Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 11 april 1942 - Problemet Sandöraset, av Carl Forssell, Erik Nelander, Justus Osterman och Ivar Häggbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
träder under gjutningen, så rasar ställningen, även
om den är nyspikad och utan hoptorkning av planken.
Denna del av frågan törs varken de båda
tjänstemännen eller deras kamrater gå in på. De slå
energiskt ifrån sig: vindstilla rådde, låt oss ej tala om
vindtryck. De kalla detta: "spekulationer rörande
inverkan av vindbelastningen på ställningen". Men
kravet på utredning av denna katastrof omfattar med
nödvändighet även frågan hur gällande
säkerhetsföreskrifter iakttagits! Någon sorts fridlysning mot
vind fanns ej under gjutningen.
Samma anda talar ur de båda tjänstemännens
yttrande om min utredning: "att det ringa antalet
utförda prov och den stora spridningen av
provningsresultaten inom det aktuella området icke medgiver
att några säkra slutsatser dragas enbart av dessa
försök". De synas förbise, att stor spridning av
hållfasthetssiffrorna är ofrånkomlig vid
träkonstruktioner. Denna stora spridning ökar risken, med andra
ord, det är icke uteslutet, att hållfastheten hos de
spikade konstruktionerna i ställningen var sämre än
försöksresultaten. Ser man frågan ur synpunkt av
att finna rimlig förklaring till raset, så är det denna
risk som bör beaktas. Den "säkra" slutsatsen borde
för de båda tjänstemännen t. e. vara, att man bör
förutsätta vindtryck samtidigt med betonglasten och
därvid använda hög säkerhetskoefficient.
Av ovanstående bevis för att tangenten till
rörelsekurvan bestämmer knäckningslasten, framgår även
att summa utböjning av den spikade balken bestäms
av sekanten till rörelsekurvan. Sidoutböjningen hos
ställningen vid vindtryck bestämdes av lasten per
spik och därav uppkommande rörelse mellan
plankorna, A, samt därtill av planktjocklek, a, och
spännvidd, L. Om A råder på sträckan dL och symmetri
L
2
fA
råder kring mitten, blir sidoutböjningen r= — ■ dL.
o
Vid vindtryck om 100 kg/m2 förekom enligt
ställningsberäkningarna i undre träbågen last per spik
ca 300 kg med A ca 1-30 mm å 40 % av längden och
ca 250 kg med A ca OJßä mm å 60 %. Därvid har
A bestämts ur de försök som utan särskild torkning
av planken utförts före ställningsbygget, och som
rimligen bör ha använts vid beräkning och
kontrollräkning. För plank 52 mm och spann ca 250 m
ger detta sidoutböjning (enbart av rörelsen mellan
plankorna) 125 m • 0,40 + -125 m • 0,60 =
Du Ou
r= 2,20 m. Då har knäckningsfenomenen ej medräknats.
Civilingenjörerna Nelander och Österman gå förbi
mitt påpekande, att hålkanttrycket mellan spik och trä
var principiellt felberäknat sex gånger för lågt, med
ty åtföljande resultat, med frasen att det innebär
"mot gängse metoder stridande beräkningssätt".
Dessa "gängse metoder" stå i strid mot de
fundamentala järn vikts villkoren. När det gäller att
förklara orsaken till raset äro jämnviktsvillkoren
avgörande och icke vilka fel som "gängse" tolereras i
Kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då de
överhuvud taget som tjänstemän i det verk, som haft
kontrollen om hand, uppträda och yttra sig i saken,
kunna de icke få skenet av saklig opartiskhet, såvida
180
de icke direkt och utan omsvep erkänna begångna
fel och ej blott tiga inför vad de ej se sig i stånd att
förneka, Detta krav är ofrånkomligt. För att
underlätta sakens klargörande får jag därför uppfordra
civilingenjörerna Nelander och Österman att var för
sig eller båda i förening förklara sig inse följande:
Hålkanttrycket mellan spik och trä är i
ställningsberäkningen principiellt felberäknat. Enligt vanlig
rätlinig" påkänningsfördelning blir påkänningen sex
gånger större än som angives i
ställningsberäkningen.
Till generaldirektör Bolinder i Kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skrev jag den 1 okt. 1940
som svar å förfrågan om min önskan var att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skulle på grundval av mitt
till styrelsen översända manus upptaga till
behandling min förklaring av orsaken till Sandöraset: "att
min uppsats förelåg i korrektur, med justering i
vissa delar av manus, samt att T. T. säkerligen
översände ett avdrag därav, om K. stn så önskade",
samt tillade: "Jag påpekade ovanstående, därför att
T. T. fortfarande dröjer med att publicera min
uppsats i väntan på K. stn:s utlåtande och att jag funnit,
att det vore bättre, om den publicerades, så att
K. stn haft skäl att beakta dess synpunkter." Min
åsikt i saken nu liksom då är att det uppenbarligen
skulle varit K. stn:s skyldighet att med eller mot
min önskan upptaga saken till behandling. Det hade
varit av intresse att se, om K. stn har eller haft
annan åsikt i dessa beräkningsfrågor än de ovan
analyserade, som framlagts av dess tjänstemän.
Civilingenjör Häggboms inlaga i h. 13, Väg- och
vattenbyggnadskonst av den 28 mars innehåller i sin
inledning diverse oriktiga påståenden angående
betydelsen för min förklaring av raset av rörelsen i
stöt-fogarna liksom även angående den insats en av
bolagets ingenjörer skulle gjort beträffande teoriens
förbättring. Den senare gjorde en anmärkning mot att
jag i den till bolaget lämnade beräkningen använt ett
medelvärde för rörelsekurvan mellan plankorna.
Detta medelvärde hade jag bestämt ur den grafiska
kurvan. För att avlägsna varje anledning till
erinran behandlade jag därför i detalj samtliga
observationer såväl i tabellform som grafiskt, som framgår
av sid. 357, år 1941. Från början använde jag endast
ett medelvärde, enär försökens beskaffenhet syntes
mig göra detta berättigat. Beträffande de olika
punkterna anföres.
Punkter 1—3. Jag hänvisar till mitt svar ovan till
de båda tjänstemännen angående avlastningskurvans
betydelselöshet för knäckningsberäkningen.
Stötfo-garnas inverkan använde jag att beräkna undre värdet
å bärkraften. Den bör således beräknas för 1 mm fog,
ej för av Häggbom förutsatt 0,25 mm. De av mig
utförda och publicerade försöken ha medgett
beräkningens precisa genomförande. Detta har skett (se
T. T. 31 jan. 1942) under förutsättning att plankorna
i bågen voro oskarvade och sålunda saknade
stöt-fogar. Hur dessa än voro utförda, hava de dock
försvagat ställningen, varför dess bärkraft i min
slutliga undersökning beräknats för hög. Detta borde
tillfredsställa vederbörande.
Punkt 4. Hur än civilingenjör Häggbom vrider
och vänder på frågan om skärpåkänningarnas
fördelning, kan han ej komma ifrån att fi > l,o i
11 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
