Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 21 mars 1942 - Studera och probera, av Torsten Lenk - Problemet Sandöraset, av Karl Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
"Svenskt stål före de stora götstålsprocessernas
införande" utkom år 1931. Ett kompletterande arbete
trycktes år 1932. Att redan två år därefter vara
färdig med en bok på 371 sidor om "Valsverk inom
den svenska metallurgiska industrien intill början av
1700-talet" är ett kraftprov som är värt en särskild
honnör.
Vi veta tack vare Carl Sahlin numera mycket mera
än förut om Stora Kopparbergs eller Falu gruva, Sala
silvergruva och andra svenska silverfyndigheter.
Bolidengruvornas upptagande på 1920-talet inspirerade
honom till att publicera skrifter om äldre svenska
guldfyndigheter och utvinningsmetoder, studier, som
fullföljdes med en uppsats om de släta guldringarnas
historia och andra uppsatser om "Föremål av guld
och silver, förfärdigade av metall från svenska
bergverk". Sådana föremål äro icke så få och datera sig
från 1500-talet till våra dagar.
Carl Sahlins fader var färgare i Vollsjö i Skåne.
Detta förklarar den ingående förtrogenhet varmed
vår jubilar rör sig inom denna från bergs- och
brukshanteringen tämligen avlägsna tekniska bransch. Han
har publicerat en mycket värdefull bibliografi över
svensk färgerilitteratur och i "Ett skånskt färgeri vid
början av 1870-talet" rest ett äreminne över icke blott
sina uppväxtårs miljö utan över yrket i dess helhet,
Denna bok blev också ett av de avgörande
incitamenten till skapandet av färgerimuseet i Norrköping.
Om Carl Sahlins vittomfattande intressen talar hans
biologiska studier, publikationer om Karl XI:s vita
ekorre, de sista björnarna i Tiveden, de röda
näckrosorna och "Bergs-Zoologiskt hvarjehanda". Han
har också sträckt sitt intresses känselspröt vida
utöver Sveriges gränser, huvudsakligen till ämnen
rörande bergshantering och järnindustri. Hans inlägg
i dagsaktuella frågor äro tungt vägande och många.
Ovanstående är blott en axplockning ur den
Sahlin-ska hyllningsskriftens rika material. Det lönar sig
att gå till källan. Man får väl utgå från, att
personer, som äro intresserade av bergsvetenskap och
hyllningsskriftens föremål, två intressen, som torde
eller borde vara oupplösligt förenade, redan äro
ägare till denna värdefulla bok. Men det finnes
kanske andra, som ännu icke fångats i denna
trollcirkel, och för dem hoppas anmälaren, att dessa
rader skola tjäna som en fingervisning.
Hyllningsskriften till Carl Sahlin är uttryck för vördnad och
uppskattning av en betydande person och av ett på
positiva mål inriktat, med stor framgång uträttat
livsverk, innan detta nått sin avslutning. Den är
också en innehållsrik, lättillgänglig och mycket
nyttig studiehandbok till vetenskapen om det svenska
järnets och metallutvinningens historia och är som
sådan i mycket hög grad värd en närmare bekantskap.
Torsten Lenk.
Problemet Sandöraset.
I sitt inlägg i nr 9 av Teknisk tidskrift 1942 i fråga
om Sandöraset gör professor Forssell så många
vilseledande uttalanden och t. o. m. rena felaktigheter, att
jag ej anser lämpligt att upptaga tidskriftens utrymme
med att bemöta dem alla.
Bland vittnesmålen upptager han t. e. endast ett till
behandling och då det enda (nr 10), i vilket alldeles
påtagligt en felaktig observation anföres. Detta
vittnesmål är därför i sin helhet tvivelaktigt. I övrigt gå icke
vittnesmålen isär, som prof. Forssell säger, utan äro alla
ovanligt samstämmiga. Man kan skilja på två grupper
vittnen nämligen dels de, som sannolikt fått sin
uppmärksamhet fästad på raset först genom bullret och
därför endast observerat rasets senare del, själva
nedstörtandet, och dels de vittnen, som redan förut haft sin
uppmärksamhet riktad på bågen och därför observerat
hela förloppet, dvs. först den uppåtgående rörelsen hos
hjässan och sedan själva nedstörtandet. Dessas
vittnesmål giva en ovanligt klar bild av händelseförloppet.
Vittnet 10 är det enda av de nämnda, som säger sig
hava märkt en "skälvning" eller ett jordskalv före raset,
men som ovan anförts är hela detta vittnesmål tämligen
tvivelaktigt. Ett annat vittne, nämligen en telefonvakt,
säger sig hava observerat ett jordskalv, men huru stor
hänsyn man bör taga till detta vittnet vid sidan av dem,
som bestämt säga sig icke hava observerat något dylikt,
vill jag lämna därhän.
Emellertid torde den åsikten numera vara allmän, att
det är i hög grad osannolikt, att något jordskalv
förekommit.
Att nu ånyo taga upp hela frågan om formeln — =
öi
= -i- -f -i- + ~ är enligt min mening olämpligt. Jag har
O jr h, (jr
redan förut framhållit, att formeln är riktig för en
massiv kropp av ett homogent material, som i alla
riktningar följer Hookes lag. Den gäller sålunda endast
sålänge såväl öi som on ligga under
proportionalitetsgrän-sen och med större eller mindre approximation för
spänningar upp till närheten av flytgränsen (stukgränsen),
dvs. för oi och an mindre än 200 à 300 kg/cm2. Härav
framgår, att man alltid kan försumma —och nästan all-
E
tid Beträffande elasticitetsmodulen såväl i a, som
Cr
-i kunna även andra synpunkter anföras. Jämför bland
E
annat sid. 224, 225, 246 i min hållfasthetslära.
Vill man icke inse skillnaden i deformation hos en
hopspikad skiva, dvs. enligt fig. 3 a, sid. 80, T. T., och
en massiv kropp, lönar det sig icke att diskutera vidare.
Har man emellertid skaffat sig ett värde å oi, som skall
utgöra ett maximivärde å den spänning skivan kan tåla
utan knäckning, borde det även för prof. Forssell vara
självklart, att man ej har rätt att öka o i med nägot till-
lägg O it plankan-
Hurudant är sedan "beviset"? Han tar två system,
nämligen dels en skiva med en viss area A och den
enligt hans teori beräknade maximispänningen oi, dvs. en
kraft i= oi • A, samt dels en serie plankor med lika stor
sammanlagd area A och knäckningsspänningen hos den
enkla plankan Ojrp,ankan dvs. en kraft Pn = ö.TPiankan • A.
Det dubbla systemet bär sålunda lasten Pi +
Sedan trollar han så att et t av systemen, dvs. skivan
med arean A, skall "bära lik-a mycket som de tänkta två
systemen med arean 2 A.
Detta är ju fullkomligt orimligt. Som motivering
anför han, att de två systemen "exakt följas åt vid sina
deformationer". Denna motivering är även fullständigt
felaktig. Även om man skulle kunna tänka sig, att den
mycket styva skivan skulle av spänningen oi få samma
utböjning (/) som de veka plankorna av spänningen
öjtpiankan, så äro dessa spänningar så olika stora enligt
hans egna beräkningar, att de giva helt olika
sammantryckningar åt de båda systemen. Skiva och strävor i
den tänkta dubbelkonstruktionen kunna därför icke
122
14 mars 1942 122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
