- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
115

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 21 mars 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

detta på grov vårdslöshet vid nedslagningen, men
även om gemenligen använda "stoppslag" ha
till-lämpats, finns dock risk att resultatet blir dåligt.
"Stoppslagen" äro nämligen ganska ovissa till sin
innebörd. Man nöjer sig med att en 25 cm
betongpåle med 20 t last stannar i pinnmo av obekant
konsistens, som då får en last om ca 30 kg pr cm2. Men
om man gjuter en vanlig betongpelare på pallsprängt
granitberg tillåtes endast 10 à högst 20 kg pr cm2,
och då kontrolleras gärna bergytan före gjutningen
av någon officiell myndighet! Skillnaden i
förfaringssätt är orimlig. Betongpålningen kräver en ingående
undersökning för att metoderna vid utförandet skola
kunna bliva pålitliga utan att kräva orimliga
kostnader.

En stor post i våra byggnadskostnader äro
järnbalkar och fasonjärn av vanlig handelskvalitet. Under
vanliga tider importeras de till övervägande del. Allt
skäl vore därför att spara järn i görlig mån. Man
konstaterar då, att de utländska leverantörerna, i
regel tyskarna, använda högre tillåtna påkänningar
(1 400 kg/cm2) än de svenska normerna (1 200 kg/cm2)
tillåta. Om något borde motsatsen vara fallet eller
också borde man kunna vänta få höra ett på saklig
utredning baserat fullgott skäl från våra
myndigheter, varför samma järnbalk i Tyskland kan tillåtas
bära större last än hos oss. Motsvarande gäller om
nitar och bultar.

Till denna fråga om ett mera rationellt utnyttjande
av järnbalkarna sådana de nu föreligga i handeln,
vilken icke borde vara allt för svåra att lösa, kommer
frågan om eventuell möjlighet att kunna förbättra
dem till ökad bärkraft. Utan synbart gehör har
författaren påpekat, att deras bärkraft är direkt
bestämd av sträckgränsen. För vanliga enspända
balkar sker nedstörtandet sålunda då sträckgränsen
uppnås, järnets brottgräns har härvid intet att betyda.
Genom att före användningen draga balken centriskt
till dess brotthållfasthet med töjning ca 10 % ernår
man omedelbart sträckgränsens höjning till
flytgränsen (= brottgränsen). Härtill kommer sedan
"åldrandet" hos järnet, som ytterligare höjer både
sträckgräns och hållfasthet. Balkens bärkraft vid
nedstörtandet höjes med sträckgränsen eller med ca 50 à 100 %
genom förhandstöjning. Kostnaden för en sådan
töjning rör sig om upp till ca 10 % av järnkostnaden,
om metoden tillämpas i något så när stor omfattning.
Samtidigt vinnes, att de vanligen skeva och krokiga
balkarna bliva raka och korrekta. Om proceduren
till en början begränsades till balkar upp till 24 cm
höjd, sådana de begagnas i vanliga bjälklag, skulle
kostnaden för dragmaskinen bliva överkomlig.

Samma metod ger motsvarande möjlighet vid
ar-meringsjärnen, men där blir kostnaden mindre, ty
järnens mindre dimensioner kräver mindre
dragmaskin. Samtidigt ger användningen av
kvalitetsstål i armeringsjärn en väsentlig höjning i ekonomien
men kräver utredning av förankringsfrågan.

De armerade betongkonstruktionerna beräknas
enligt våra förordningar högst godtyckligt. Om
påkänningarna i järnen gäller vad ovan påpekats om
järnbalkarna: ett i Tyskland valsat armeringsjärn
får, om det stannar i Tyskland, utsättas för större
påkänning, än vi tillåtas använda i Sverige efter dess
import hit. De påkänningar, som tillåtas i betongen
i olika fall, giva säkerhet av högst varierande storlek,

utan att något rimligt sakskäl kan utfunderas härför.
Järnens förankring i betongen är till väsentlig del
ett försummat eller outklarat problem osv.

Om det sålunda vid byggandet finnes otaliga
problem, som väl skulle löna ett utforskande, finnes det
också vid husrivandet frågor av stor ekonomisk
betydelse, som nu vårdslösas eller misshandlas, särskilt
i Stockholm. Äldre byggnader, vilka icke längre
tillfredsställa nybyggenas krav på bekvämlighet,
förlora så småningom i hyresvärde och kunna till sist
bebos av de minsta inkomsttagarna. Om detta sker
under uppsikt, så att inga hälsofarliga bostäder
tolereras, så är metoden bra och den enda, som medger
tillräckligt låga hyror för denna kategori av
inkomsttagare. Hos oss ställde 1930 års utställning
upp som program att bygga nytt för den lägsta
graden av inkomsttagare. Det i och för sig
erkännans-värda men från början orimliga försöket ledde till
konstaterande av omöjligheten för denna grupp att
på egen bekostnad bo i nybyggda hus, hur sparsamt
dessa än byggdes. I stället för den ekonomiskt
riktiga slutsatsen, att gamla hus borde i görlig mån
användas för dem, river man de gamla, fullt
användbara husen och bygger nya med subvention. En
uppenbar kapitalförstöring bedrives härvid i stor
skala, delvis i förening med tvångs-"sanering" av
stadsdelar. Detta har gynnats av statens och
kommunens tomtpolitik, som drivit tomtpriserna abnormt
i höjden och därmed gjort det ekonomiskt att riva
fullt beboeliga hyreshus. Samtidigt har man
försummat att ordna förortskommunikationerna så. att
behövlig ny tomtareal kan tillhandahållas för
nybyggnader. Denna för stadens ekonomi avgörande fråga
om byggande och stadsplanerande på lång sikt skötes
av stat och kommun efter metoder värdiga de
klassiska tomtexploatörerna. Detta skulle icke kunna
fortgå, om hithörande frågor fortlöpande klarlades
genom förutsättningslös utredning.

Här ha framdragits några frågor inom
’byggnads-området. De stora frågorna liksom detaljerna ge
avsevärda möjligheter till förbättringar och ekonomiska
vinster. Så långt författaren kan döma är fallet
detsamma över hela linjen och inom alla fack.

Forskningens omfattning och art.

Forskningsuppgifterna äro Spridda på bred front,
och de kräva arbete på bred front. Det är därför
nödvändigt, att ett avsevärt antal av våra
högskolebildade ingenjörer göras kompetenta att deltaga i
forskningsarbetet. Forskning på enstaka punkter är icke
nog.

Men forskning enbart är heller icke tillräckligt.
Forskningsresultaten måste utnyttjas så att de föras
ut i tillämpning på bred front.

Dessa båda krav på forskning å bred front och
resultatens utnyttjande måste lösas i ett sammanhang
om resultatet skall nås. Vilka vägar finnas? För
dettas bedömande må först lämnas en redogörelse för
den tekniska forskningens olika metoder.

Populärt ställes laboratorieforskningen främst
såsom teknisk forskning. Den innebär samlandet av
empiriska rön samt deras bearbetning och
utnyttjande. Dess betydelse är väl känd. Parallellt med
laboratorieforskningen och delvis i dess fortsättning
förlöper den likaledes välbekanta teoretiska
utredningen. Den baserar sig på matematiska deduktioner

14 mars 1942

115

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free