- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
181

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 11 april 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

uttrycket å r01= fi • Tm„dium. Därmed är frågan
avgjord. Jag finner att för ß1,33 uppstår brottrisk
vid en mjuk sidoavvikelse i en längsgående fog
mellan bågplankorna om 1 cm per 18 à 14 m. Är ß — 1.2
kräves i stället sidoavvikelsen 1J2 cm, vilken även
den är rimlig. Att total frånvaro av spikning skulle
ge ,m = ±0 är en dålig tröst för civilingenjör
Häggbom, ty det ger också G — ± 0. Dylikt inlägg från
civilingenjör Häggbom är ett klumpigt gyckel i en
mycket allvarlig sak.

Genom en lång utredning söker civilingenjör
Häggbom ådagalägga, att bågplanken i ställningen under
de ca 6 månader, som förflöto från hopspikandet till
raset, icke torkat så mycket, att risk skulle uppstå.
Sannolikt är emellertid träets varierande fuktighet
en mera komplicerad sak än civilingenjör Häggbom
synes tro. Enligt specialister på skogsteknologi lärer
t. e. en sjunken stock på vårsidan suga till sig mera
vatten för att på nytt avgiva detta längre fram
under året. Allt för ensidiga kalkyler kunna därför
vara farliga. Vidare glömmer civilingenjör
Häggbom, att de spikförband, som provades före
ställningens utförande utan att de veterligen
underkastades någon särskild torkning, dock visade så stora
rörelser mellan plankorna, att instörtandet kan
förklaras därav, även då vindstilla rådde under
gjutningen. Vidare borde civilingenjör Häggbom vända
på problemställningen och fråga sig, om någon skulle
med kallt blod kunna taga på sig ansvaret, att på
basis av de framlagda fuktighetskalkylerna utföra
en spikad träkonstruktion av föreliggande art, om
man hade anledning att tro att den löpte påtaglig
risk att störta, så vitt den efter sex månader (om
också blott vid sitt hjässparti) hade torkat så mycket,
att bågplankorna ej längre voro pressade mot
varandra, utan hade mycket smala springor mellan sig.
I övrigt hänvisar jag till svaren ovan. Dock må
särskilt påpekas, att mina uppgifter om vädrets
beskaffenhet vid och under gjutningen äro hämtade ur
professor Rubins utredning.

I ställningsberäkningarna har för hålkanttryck spik
till trä, på sätt som jag återgivit sid. 49, 1942,
använts den i statens normer 1938 för
ställningsbyggnader av trä angivna tillåtna tryckpåkänningen vid
exceptionellt belastningsfall, 75 kg per cm2 (eller,
med mindre än 3 % avvikelse, 77 kg per cm2), men
beräkningsmetoden är som där visas felaktig, så att
jämviktsvillkoren kräva ett hålkanttryck sex gånger
så stort. Nu anger civilingenjör Häggbom, att han
"redovisat" hålkanttrycket på samma sätt som vid
nitar. Intet kan vara mera felaktigt. Vid nitar har
man efter många försök funnit, att vid ett 1-skärs
förband ett visst värde å P : (d • &), (däri P —
av-skärningskraften i niten, d nitdiam. och
plåttjocklek) ger brott. Sedan tillåter man en viss bråkdel
(t. e. 1 :3 à 1 :5) av detta värde. I detta fall har
man utan ett enda försök med i ställningen mot
spiken uppträdande lasttyp räknat sig till bärkraften
av tillåtna trycket i träet, och då räknat fel sex
gånger. På det sättet fick man en tillåten last per
spik och skär om 328 kg. Mina försök (fig. sid. 47
och tabell) visa att (vid ca 15 % fukt) brottlasten, då
springa finns mellan plankorna, är mindre än detta
värde och är ca 250 à 300 kg. Enligt Stoy bör man
ha 3-faldig säkerhet, varav tillåtna lasten 85 à 100 kg
pr spik. Detta är 26 à 30 % av de 328 kg pr spik

som tillåtits. Detta stämmer med mitt påpekande att
tryckets partiella karaktär tillåter en höjning från 75
till 120 av tillåten kantpåkänning vilket ger ca 75 kg
pr spik. Analogt med nitberäkningens metoder borde
civilingenjör Häggbom således ha "redovisat" ett
hålkanttryck av ca 20 à 25 kg pr cm2 och icke 77
kg pr cm2. Hade detta iakttagits, skulle raset icke
inträffat.

I inläggen från de fyra herrarna ovan eller från
den Kungl, kommissionen liksom från Kungl,
väg-och vattenbyggnadsstyrelsen har knappast avspeglat
sig känslan av oavvislig skyldighet för svensk
ingenjörskonst att till full klarhet utreda katastrofen vid
Sandö. Att ett sådant klarläggande icke är
eftersträvat av den, som därvid skulle finnas vållande,
är sannolikt. Att de agerande genom invektiver,
smädelser och liknande söka misstänkliggöra den
som framlagt saklig utredning och därvid presterat
den enda hitintills framkomna förklaringen till raset
och att de samtidigt söka tiga ihjäl de avgörande
felen, är kanske begripligt, men förmodligen icke
särskilt förtroendeingivande.

I en särskild artikel har professor Granholm
skildrat försök över initial böjpåkänning i trä kombinerad
med normaltryck. Försöket anges motsvara
förhållandena i Sandöbron. Detta är emellertid knappast
riktigt. Granholm påvisar själv, att i hans försök
flytgränsen hos träet ger utjämning av
påkänningarna. Excentriciteten i respektive hoplimmade delar
försvann, då flytgränsen inträdde. Vid plankor,
bockade på sätt som förelåg i Sandöställningen, ökas
däremot excentriciteten med ökad last. Granholms
försök ger därför icke upplysning om denna detalj i
Sandöbron och ger icke anledning att i en sådan
konstruktion försumma initialpåkänningen. För frågan
om rasets orsak har denna detalj med all sannolikhet
intet intresse, men den har allmän konstruktiv
betydelse. Carl Forssell.

Professor Forssells ovan gjorda uttalande har
underställts ingenjörerna Melander, Österman och
Häggbom, som anhållit om införande av efterföljande
genmälen. Red.

Inledningsvis är det påkallat att rätta till ett av F.
begånget misstag. Våra inlägg i denna fråga äro icke
gjorda av oss i egenskap av tjänstemän hos Kungl,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därtill sakna vi
varje bemyndigande av styrelsen. Vi hava skrivit i
egenskap av för saken intresserade ingenjörer och
enskilda medlemmar av Svenska teknologföreningen,
vilket förhållande vi trodde oss till fullo hava
klargjort i och med att vi använt våra yrkestitlar,
civilingenjörer, och icke våra tjänstetitlar samt därjämte
beteckningen LSTF i samband med våra namn. Vad
F. nu skriver om tjänstemän i Kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen är därför förfelat.

Härefter kunna vi till en början konstatera, att F.
beträffande den allmänna delen av vårt tidigare
beriktigande (TT vv 28/3 h 13) endast på en punkt sökt
komma med någon invändning. Det föreligger
därför all anledning anse, att F. i övriga stycken av
denna del nu insett det felaktiga i sina tidigare
påståenden, vid vilket förhållande diskussionen i dessa
stycken kan anses avslutad.

Det stycke, vari invändning rests av F., gäller brev-

11 april 1942

181

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free