- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
128

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 ½. 23 mars 1942 Tekniska krisproblem - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

mängder av olika metaller såsom kisel, mangan,
krom, nickel, volfram, molybden, vanadin och kobolt.
Genom olika kombinationer har man så kommit fram
till en mångfald ståltyper med olika egenskaper,
speciellt lämpade för olika ändamål.

Användningen av legerade stål har undan för
undan medfört genomgripande förändringar i
maskinkonstruktionerna ävensom i metoderna för
formgivning och maskinbearbetning av olika förekommande
material, och det är numera en nödvändig
livsbetingelse för verkstadsindustrien att ha tillgång till
stål med de egenskaper och den prestationsförmåga,
som svara mot teknikens nuvarande ståndpunkt.

Emellertid kunna icke de svenska industrierna
under nu rådande förhållanden räkna med att längre
erhålla just de legerade stål, som de varit vana vid.
Orsaken härtill är ju helt enkelt den, att flertalet
legeringsämnen icke alls eller endast i otillräcklig
omfattning erhållas inom landet. Därför måste på
många områden nya stål utexperimenteras, och det
är järnindustriens och de metallurgiska fackmännens
uppgift att se till, att de nya stålen bliva fullvärdiga
ersättningsstål och icke mindervärdiga surrogat. För
att härvid nå ett gott resultat måste ett intimt och
förtroendefullt samarbete råda mellan ståltillverkare
och stålförbrukare.

Som bekant ha vi f. n. en viss järnbrist inom
landet och som speciellt gör sig gällande på
handelsjärn, men den svenska järnindustrien är i ovanligt
hög grad inställd på tillverkning av kvalitetsstål, och
svårigheterna att få legerade stål ha hittills ej varit
orsakade av brist på järn.

Innan jag går in på de olika stålen, skall jag i
korthet beröra vårt försörjningsläge för de för
stål-tillverkaren erforderliga legeringsmetallerna.

Då ha vi först nickel, som ingår med en halt av
1—5 % i de flesta här i landet tidigare använda
legerade konstruktionsstålen, såväl seghärdnings- som
sätthärdningsstål, samt i avsevärt högre halter i
många rostfria, syrafasta och eldhärdiga
stålkvaliteter. Sedan april 1940 är importen av nickel så
gott som stoppad. Tidigare har nickelmalm brutits
inom landet, men den totala nickelkvantitet, som över
huvud taget framställts, är icke större än den
nuvarande årsförbrukningen. Emellertid räknar man
med att under året få igång en viss produktion inom
landet, men de kvantiteter, som det här blir fråga
om, kunna endast i ringa mån bidraga till vår
försörjning.

Volfram, som bl. a. utgör en viktig
legeringsbeståndsdel i våra verktygsstål, framställes numera
inom landet, och de kvantiteter, som man därvid
erhåller, motsvara ungefär landets eget behov av
vol-frammetall, sedan restriktioner beträffande
användningen av verktygsstål införts. Volframlegerat stål
utgör emellertid ett synnerligen värdefullt
kompensationsobjekt vid handeln med utlandet, då det
gäller att få in för landet synnerligen viktiga varor,
vilket även medför, att inom landet största möjliga
sparsamhet måste iakttagas med volfram.

För molybden, som vi importera från Norge, är
försörjningsläget långt ifrån tillfredsställande. På
grund av leveranssvårigheter kunna vi icke emotse
de kvantiteter, som vi tidigare räknat med, vilket
medfört omfattande besparingsåtgärder beträffande
användningen av molybden såsom legeringsämne.

Genom Rysslands deltagande i kriget har vårt
försörjningsläge för krom och mangan helt förändrats.
Tidigare kunde vi erhålla krom- och manganmalm
därifrån, men numera äro vi avstängda från all
import därav och inom landet finnas vad mangan
beträffar endast några mindre fyndigheter. Dessa äro
nu föremål för brytning, men större delen av
malmerna lämpa sig endast för framställning av
kisel-manganjärn, vilket blott i begränsad utsträckning
kan komma till användning vid ståltillverkningen.
Mangan användes delvis såsom legeringsämne i
legerade stål, men de största kvantiteterna åtgå som
tillsatsmedel vid framställning av vanligt järn och stål.
För att spara mangan har ett energiskt
forskningsarbete bedrivits inom Jernkontoret och detta har
särskilt inriktats på att uppnå högre manganutbyte vid
själva stålframställningen ävensom att söka
nedbringa manganhalterna vid olika fordringar på stålet.

Beträffande krom äro vi för närvarande hänvisade
till i landet befintliga lager, och man torde ha att
räkna med inskränkning i användandet av främst
höglegerade kromstål, såvida icke möjligheterna för
import bliva bättre.

För vanadin och kobolt slutligen är läget bättre,
då en produktion av dessa legeringsmetaller väntas
komma igång inom landet, sannolikt i tillräckliga
mängder för vårt nuvarande behov.

Det är givet, att man inom Industrikommissionen
har följt läget på legeringsmarknaden med stort
intresse. Sålunda övervägde man inom kommissionen
redan hösten 1940 ett statsbeslag på bl. a. nickel och
volfram. Man insåg emellertid vilka stora
svårigheter en dylik åtgärd skulle medföra, och man beslöt
därför att på frivillig väg söka åstadkomma en
begränsning av förbrukningen av legeringsmetaller.
Sedan järnverken förklarat sig villiga att lojalt följa
de anvisningar, som skulle komma att göras,
uppdrog Industrikommissionen åt Jernkontoret att
vidtaga nödvändiga besparingsåtgärder. Inom
Jernkontoret upprättades då legeringsavdelningen, vilken
i samråd med Industrikommissionen har utfärdat
särskilda bestämmelser angående användningen av vissa
legerade stål och vilken samtidigt har varit centrum
för de forskningar, som bedrivas för att få fram
fullgoda ersättningsmaterial på olika områden.

Konstruktionsstål.

Redan vid krigsutbrottet 1939 igångsattes
forskningsarbeten beträffande nya konstruktionsstål, och
dessa arbeten ledde till, att man i oktober 1940
kunde framlägga förslag till nya seghärdnings- och
sätthärdningsstål, huvudsakligen på basis av krom,
mangan och molybden. Dessa stål betecknades med
Hl, H2 och H 3, resp. SI och S 2 och infördes i
marknaden av de olika järnverken. Emellertid stod
det klart redan förra sommaren, att man med hänsyn
till de osäkra importmöjligheterna måste frångå
molybden såsom legeringsmetall i dessa stål, och i
september fastställdes analyserna för de stål, som vi nu
ha att tillgå.

Vid uppläggandet av försöken och införandet av
de nya konstruktionsstålen har man haft god ledning
av de erfarenheter, som tidigare vunnits i andra
länder, särskilt i Tyskland, vars försörjningsläge i stort
sett sammanfaller med vår eget. I Tyskland ersatte
man redan för flera år sedan för de flesta ändamål

128

14 mars 1942 128

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free