanent verkande last skulle under motsvarande
tid avsevärt öka sin nedböjning. Att utan
försöks-mässig prövning utgå från detta är knappast tillåtligt.

Om jordskalvsteorien yttrar Kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen 18 jan. 1941: "En av
Aktiebolaget Skånska cementgjuteriet verkställd
överslagsberäkning har givit vid handen, att genom ett
jordskalv av den storlek som enligt det föregående skulle
kunna hava förekommit vid broplatsen utan att
registreras i Abisko eller Uppsala, skulle spänningar av
sådan storlek kunna hava uppkommit i ställningen,
att densamma tillsammans med de spänningar i
konstruktionen, som kunna förväntas hava varit
förhanden till följd av annan inverkan, skulle hava
kunnat orsaka brott i ställningen. Därest ett
jordskalv av nämnd storlek ägt rum, kan detsamma
således hava orsakat ställningsraset." Vid jämförelse
mellan detta uttalande och i samma skrivelse gjorda
uttalanden om övriga till undersökning upptagna
möjligheter till rasets vållande fann jag, att i sitt
utlåtande: "synes Kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen finna mest trolig förklaring till raset ligga
i en av A.-b. Skånska cementgjuteriet verkställd
överslagsberäkning om inverkan av jordskalv." Efter
förnyad granskning av skrivelsen ifråga finner jag
fortfarande, att den "synes Kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen finna mest
trolig–-jordskalv".

Vad jordskalvsteorien beträffar synas vittnesmålen
visa, att jordskalv ej förekommit vid raset.

Professor Ljungbergs påstående att ställningen ej
skulle kunna svänga enligt fig. 4 b (dock böra
anfangen beaktas vara fast inspända) är oriktigt.
Under inverkan av vågrörelser i marken, som giva
samtidigt vertikal höjning resp. sänkning av
landfästena, kommer lastens tryck mot ställningen att
ökas resp. minskas. Därmed ökas resp. minskas
normalkraften i bågen, varvid dess längd förkortas resp.
förlänges, så att angivna svängningsrörelser bli

28 febr. 1942

85

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free