Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 9 maj 1942 - Jean Perrin †, av Carl Benedicks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Jean Perrin †.
* Lille 30 sept. 1870, † New York april 1942.
Några ord om hans vetenskapliga gärning.
1) Hittore visade 1869 att då elektrisk
urladdning går genom en förtunnad gas, katoden utsänder
vissa strålar, som utlösa färgrik fluorescens på de
glasväggar som därav träffas, och som avböjas av
en magnet.
Omkring 1885 uttalade Crookes förmodan att
dessa katodstrålar utgöras av materiella partiklar,
vilkas negativa laddning kommer dem att bortstötas
från katoden och därigenom antaga utomordentligt
hög hastighet. Andra fysiker däremot antogo att
katodstrålarna utgjordes av etervibrationer —
måhända longitudinala. Sålunda förelåg, liksom
tidigare för ljuset, en osäkerhet, huruvida man hade att
göra med en emission eller undulation.
Crookes lyckades icke experimentellt påvisa den
elektriska laddning, som han antagit.
Hertz — den stora auktoriteten på elektrisk
strålning — sökte å sin sida ådagalägga de elektriska
och magnetiska egenskaper som borde tillkomma
katodstrålarna, om de voro elektriskt laddade. Han
misslyckades häri. och accepterade helt
undulations-uppfattningen, sedan han upptäckt att katodstrålarna
kunna utan vidare gå igenom tunna hinnor — något
som föreföll honom uteslutet för emitterade partiklar.
Hertz’ undersökningar fullföljdes av Lenard, som
uppvisade, att strålarna kunna fås att lämna
urladdningsröret, om detta besitter ett helt tunt fönster
av metall eller glas, tillräckligt tjockt för att
motstå atmosfärstrycket. Detta innebär, att
katodstrålarna genomgå en hinna som icke genomsläpper
luftens molekyler. Sålunda ansåg sig Lenard ha bevisat,
att emissionsteorien var oantaglig, och hans
uppfattning blev någon tid allmänt accepterad (1894).
Emellertid beskrev en helt ung man — som då ej
avlagt någon akademisk examen — vid namn Jean
Perrin följande försöksanordning. I ett rör där
katodstrålar kunna alstras förefinnes som anod en
jordad, sluten metallcylinder A, försedd med ett litet
fönster a. genom vilket katodstrålningen kan
inkomma i cylinderns inre. Här förefinnes en mindre
cylinder B, som har ett litet fönster b och som är för-
bunden med ett guldbladselektroskop. Cylindern A
avskärmar fullständigt från B all inverkan av yttre
laddningar. Om däremot en smal katodstråle får
intränga genom fönstren a och b till det inre av B, visar
det sig att elektroskopet omedelbart antar negativ
laddning. Detta sker även om a är täckt med en
tunn aluminiumfolie, men laddningsverkan uteblir
genast, om katodstråleknippet genom en magnet
avlänkas, så att det icke faller på fönstret a.
Detta synnerligen eleganta försök — gjort med en
Faraday’s experimentalkonst — presterade det
slutgiltiga beviset för att katodstrålarna utgöra en
emission av negativt laddade partiklar. Det
uppmärksammades omedelbart av lörd Kelvin och Henri
Poincaré, repeterades av Lenard, Wien och J. J.
Thomson och utgör alltjämt ett elektricitetslärans
fundament, på vilket en omfattande utveckling
byggts.
2) Väl hemmastadd med vakuumrör repeterade
Perrin 1896 Röntgens just publicerade försök, och
bevisade riktigheten av dennes förmodande att
röntgenstrålarna alstras på de ställen av väggarna som
träffas av katodstrålningen. Samtidigt med J. J.
Thomson och Rutherford visade Perrin, att
röntgenstrålar som genomgå gas, där alstra lika stora
mängder av positiva och negativa laddningar.
3) Ett omnämnande förtjänar en av Perrin 1903
gjord framställning av den teoretiska fysikaliska
kemin, "Les principes", där klarhet och elegans
framträda på ett för denne fransman karakteristiskt sätt.
Åt termodynamikens andra huvudsats ger han det
afo-ristiskt korta uttrycket: Ett isolerat system
återvänder aldrig till ett tidigare tillstånd.
4) Förhållandena i elektriska dubbelskikt,
elektrisk osmos, kontaktelektricering, kolloida
lösningars stabilitet sysselsatte Perrin 1904 och 1905. I den
nyskapade Journal de Chimie physique (Genève) gav
han en ypperlig framställning av kolloidkemiens
betydelse för fysikalisk kemi, biologi och geologi.
Sålunda klargjorde han hurusom deltabildningen beror
på att flodvattnets negativt laddade silikatpartiklar,
stabila i sötvatten, urladdas och koagulera då de
komma i beröring med havsvattnets Mg- och
Ca-joner.
5) Den Perrins stora insats som gäller den
brownska rörelsen och atomernas realitet är hos oss alltför
bekant för att här behöva närmare relateras.
(Nobelpris 1926.) Hans utredningar rörande
sedimenta-tionsjämvikten — partiklarna i en kolloidal
dispersion antaga på grund av tyngdens inflytande en
fördelning i smått, alldeles likartad den fördelning som
atmosfären besitter på grund av tyngdkraften — ha
ju på ett beundransvärt sätt vidareförts av The
Svedberg liksom av S. Odén och A. Westgren.
Genom sina observationer av den brownska rörelsen
i gummigutta- och mastixemulsioner härledde Perrin
1908—11 ett pionjärvärde på det loschmidtska
talet (antalet molekyler per grammolekyl), som var
(60—75) • 1023. Efter ingående studium av
koncentrationsändringarna i guldhydrosol kom Westgren
1918 till värdet (60,9 ± 3,0) • 1023.
6) Utomordentligt vackra äro de undersökningar
Perrin utfört eller föranlett beträffande
monomole-kulära hinnor och "bladiga" vätskehinnor. Han
uppvisade t. e., i anslutning till arbeten av André
Marcelin, att vid ytterligt låg koncentration av
230
16 maj 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
