- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
253

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 23 maj 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

ställe. Praxis har blivit, att lärarna opåtalt kunna
ändra sina program samt läro- och timplaner, intill
att tidvis helt lägga ned sin undervisning utan att
underrätta någon annan än de programenliga
åhörarna, och dessa underkasta sig i regel gärna dylika
privatukaser från läraren, såvitt undervisningen
minskas. Styrelsens och rektors övervakning har
visat sig vara ett tomt ord. I regel veta de icke vad
som händer och sker.

De enda som äro underrättade om vad som sker
inom högskolans undervisning äro de studerande, och
de betraktas med förkärlek såsom icke vittnesgilla.
Då deras uppfattning, så långt jag kan bedöma, som
regel visat sig riktig, där den varit möjlig att kontrollera,
svnes det mig vara anledning, att den noga beaktas.

Vid bedömande av undervisningens beskaffenhet
och möjlighet att genomföra någon ändring gäller, att
under en professors tjänstetid äro förhållandena inom
ämnet fastlåsta på gott eller ont. Ett antal anslag
för professors överförande på indragningsstat vore
förmodligen enda möjligheten till ingripande i denna
del. Anordningen vore motiverad vid våra tekniska
högskolor (och vid andra fackhögskolor), ty ett ämnes
förfall vid tekniska högskolan har visat sig hastigt
kunna vålla påtagligt avbräck för industri eller
teknik inom dess fackområde — och tvärs om.

Om ingripande till nämnvärd inverkan på en
professors undervisning knappast är möjlig, skulle dock
vissa åtgärder kunna vidtagas för att i någon mån
rätta till förhållandet. Sålunda regleras formellt
anslagen till samlingar och laborationer för varje år.
Detta borde giva möjlighet att minska detta anslag
för en professor, som notoriskt överger eller
underlåter att syssla med sin vetenskap, vilket bl. a. kan
ta sig uttryck i frånvaro av examensarbetare inom
ämnet. Praxis är emellertid, att lärarekollegium och
styrelse icke tar dylik hänsyn utan ger lika eller nära
lika anslag åt den, som på allvar söker bedriva
forskning och har talrika examensarbetare, som åt
den, som inrättar sig på rakt motsatt sätt. Försök
från en lärares sida att uppfostra de studerande till
intresse för forskning bestraffas sålunda med
bekymmer och besvär att få medlen att räcka till, medan den
som negligerar denna sin uppgift kan i lugn tillse, att
intill tvenne års anslag ligga som överskott i kassan.

Ytterligare understrykes likgiltigheten för dessa
betydelsefulla frågor genom att som regel utan
undantag förordna en pensionerad professor som vikarie i
eget ämne, även om undervisning och forskning inom
ämnet under hans tid fått förfalla. Ju påtagligare
förfallet har varit, ju större sannolikhet föreligger,
att ingen kompetent sökande uppträder till
professuren, och ju längre tid får den avgångne professorn
fortfara att mot full lön som t. f. sköta sin professur.
Argumentet för en avgången professors förordnande
som vikarie är standardiserat till påståendet, att
ingen annan står att få. Här förväxlas orsak och
verkan. Det är just därför att en avgående professor
och hans i saken bestämmande kolleger betrakta det
som ett privilegium att efter avgången som vikarie
få fortsätta med full lön, som ingen vill utsätta sig
för obehaget att mot ett magert vikariearvode taga
på sig både mycket arbete och oviljan över att den
avgångne professorn berövas sin påräknade extra
förtjänst. I en så oviss sak som en
professorskonkurrens kan en sådan tyst ovilja bli avgörande.

Kravet borde vara, att en professor skall definitivt
avgå vid inträdd pensionsålder. Finns ingen
kompetent vikarie att tillgå, beror det med all
sannolikhet på den avgångnes otillräckliga förmåga
och ökar endast det berättigade i kravet på hans
omedelbara avgång. Skulle i ett eller annat fall en
inkompetent kraft bli vikarie, är den olägenheten
mindre än att alla professorer efter pensioneringen
gå kvar i åratal som vikarier. Teoretiskt kan
invändas, att det kan vara en vinst, om en dugande
professor fortsätter sitt arbete så länge som möjligt.
Hans duglighet bör emellertid framför allt ha visat
sig i urval och uppfostran av efterföljare, som då
snarast böra få träda till och taga på sig ansvaret.
Det är dessutom påfallande, att om en professur
ny-inrättas eller om en professor vill taga tjänstledighet
eller dör, finns det alltid möjlighet att ordna med
vikarie. Det är endast, då en professor pensioneras
och man borde haft anledning att i god tid ordna med
vikariatet, som det är omöjligt att få någon annan
än den pensionerade professorn. Tio professurer vid
tekniska högskolan äro nu antingen på vakans eller
har professorn nått pensionsåldern eller är
tjänstledig i en eller annan form. Utomstående vikarier ha
kunnat anskaffas för de sju, där ingen professor
fanns som passerat pensionsåldern, men icke för de
tre, där denne ville ha sin extra tjänst.

Speciallärare.

Den likgiltighet inför undervisningens krav, som
visar sig i regelmässigt fortsatt förordnande av
pensionerade professorer, gör sig än mera märkbar vid
långvariga professorsförordnanden och vid
speciallärarebefattningar. I dessa fall möter icke hinder
att ganska snart avlägsna den som befunnits
inkompetent. Trots detta finns det veterligen icke
exempel på att så skett. Tvärtom har i vissa fall
direkt inkompetensförklaring genom sakkunniga eller
av Kungl. maj:t följts av mycket långvariga
förordnanden. Detta även sedan de studerande inlämnat
klagoskrivelser över undervisningens beskaffenhet.

En ganska stor del av undervisningen meddelas av
speciallärare. De hava betalt efter antal
undervisningstimmar, och man kan således ej vänta, att de
skola — på det sätt som skall krävas av
professorerna — bedriva sin vetenskaps utveckling. Trots detta
prestera många speciallärare ett framgångsrikt arbete
både inom undervisning och forskning. Å andra
sidan är det ofta svårt att få kompetenta sökande
till dessa befattningar, och man måste mången gång
godtaga meriter av synnerligen tveksamt slag. Många
speciallärarebefattningar omfatta samma
ämnesområde som en eller flera professurer. Där märker man
mer än väl följderna, av en professors sätt att sköta
sin uppfostran av kompetenta efterföljare genom den
större eller mindre svårigheten att få kompetenta
sökande till dessa angränsande
speciallärarebefattningar. Hur undervisningen bedrives, sedan en
speciallärare utnämnts, lämnas åt sitt öde av högskolans
myndigheter, och befattningen är i praktiken lika
oavsättlig som en professur.

Examensarbete.

De tekniska högskolornas program förutsätta, att
sista terminen skall i huvudsak ägnas åt ett
examensarbete. Detta bör innebära, att den studerande

16 maj 1942

253

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free