Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1942 - Ingenjörerna och försvarsorganisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
utredningen endast i ringa grad brutit med gällande
praxis i fråga om de tekniskt sakkunniga
befattningshavarnas ställning och befogenheter. Tillbörligt vore,
att tekniskt sakkunniga, specialutbildade ingenjörer
fingo direkt för beslutande instanser framlägga sina
förslag, utan mellankommande militära instanser, som
— trots en mångsidig och kvalificerad militär
utbildning — icke kan förutsättas hava samma
möjligheter att bedöma de ingenjörsmässiga frågorna som den
tekniske specialisten.
Det militära befordringsväsendet kräver, att en
officer i första hand är expert i krigets konst. Det
är därför icke möjligt för en framåtsträvande officer,
även om han förskaffat sig ingående tekniska
kunskaper, att under någon längre följd av år kvarstanna
i en byråtjänst eller exempelvis som chef för en
verkstad. Hans praktiska erfarenhet inom den tekniska
tjänsten blir därför nödvändigtvis mycket begränsad,
i jämförelse med en i sitt yrke ständigt arbetande
ingenjörs. Officersyrket är så krävande och
mångsidigt, att man icke rimligen bör ställa anspråk på
att en duglig officer även skall vara en skicklig
ingenjör ens inom ett begränsat område. Det är
därför endast i överensstämmelse med den rationella
arbetsfördelning, som numera kräves på alla områden
av modern organisation, om officerens uppgift som
ledande tjänsteman ifråga om ingenjörstekniska
arbetsområden överflyttas till kvalificerade, för sådana
uppdrag specialutbildade ingenjörer. Det är
nödvändigt. att ansvaret i tekniska spörsmål tages av
personer med bästa möjliga förutsättningar att bedöma
desamma och att dessa personer också utrustas med
befogenhet att själva föredraga eller — i för varje
tjänst avgränsad omfattning — besluta i de ärenden,
de bära ansvar för.
Erfarenheter från pågående världskrig torde
förvisso bekräfta nödvändigheten av att självständiga
av den övriga militära organisationen administrativt
obundna organ kunna omhändertaga uppgifter av
teknisk natur. Ett sådant organ av stora mått är
Tysklands "Organisation Todt".
Att bristen på teknisk sakkunskap i vår nuvarande
arméorganisation vållat många misstag och betydande
kostnader är ingen hemlighet. Det är ingalunda
någon önskan att klandra eller kritisera, som dikterar
dessa erinringar. Tvärtom må villigt deklareras, att
det svenska armébefälet är värt ett mycket högt
erkännande för plikttrogen samvetsgrannhet och
framstående militära förtjänster. Med den hastiga
tekniska utvecklingen har emellertid uppgiften att vara
både officer och tekniker blivit övermäktig, och
följderna ha tyvärr ibland blivit mycket allvarliga.
Utom nu berörda områden angående den tekniska
materielen hör till de ingenjörsmässiga uppgifterna
även alla de, som gälla byggnads- och
transportväsende.
I väg- och vattenbyggnadskåren har fortifikationen
och ingenjörstrupperna för sin aktiva officerspersonal
en god reserv, som under försvarsberedskapen blivit
starkt utnyttjad och visat sig vara av sådant värde,
att god användning hade funnits för dess officerare,
även om de varit betydligt flera. Väg- och
vattenbyggnadskåren har vid krigsfara och under krig till
uppgift att förstärka den fasta kadern av
ingenjörsofficerare. Under fullt fredliga förhållanden bör
däremot dess tjänstgöring ej bliva mera omfattande, än
vad som erfordras för utbildning av egen personal.
I vad mån det stora behov av reservbefäl med
ingenjörsutbildning inom väg- och vattenbyggnadsfacket,
som under nuvarande försvarsberedskap visat sig
föreligga, skall fyllas genom att väg- och
vattenbyggnadskårens personal väsentligt utökas och kårens
organisation eventuellt utbygges eller genom ett
rationellt utnyttjande av värnpliktiga ingenjörer, torde
böra bliva föremål för närmare utredning. Vid
användning av värnpliktiga ingenjörer som militärt
ar-betsbefäl är det dock av vikt, att envar av dem
inplaceras i tjänstegrad, som motsvarar honom åvilande
ansvar och samtidigt klart markerar hans befälsrätt.
Vid armén, marinen och flygvapnet finnas för
närvarande fastigheter med bokföringsvärden av
omkring 335, 79 och 69 millioner kronor respektive.
Försvarsutredningen förutsätter nybyggnader för
armén, marinen och flygvapnet till belopp av omkring
126, 44 och 140 millioner kronor respektive.
Försvarsväsendet har och får sålunda mycket stora
fastighetsvärden att förvalta.
Med de stora utgifter, som den nya
försvarsorganisationen drager med sig, är det av allra största vikt
att varje utgiftspost kommer till största nytta, och
att så stor del som möjligt av de summor, som
nedläggas på vårt försvar, användas till stärkandet av
arméns slagkraft, således till vapen och utbildning
av trupp. Tillsyn och underhåll av fast egendom
måste således ordnas med hänsyntagande till sträng
ekonomi, så att de pengar, som måste nedläggas
härför, komma till största möjliga nytta. Detta kan
endast ske genom att anlita inom detta speciella
område fullt sakkunniga ingenjörer, utbildade inom
väg-och vattenbyggnadsfacket eller det rena
husbyggnadsfacket och med erfarenhet från civil
byggnadsverksamhet. Man kan ej kräva av en officer, att han
skall ens rent tekniskt och ännu mindre ekonomiskt
behärska byggnadsyrket.
Underhållet av försvarets fasta egendom är en
förvaltningsfråga och skulle egentligen ej behandlas i
detta sammanhang. Emellertid sammanhänger i viss
mån organisationen av den militära ledningen av
försvarskrafterna med organisationen av den militära
förvaltningen, såsom även försvarsutredningen
påpekat. Sammansättningen av staberna och
inrättande av tjänster vid lägre förband måste därför ske
med beaktande även av behovet av sakkunskap
beträffande tillsyn och underhåll av fast egendom.
Enligt försvarsutredningen förväntas att 1941 års
militära förvaltningsutredning kommer att föreslå, att
byggnads- och befästningsanslag omhänderhavas av
en försvarsväsendets fortifikationsförvaltning, som
ledes av officerare ur fortifikationen, men som även
skall hava tillgång på civila ingenjörer med
byggnadsteknisk specialutbildning. Då
förvaltningsutredningens förslag ej ännu föreligger, har
försvarsutredningen varit hänvisad till att anknyta sina
överväganden i huvudsak till den bestående organisationen
med hänsynstagande till de vidgade arbetsuppgifter,
som numera påvila dess olika organ. Av
försvarsutredningen påpekas även, att den förflutna
beredskapstiden har ställt arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse inför så ökade arbetsuppgifter, att dess
personal måst förstärkas. Endast i begränsad
utsträckning har detta kunnat ske med officerare ur
ingenjörstrupperna, varför behovet har måst fyllas
14 mars 1942
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
