- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
92

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 7 mars 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Installation av gengas på rostugnar för kakaobönor

och kaffesurrogat.

A.-B. Chokladfabriken Marabou upptog i slutet av
år 1940 tillverkning av kaffesurrogat. Detta
medförde — på grund av den vid tillverkningen
nödvändiga rostningsprocessen — en stark ökning av
stads-gasförbrukningen, vilken uppgick till ca 1 mill. m3
pr år eller omkring 3 200 m3 pr dag. Då man på
grund av svårigheterna med kolimporten kunde be
fara, att inskränkning eller t. o. m. avstängning av
stadsgasleveranserna kunde bli aktuell, beslöt bolaget
att undersöka möjligheterna att ersätta stadsgasen
med inhemskt bränsle. Det fanns flera alternativ
att välja på, nämligen:

1) Elektrisk uppvärmning.

2) Direkt vedeldning med ugnar invid varje
rostugn.

3) Tornado-brännare för sågspån och frästorv
enligt en uppfinning av ingenjör Axel Ohlsson.

4) Gengasuppvärmning, varvid ett centralaggregat
skulle leverera gas till alla rostugnarna.

Redan från början kunde alt. 1 och 2 elimineras.
Den elektriska uppvärmningen ställde sig ur
driftsynpunkt mycket kostsam. Därtill kom att
rostugnarna måste tagas ur drift ganska lång tid vid
installationen. Alt. 2 hade den olägenheten, att man måste
transportera upp veden i fabriken och upplägga
mindre förråd intill rostugnarna, vilket dels skulle taga
alltför stort utrymme i anspråk och dels genom
närvaro av brännbara ämnen öka brandfaran i rosteriet.
Även ur värmeregleringssynpunkt ställde sig detta
alternativ ogynnsamt.

Beträffande alt. 3 såg det ut, som om detta
uppvärmningssystem väl skulle kunna användas, då det
hade två goda egenskaper, nämligen låg
driftkostnad och lätthet att reglera värmetillförseln. Emeller-



tid var tillverkningen av apparaterna ännu icke
igångsatt och icke heller utlämnad för tillverkning
till någon firma. Detta alternativ skulle
följaktligen ha vållat uppskov med anläggningen, varför
det fick förfalla.

Slutligen återstod alt. 4, gengasuppvärmningen.
Driftekonomiskt ställde sig detta förslag gynnsamt.
Regleringen av värmetillförseln till rostugnarna var
också enkel, men man visste icke vilka olägenheter,
som kunde uppstå i anläggningen genom att man
tidvis måste strypa gastillförseln, antingen helt och
hållet eller till endast en bråkdel av anläggningens
kapacitet. Man kunde då befara stark tjärbildning.
En annan befarad olägenhet var, att ledningarna från
generatorstationen till rosterilokalen komme att bli
relativt långa, ca 50 meter, vilket — om man måste
räkna med starka föroreningar — skulle kunna
äventyra driften. Sist, men icke minst, skulle
anläggningskostnaden bliva tämligen hög, ca 35 000 kr.

Trots att man på de premisser som förelåg måste
inställa sig på att anläggningen kunde komma att
bereda svårigheter, stannade bolaget likväl för
alternativet med gengasuppvärmning, särskilt som
Bränslekommissionen visat sig angelägen att
anläggningen kom till stånd, i det man särskilt
påpekade, att livsmedelsindustrien borde såvitt möjligt
göra sig oberoende av importerat bränsle. Man var
också villig att garantera licenser för den
erforderliga kvantiteten ved till generatorerna.

Förslag införskaffades nu från olika håll på
generatorer med tillbehör samt brännare och annan
utrustning till rostugnarna. Det system som valdes var
Bolinders Fabriks A.-B:s, Kallhäll, dels på grund av
att detta bolag tillverkade de lämpligaste enheterna
och dels på grund av att de ha stor erfarenhet, då det
gäller stationära industrigeneratorer.

Anläggningen, som nu är färdigbyggd och varit
i drift cirka 3 månader, består av 5 st. vedeldade
industrigeneratorer, fig. 1, som vardera ha en
beräknad maximikapacitet av 175 000 kcal per timme,
förutsatt att ved med högst 20 % fuktighet använ-

Fig. 1. Gasgenerator.

Fig. 2. Interiör av generatorstationen.

92

7 mars 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free